Fördjupningstexter

Receptet för att lyckas med ett anfall mot befäst försvar har genom historien förvisso ändrat karaktär men för det mesta har anfallaren försökt nå målen överraskning, lokal eldöverlägsenhet, infiltreringsteknik, flankanfall, tid och/eller rörelse. Det finns givetvis fler alternativ att ta hänsyn till men dessa är bland de viktigaste.

Inför d-dagen skulle flankanfall och rörelse ha mindre eller ingen betydelse. Atlantvallen gick inte att ta sig runt och rörelsemomentet skulle visa sig vara ej existerande förrän den tredje armén tog sig ur Normandie i operation Cobra.

Den strategiska överraskningen hade givetvis sedan länge förlorats. Tyskland, med Rommel i spetsen, visste självklart att invasionen skulle komma under 1944. Därmed återstod en taktisk överraskning baserad på plats och tidpunkt. Det är här den imponerande insatsen i operation Bodyguard visade sig.

Det som överraskade tyskarna var hur tidvattnet påverkade val av anfallstid. Rommel var övertygad om att anfallet skulle ske när tidvattnet stod som högst medan de allierade planerade för ett anfall när tidvattnet precis hade vänt vid ebb. I Normandie handlar skillnaden mellan ebb och flod om många hundra meter.

 Bild från Omaha Beach efter D-dagen där skillnaderna i tidvatten syns tydligt.

Det var flera ledande generaler, företrädesvis amerikaner, som företrädde idén om infiltrering. Det vill säga låta specialutbildade styrkor anfalla stränderna under skydd av mörkret för att slå ut försvaret innan huvuddelen av styrkorna anföll på morgonen. Den ställföreträdande chefen för den 29:e amerikanska infanteridivisionen, Brigadgeneral Norman Cota var en av dessa.

Själva anfallsplanen var dock sedan Cossac-tiden i huvuddrag redan beslutad om och infiltreringsförespråkarna var för få i antal och med för få stjärnor på axlarna för att lyckas rucka på de omsorgsfullt utarbetade planerna. Resultatet skulle komma att bli en kompromiss som byggde på ett antal antaganden.

Med en taktisk överraskning avseende plats, dag och tidpunkt skulle den lokala överlägsenheten i eldkraft i första hand slå ut försvarsställningarna, i andra hand bedöva försvararna och i tredje hand skapa krevadgropar för de anfallande styrkorna att ta skydd i.

Detta skulle ske genom att flottan ankrade utanför anfallsstränderna och inleda artillerianfallet vid dagsljusets ankomst, cirka 05.50 på morgonen, alltså 40 minuter före klockan K. De större örlogsfartygen, slagskeppen, monitorerna och kryssarna skulle fokusera sin eld mot de kustartilleriställningar tyskarna byggt upp medan jagare, korvetter och andra mindre örlogsfartyg koncentrera sig på själva strandförsvaret.

Från klockan 06.10 skulle ett omfattande anfall med bombplan genomföras. Även här räknade man med att förvandla strandområdet till ett månlandskap fylld med kratrar att ta skydd i. Detta hade de noterat skett vid bland annat Pointe de Hoc. Den sista pusselbiten var ett för de allierade unikt raketanfall från ombyggda landningsbåtar kallade Landing Craft Tanks (Rocket).

Chefen för den 1:a amerikanska armén, generalen Omar Bradley, hade vid sina besök bland förbanden före invasionen sagt att anfallsstyrkorna hade första parkett i det han kallade ”den största showen på jorden”.

Med devisen ”försvarar du allt, försvarar du inget” i minnet skulle naturligtvis den allierade överlägsenheten i eldkraft ha stor betydelse då de kunde fokusera all sin styrka på de utvalda punkter de hade beslutat sig för. Till sin hjälp hade de historiens största ansamling av fartygskanoner och bombplan på en lokal plats.

Under andra världskriget såg de flesta arméerna ut på ungefär liknande sätt.

De flesta soldaterna tillhörde en grupp som i de flesta fallen bestod av runt tio man. Tre till fyra sådana grupper konstituerade en pluton. Tre till fyra plutoner ingick i ett kompani och fyra kompanier var det vanligaste antalet i en bataljon. Fram till bataljonsnivån såg det i stort sett likadant ut i alla arméer under andra världskriget.

Britter och kanadensare hade fyra bataljoner i sin infanteribrigad som leddes av en så kallad ”Brigadier” vilket var den högsta stridande positionen i den brittisk-kanadensiska armén. Amerikaner och tyskar använde sig istället av ett regemente med tre bataljoner vilket på papperet skulle ledas av en överste.

Tre brigader eller regementen var det vanligaste antalet i en division men här får inte glömmas bort att denna hade flera andra vapenslag i sin organisation som t.ex. artilleri-och ingenjörsbataljoner, spanings- och medicinska kompanier och så vidare.

Divisionen, oftast med en generalmajor som chef, var den grundläggande stridande enheten i de flesta arméerna. Den tyska armén arbetade i hög utsträckning med divisionsnivån även om de samtidigt var mycket flexibla med ad-hoc grupperingar vilka ofta fick sitt namn efter chefen som Kampfgruppe.

Avslutningsvis samordnades divisionernas uppgifter i armékårer med från två till upp emot fem divisioner som standard. Armékårerna låg under Arméernas ansvar som i sin tur låg under den högsta nivån på slagfältet, armégruppen. Armékårerna, arméerna och armégrupperna var framför allt stabsorganisationer.

Anfallet genomfördes av trupper ur den 21:a armékåren under befäl av General Bernard Law Montgomery.

 Från vänster: Bradley, Montgomery och Dempsey.

Den 21:a armégruppen bestod av den första amerikanska armén under befäl av Generallöjtnant Omar Bradley och den andra brittiska armén under befäl av Generallöjtnant Miles Dempsey. Amerikanerna ansvarade för de två stränderna med kodnamnen Utah, längst ner på Cherbourghalvön och Omaha, en strand nedanför de små byarna Vierville-sur mer och Colleville-sur mer. ”sur-mer” är ett ortssuffix som är vanligt förekommande i Normandie och betyder ”vid havet”.

Utahstranden var den 7:e amerikanska armékårens ansvar under befäl av Generalmajor Collins. Anfallet mot stranden tilldelades den 4:e infanteridivisionen. Som uppföljningsstyrka fanns den 90:e infanteridivisionen. Till anfallet vid Utahstranden ska också de två amerikanska luftburna divisionerna, 82:a och 101:a, inräknas även om de formellt tillhörde den 1:a armén.

Omahastranden var ett större anfallsprojekt, i princip dubbelt så stort som Utahstranden. Ansvaret låg hos den 5:e kåren under befäl av Generalmajor Gerow. Själva anfallet utfördes av två regementen ur varsin division, det 116:e infanteriregementet ur den 29:e infanteridivisionen och det 16:e regementet ur den 1:a infanteridivisionen, ”the big red one” efter den röda etta samtliga i divisionen stolt bar på uniformsärmen.

Britternas styrkor bestod av två armékårer, den 30:e under befäl av generallöjtnant Bucknall, med den 51:a divisionen vid Goldstranden samt den 1:a under befäl av generallöjtnant Crooker med den 3:e kanadensiska divisionen mot Junostranden och den 3:e brittiska divisionen mot Sword. Den brittiska 6:e luftburna divisionen tillhörde också den 1:a kårens organisation.

För att summera den taktiska planen kastade de allierade in sex infanteri- och tre luftburna divisioner under d-dagen. Utöver dessa ingick även självständiga förband i anfallsstyrkorna. På de amerikanska stränderna landsteg exempelvis tre amerikanska stridsvagnsbataljoner, tre ingenjörsbataljoner och diverse strandröjningsenheter. Britterna förstärkte även de med liknande förband utöver alla de specialstridsfordon som utvecklats inför divisionen.

Men trots ett enormt övertag i antalet soldater totalt, de allierade hade drygt 360 000 man ute på båtarna eller i flygplanen ovanför, så kunde naturligtvis inte alla sättas in i striden från början. Den första vågen sammanlagt på de fem stränderna bestod av tjugofyra kompanier infanteri vilket motsvarade ungefär sex bataljoner eller två regementen.

Det fanns också en mycket stor variation av mindre båtar som användes under d-dagen och efteråt.

Den viktigaste och den som det fanns flest av var attack- eller landstigningsbåten. Den fanns i två versioner, den amerikanska LCVP (Landing Craft Vehicle Personell), som oftast kallades Higgingsbåten efter den amerikanska konstruktören och den engelska versionen LCA (Landing Craft Assault). Båda sorterna, som tog som mest 36 man, var grundgående båtar som gick som snabbast i 12 knop utan last. Med full last halverades toppfarten.

I och med att propellern var skyddad kunde båtarna med relativt hög fart köra upp på stranden eller strandbottnen, fälla den främre rampen och sedan med hjälp av ett ankare slita sig loss och backa tillbaka ut i havet.

Infanteriet hade, som jag berättade om för en liten stund sedan, övats i att strida i grupper, plutoner och kompanier. Men för de första vågorna skulle stormtruppernas enheter splittras. Av erfarenhet visste man att det skulle bli svårt att landsätta plutoner och kompanier samlat och därför var varje båt tvunget att ha med sig en mängd olika sorters vapen och därmed manskap med olika uppgifter.

Avsikten var att varje båtgrupp skulle strida gemensamt fram till dess att de på anvisade uppsamlingsplatser kunde omorganiseras till de ursprungliga stridsenheterna.

Varje landstigningsbåt hade plats för som mest 31 soldater enligt följande:

Längst fram på båten fanns en ramp som snabbt kunde fällas så att soldaterna, fyra-fem i bredd kunde rusa i land. Båtgruppbefälet stod längst fram och sergeanten längst bak, den senare med ansvaret att pressa alla framför honom av båten innan det var hans tur.

När båtarna skrapade i strandbottnen och rampen fälldes kunde de tyska kulspruteskyttarna skjuta rakt in i hela gruppen soldater ombord. I inledningsscenerna i ”Rädda menige Ryan” visas detta tydligt. Utöver problemet med att några salvor av de mycket potenta kulsprutorna M-34 och M-42 därmed kunde oskadliggöra en hel båtlast på några salvor var det oftast gruppchefen, officeraren, som träffades först då han stod längst fram.

 Amerikansk LCVP på väg till Omaha Beach. Längst fram syns gruppchefen i sitt utsatta läge när rampen väl fällts.

En storlek större, men i stort sett med samma funktioner, var den gemensamma LCM (landing craft mechanized) som användes för att landsätta fordon och material. En LCM kunde ta en stridsvagn men det var sällan den användes så då nästa anfallsbåt i storleksordningen var LCT (Landing Craft Tank) som kunde transportera tre stycken stridsvagnar.

Då bristen på dessa landstigningsbåtar var en av orsakerna till att invasionen sköts upp en månad behövdes andra specialfartyg användas för att i skedet efter de första attackvågorna landsätta ett större antal soldater samlat på en plats. LCI (Landing Craft Infantry) kunde transportera 200 soldater, alltså ett kompani, och landsätta detta samlat på en plats direkt på stranden.

Utöver dessa sorters landstigningsbåtar fanns det en mängd landstigningsbåtar som var omgjorda till att utföra mycket avgränsade uppgifter under attackskedet. De som bör nämnas är;

Landing Craft Tank (Rocket) som hade däcket fullt med 1 066 raketer.
Landing Craft Gun med två 4,7 cm kanoner och 8 luftvärnspjäser
Landing Craft Control som ansvarade att alla båtar navigerade rätt mot stranden

Utöver de olika landstigningsbåtarna fanns det även mycket större fartyg eller mer korrekt skepp. Bland dessa fanns till exempel Landing Ship Infantry som transporterade upp till 1 500 soldater som oftast fick klättra nerför stora spindelnätsliknande rekonstruktioner ner till väntande mindre anfallsbåtar.

Det största specialkonstruerade skeppet var som tidigare nämnts Landing Ship Tank. Fartygstypen kunde ta nästan 2 000 ton fordon eller material och kunde till skillnad från nämnda infanteritransporten sättas avsiktligen på grund på stranden vid ebb för att bli flytbar igen vid flod. Detta tack vare omfattande ballastsystem och ett kraftfullt ankarspel som kunde dra loss båten. Soldaterna menade dock att akronymen LST stod för ”Long Slow Targets”.

Efter Diepperäden insåg bland annat chefen för den brittiska generalstaben, Fältmarskalk Alan Brooke, att det behövdes specialgjorda, pansarskyddade fordon för att kunna slå hål på Atlantvallens försvar. När stridsvagnarna fastnade på stranden i Dieppe var infanteriet plötsligt utan det skydd de behövde för att kunna ta sig framåt inåt land. Britterna beslöt därför under 1943 att ta fram fordon som klarade av olika uppgifter på Normandies stränder.

Risken med att använda landningsbåtar för att landsätta stridsvagnarna direkt på stranden var uppenbar. Båtarna var stora och långsamma vilket givetvis gjorde dem till ett perfekt mål för framförallt pansarvärnskanoner. En allvarlig träff på en sådan båt kunde innebära att tre stridsvagnar gick till botten med båten. Det behövdes därför en annan lösning för att få pansar på plats. Lösningen blev simmande stridsvagnar, så kallade DD-stridsvagnar där DD stod för Duplex Drive.

En skärm bestående av en stålram och segeldukar som gick upp ovanför tornet gjorde den 31 ton tunga Sherman stridsvagnen flytbar. Med hjälp av två propellrar som drevs av stridsvagnsmotorn kunde ekipaget skjutas framåt i 4 knop (ungefär 7 km/h). DD-stridsvagnen skulle simma fram tills dess larvband nådde sjöbotten då besättningen kunde fälla segelduksskärmen och omedelbart gå i strid.

DD-stridsvagnen var ett utvecklingsprojekt som pågått sedan 1940. Övriga specialstridsvagnar togs fram senare och leddes av chefen för den brittiska 79:e pansardivisionen, generalmajoren Percy Hobart, en av britternas främsta experter på pansarvapen.

 Barskheten personifierad. Generalen Percy Hobart.

Det fanns massor av specialfordon. Lyckade sådana såväl som misslyckade, men de viktigaste är nog de som hade vitala roller under själva landstigningen. Samlingsnamnen för dessa var AVRE ((Armoured Vehicle Royal Engineers) som alla i grunden var Churchillstridsvagnar. De valdes för deras tjocka pansar och generösa utrymme jämfört med de amerikanska Shermans.

Läs mer om specialpansarfordonen:

Klockan K (H-hour) var den tidpunkt då tidvattnet stod optimalt på de två amerikanska stränderna. All planering utgick från klockan K, dagen D. Händelser som planerades före dagen D märktes med D – och så antalet dagar före. Samma sak gällde för de många planerade händelserna, starttidpunkter, tid för insatser och så vidare under själva d-dagen. Klockan K var den 6 juni 06.30 på morgonen. Landstigningarna på Sword- och Goldstränderna var K plus 60, det vill säga 07.30 och slutligen på Junostranden K plus 75, alltså 07.45.

I och med att britter och kanadensare använde sig av en något annorlunda och varierad anfallsstyrka kommer jag att beskriva de ”vågor” som anfallsplanen bestod av de första fyra timmarna på de amerikanska stränderna. Tanken var att vid klockan 12.00 skulle anfallsfasen vara avslutad vid stränderna och underhållstjänsten tagit över strandkontroll och trafiken mellan flottan och stränderna.

På Omahastranden såg anfallsplanen ut:

Fem minuter före klockan K skulle 64 DD-stridsvagnarna ankomma stranden, fälla sina skärmar och engagera strandförsvaret på kort stridsavstånd.

Klockan K skulle ytterligare 32 Shermanstridsvagnar sättas direkt i land med LCT. Med dessa landsattes även 16 omgjorda stridsvagnar med schaktblad och trailers med sprängmedel avsedda för att spränga strandhindren.

Så klockan K plus en minut skulle 8 kompanier infanteri i 48 LCVP landa i bredd. Tanken var att med så många anfallande soldater, drygt 1500 stycken, skulle målen för de av bomber omtöcknade försvararna, vara så många att det i sig skulle skapa ett skydd för de anfallande.

K plus 3 minuter var det dags för 26 LCM med ingenjörer och röjdykare som skulle spränga 16 stycken, 50 meter breda, gator för de kommande vågorna av landstigningsbåtar.

Den femte, sjätte, sjunde och åttonde vågorna var schemalagda att med tio minuters mellanrum landa från klockan K plus 30 minuter till och med K+57.  170 st. LCVP (främst) levererade resterande delarna av de två anfallande regementena, ytterligare ingenjörsförband med flera. De nionde till och med fjortonde vågorna innehöll färre antal landstigningsbåtar än de första åtta.

Från och med våg 14 klockan K+70 skulle de första artilleri- och pansarvärnstrupperna komma i land. Dessa använde sig till stor del av den lastbil som också gick på vatten tack vare dess båtform i skrovet. Formellt hette de DUKW men alla kallade dem för duck’s.

När klockan blivit 08.30, alltså K plus 120, började de första större landstigningsbåtarna lossa sin last. Det handlade om Landing Craft Infanteri som hade med sig de uppföljande regementena.

På Utahstranden såg planen närmast identiskt ut med undantag för antalet styrkor i respektive anfallsvåg.

På den kanadensiska och de två brittiska stränderna skiljde sig anfallsplanen på framförallt två sätt. Redan i de första anfallsvågorna landsattes flera av de nämnda specialfordonen. Utöver bepansrade bulldozers skedde ju detta inte på de amerikanska stränderna. En annan skillnad var att de landsatte commandosoldater på samtliga tre stränders flanker med uppgiften att passera strandförsvaret och så snart som möjligt ta kontakt med övriga stränders styrkor. Detta för att få till stånd en sammanhållen front och minska risken för att tyska förstärkningar skulle kunna använda tomrummet mellan stränderna.

Extramaterial

Skiss Omahastrandens topografi sett från havet.

 

Skiss över britternas anfallsplaner:

Landningsschema 116:e regementet m.fl. på västra Omahastranden:

Landningsschema 16:e regementet m.fl. på östra Omahastranden:

Duplex Drive, DD, stridsvagnar på Utahstranden:

AVRE (Armoured Vehicle Royal Engineers) Crocodile, Petard och Crab:

AVRE - Bobbin:

AVRE - Fascine: