Fördjupningstexter

Overlord var kodordet för den strategiska invasionen av fastlandet och innefattar händelseförloppet från d-dagen till och med att slaget om Normandie ansågs vara över. Den inledande delen som omfattade sjötransporter, luftinsatser och själva landstigningen fick kodordet Neptun. Att själva anfallsfasen fick ett nautiskt kodord var inte konstigt då de marina styrkornas insatser var helt avgörande för framgång de första timmarna och dagarna.

Den strategiska planen för Overlord innehöll tre faser;

Slaget om brohuvudet – själva attacken mot Atlantvallen, den fortsatta landstigningen samt tillförsel av trupper och materiel så att de allierade hade en så stark närvaro att tyskarna inte kunde köra ut dem i havet igen.

Slaget om uppbyggnaden – dels en logistisk tävlan om vem som kunde föra mest material och trupper till Normandie, de allierade över havet eller tyskarna på järnväg eller hjul. Dels en utökning av det territoriella utrymmet i Normandie och intagandet Cherbourgs hamn av logistiska orsaker.

Slaget om utbrytningen – anfallsfasen med syfte att slå de tyska arméerna i Frankrike

COSSAC-staben valde Omaha-, Gold- och Junostränderna för sitt tre divisioners breda anfallsmål. Både Eisenhower och Montgomery såg direkt att en så pass smal anfallsfront skulle innebära en stor risk för ett misslyckande. Därmed lades under vårvintern 1944 Utahstranden vid foten av Cherbourghalvön och Swordstranden rakt norr om Caen till planen. De två stränderna innebar ett dubbelt så brett anfall mot tidigare, från 3,5 till 7 mil.

Med de fem stränderna fick anfallet den bredd som behövdes. Nu tillkom arbetet med att säkerhetsställa ett tillräckligt djup och de två sist tillagda stränderna skapade därför vissa problem. Längst i väster skulle trupperna som landsteg på Utahstranden befinna sig i en form av limbo fram till dess att de fick kontakt med 29:e divisionen som skulle landstiga på den västra delen av Omahastranden. Avståndet mellan de två stränderna var 20 kilometer fågelvägen, men hela 45 kilometer att köra eller marschera på grund av Carentankanalen som skär rakt igenom.

Den 7:e kåren som hade Cherbourghalvön på sin lott skulle alltså få klara sig själv fram till dess att fronterna knöts ihop. Detta är en av anledningarna till att den 4:e divisionen fick bistånd av två luftburna divisioner så att ett tillräckligt djup i anfallet åstadkoms redan under d-dagen.

På andra sidan, vid Swordstranden, såg problemet annorlunda ut. De hade relativt nära till Junostranden på deras västra sida men rakt söderut låg huvudorten i Calvados, Caen. 3:e brittiska divisionen som gick i land på Swordstranden hade staden som sitt mål för d-dagen. Något som de inte lyckades med och skulle fortsätta misslyckas med ända till augusti.

I båda fallen var alltså stridsdjupet i operationerna av stor vikt och det var här nervositeten bland de högre befälen fanns. Alla var relativt säkra på att penetrationen av Atlantvallen skulle lyckas då den kraft de allierade kastade in mot fem punkter var tillräcklig. Problemet var förutsättningarna för nästa fas, slaget om uppbyggnaden.

En av de negativa effekterna av att Caen inte intogs under själva d-dagen skulle bli att det blev mycket svårt att anlägga de mycket prioriterade flygfält de taktiska flygstyrkorna så väl behövde. Under lång tid tvingades alltså jakt och attackplan fortsätta utgå från England och med det var tiden över stridsfälten kortare än om de kunde starta och landa i Normandie.

Det korta stridsdjupet innebar också att långtgående artilleri kunde nå uppsamlingsplatser och depåer vilket också försvårade arbetet med att bygga upp tillräckliga förråd.

Den tredje fasen var slaget om utbrytningen. När de allierade arméerna hade tillräcklig kraft skulle de successivt driva tyskarna tillbaka och till slut sätta in Pattons tredje armé med uppgiften att anfalla över kröken till Bretagne och så snabbt som möjligt inta de hamnstäder halvön bestod av med Brest längst ut. Tanken var att amerikanska transporter därmed kunde gå direkt till Frankrike med underhåll och förstärkningar och slippa den omständliga omlastningen i brittiska hamnar.

För att kunna vinna slaget om uppbyggnaden måste därför de tyska förstärkningarna förstöras eller försinkas. Detta arbete inleddes långt före d-dagen med hjälp av framförallt två instrument; den franska motståndsrörelsen och ”the transportation plan”.

Motståndsrörelsen

Med det mycket snabba förlopp kriget fick 1940 fanns ingen organisation eller planering kvar en för väpnad kamp mot ockupationsmakten. Militära ledare som i kraft av sin utbildning hade kunnat ta befälet över en underjordsarmé, var i alltför många fall krigsfångar i Tyskland. Tyskarna tvingades dessutom många arbetsdugliga män och kvinnor till Tyskland som slavarbetskraft, en del av Tysklands krav på Frankrike efter kapitulationen

I London hade generalen Charles de Gaulle med ett tal till det franska folket den 18 juni etablerat det så kallade fria Frankrike. Detta blev ett av embryorna till den franska motståndsrörelsen. Det fanns även andra grupperingar som inledde ett motstånd mot ockupationsmakten. Socialistpartiet, SFIO (Section Française de l'Internationale Ouvrière), ursäkta franskan som man brukar säga, återuppstod till exempel som en fragmenterad motståndsrörelse 1942. Det fanns även judiska, armeniska och till och med högerextrema rörelser som inledde trevande försök till organiserat motstånd.

Kommunisterna, då, undrar vän av ordning. Kommunisterna i Frankrike var inte delaktiga i kriget mot Tyskland eller i något motstånd mot ockupanterna. Orsaken var helt enkelt att Komintern, den kommunistiska internationalen, styrd med järnhand av Moskva, hade beordrat de franska kommunisterna att inte göra motstånd mot tyskarna med hänvisning till Molotov–Ribbentrop-pakten.

De franska kommunisterna var därmed fram till juli 1941 inte fiender till Tyskland. Ett av skälen varför ryssar, kommunister och delar av den svenska vänstern på alla sätt försöker argumentera att andra världskriget inte startade förrän det tyska anfallet mot Sovjetunionen. Ytterligare ett exempel på historierevisionism.

Läs mer om den franska motståndsrörelsen:

Det skulle dröja några år innan den franska motståndsrörelsen blev organiserad på ett sådant sätt att den verkligen gynnade de allierades krigsinsats. Britterna hade sommaren 1940 skapat Special Operations Executive, SOE, som ett organ med ansvaret för att samordna den franska motståndsrörelsens insatser.

1944 beräknade SOE att drygt 300 000 fransmän var på ett eller annat sätt aktiva inom motståndsrörelsen och att ungefär en tredjedel av dessa hade tillgång till vapen. Främst karbiner från den gamla franska armén, jaktvapen som smusslats undan ockupanterna men också en hel del Sten-kulsprutepistoler som släppts i fallskärmar av SOE.

Den för SHAEF viktigaste delen av motståndsrörelsen var den som var kopplad till den franska järnvägen. Det var framförallt på järnväg trupper och material transporterades till, från och inom Frankrike. Underrättelser om hur många lok och järnvägsvagnar som användes av en division och var den skulle åka möjliggjorde detaljerade beräkningar om inte bara var tyskarna disponerade sina trupper utan också hur stora dessa var.

Dagarna före invasionen övergick dock underrättelsearbetet mer och mer till planerade sabotagehandlingar över hela Frankrike. Plan Vert (plan Grön) var just järnvägsarbetarnas uppdrag att i så stor utsträckning som möjligt lamslå all järnvägstrafik. Mängder av järnvägsspår, lok och rangergårdar sprängdes och tvingade många tyska transporter att använda vägnätet istället.

Andra insatser som motståndsrörelsen genomförde var bland andra Plan Bleu (Blå) mot el- och energiverk, Plan Violet (Lila) mot telekommunikationen, Plan Rouge (Röd) mot tyska ammunitionsdepåer, Plan Jaune (Gul) mot kommandoposter och högkvarter, Noir (Svart) mot bränsledepåer och så vidare.

Den lilla motståndsrörelsen i Normandie kunde ge avgörande information om styrkorna på plats och detaljerade ritningar över försvarsverk och motståndsnästen. I kombination med det allt skickligare spaningsflyget skulle därför den tyska atlantvallen komma att kartläggas i minsta detalj.

Läs mer om Klaus Barbie, bödeln från Lyon:

The transportation plan

Flygmarskalken Arthur Travers Harris, chefen för de brittiska strategiska bombplanen, Bomber Command, var mer eller mindre besatt av idén att hans tunga bombplan, framförallt Avro Lancaster, skulle kunna bomba Tyskland till kapitulation.

General Tedder, Eisenhowers ställföreträdare, drev hårt operation ”Transportation plan”, som innebar att under våren 1944 använda de strategiska bombstyrkorna till taktiska bombuppdrag i Frankrike. Trots Eisenhowers tryck bakom denna begäran vägrade framförallt Harris att låta någon annan än han själv besluta om vart hans bombplan skulle attackera.

Denna strid inom framförallt brittiska Royal Air Force pågick länge och Eisenhower tvingades till slut meddela att hade för avsikt att lägga fram ärendet till Churchill och Roosevelt. Med detta kom Harris och Spaatz till slut att vika sig och ”The Transportation plan” sattes i verket.

Det var en komplicerad plan, men som nedbruten och förenklat kan beskrivas som att skära av Normandie och Bretagne från resten av Frankrike genom att förstöra alla övergångar över de stora floderna Seine och Loire. Broar bombades sönder och brofästen förstördes av andra omgångar bombattacker. Tunnlar förstördes genom att in och utfarterna bombades med hjälp av konventionella bomber och själva tunnlarna förstördes i några fall med hjälp av särskilt stora flygbomber som kallades ”Tallboy” även om dessa framförallt användes efter d-dagen.

För att inte avslöja Normandie som målet släpptes ungefär två bomber på alla andra platser för varje i Normandie.

Men med framgången kom också priset i form av kanske så många som 15 000 franska dödsfall och stora problem för civilbefolkningen med svårigheter att få mat och bränsle för vardagen.

Med de nya jakt- och attackplanen som P-38 Lightnings, P-47 Thunderbolts, P-51 Mustangs, Mosquitos, Hawker Typhoons och Hawker Tempests var flygplansutvecklingen stegrande hos de allierade medan tyskarna i stort sett fick arbeta med de numer ålderstigna modellerna Messerschmitt Bf 109 och Focke-Wulf Fw 190.

Markattackplanen fick rejält med övning under snabba svep över bland annat Normandie och jaktplanen gjorde slut på de få tyska plan som fortfarande vågade visa sig i luften trots att tyskarna fortfarande behärskade landet nedanför dem. Bara under de tre första månaderna 1944 förlorade tyskarna över 5 000 plan, en förlust de inte kunde ta igen med nytillverkning, trots att den tyska flygindustrin slog rekord i antalet nya flygplan under 1944.

Det var inte bara den franska motståndsrörelsen och RAF:s spaningsplan som hämtade information på plats. Som tidigare nämnts i andra avsnitt hade framförallt britterna utvecklat all sköns olika grupper och organisationer för oortodox krigsföring under det övergripande paraplyet Special Operations. En mycket viktig del var ”Combined operations beach reconnaissance and assault pilotage parties” med den självklara akronymen COPPs.

Under det samlande operationsnamnet ”Operation Postage Able” arbetade mycket vältränade amfibiska specialoperatörer med att komplettera de underrättelser motståndsrörelsen och flygspaningen samlat in.

På nyårsafton 1943 simmade Major Logan Scott-Bowden and Sgt Bruce Ogden-Smith – ytterligare två fantastiska namn –  försiktigt in mot den strand som senare skulle bli Goldstranden. Under tystnad samlade de in sandprover som de noggrant dokumenterade innan de oupptäckta tog sig tillbaka till sin transportbåt. Med hjälp av dessa prover kunde planerarna i tid arbeta med att lösa de hinder som den fläckvis mycket hala sanden skulle ställa till med. En av de så kallade Hobart’s funnies – specialbyggda pansarfordon –  var ett direkt svar på detta problem. Jag kommer att gå igenom dessa specialstridsfordon i ett senare avsnitt

Senare i januari låg den brittiska miniubåten X20 utanför den franska kusten i fyra dygn medan de två nämnda dykarna simmade iland på den kommande Omahastranden för samma materialinhämtning.

Det var dock inte bara stranden som sådan, ovanför vattenlinjen, som var intressant att skärskåda mer detaljerat. Strandbotten hela vägen från ebb till flod undersöktes lika noggrant och till slut hade operatörerna i COPP samlat ihop tillräckligt många sandprover i de kondomer de använde som emballage.

Ett av de första och viktigaste målen för amerikanarna efter själva anfallsfasen var staden Cherbourg med dess djupvattenhamn. Den 7:e kåren skulle därför utan dröjsmål skära av halvön vid dess fot och därefter anfalla norrut och ta staden med dess hamn så snart som det var möjligt.

Men Cossac-planerarna hade tidigt räknat med vad som också skulle ske, nämligen att tyskarna givetvis inte skulle överlämna stadens nycklar utan något motstånd. Cossac-staben räknade kallt med att det skulle ta en tid att få hamnen att fungera väl intagen. I verkligheten skulle de tyska ingenjörerna göra ett mycket omfattande förstörelsearbete och hamnen skulle inte komma att kunna användas förrän sent in på hösten 1944.

Efter Dieppe-räden hade idéer på att skapa artificiella hamnar utanför stränderna lagts fram men möts med skepsis. Det visade sig dock snart att Churchill själv hade umgåtts med samma typ av tankegångar redan under första världskriget, då genom att sänka gamla, utrangerade krigsskepp som ett brohuvud för en invasion bakom de tyska linjerna. Med Churchills stöd hade idén om flyttbara hamnar fått grönt ljus från den högsta politiska ledningen.

Mullberrys (Mullbär) var kodordet för en komplicerad hamnteknisk lösning. Den bestod av många olika och samverkande delar varav de viktigaste var;

Gooseberrys (krusbär) var utrangerade fartyg som som tillsammans med Phoenix eller Fenix, enorma kassuner av armerad betong, skapade vågbrytare utanför hamnfaciliteterna. På Phoenix fanns dessutom luftvärn för skydd mot flyganfall.

Whale (valfiskar) var flytande vägar som med en sinnrik konstruktion höjdes och sänktes automatiskt med högvattnet. Längst ut på dessa fanns de bryggor, Spuds, potatis, där lastfartygen lossade sina laster.

Två Mullbärshamnar byggdes, A, vid Omahastranden och B vid den lilla staden Arromanches-les-Bains. Varje hamn hade en lastkapacitet som motsvarade Dovers hamn och det gick åt ungefär 600 000 ton betong per hamn. Den 9 juni började färdigställandet av de två hamnarna och de var nästan helt klara när 1900-talets värsta sommarstorm drog över Normandie den 19 juni. Mullbärshamnen vid Omaha slogs fullständigt sönder medan britternas klarade sig tack vare sitt bättre läge. De använde delar från amerikanernas hamn för att laga britternas.

Mullbärshamnen användes i hela 8 månader, långt längre än vad de räknat med. Amerikanerna fick istället använda de mycket välgjorda Landing Ship Tanks direkt på stränderna.

Med dessa och tusentals andra insatser började förutsättningarna för framgång enligt planerna ta plats. Försöken att få tyskarna att tro på en annan invasionsplats var i full gång, hamnar och andra tekniska idéer för de stora kraven på underhåll var på väg att materialiseras.

Extramaterial

De fem landningsstränderna:

Avrättning av motståndsmannen Georges Blind som ler innan skotten faller:

Motståndsmän med sten-kpist som levererats av SOE:

Motståndsrörelsen hade stor andel kvinnor bland de aktiva:

Klaus Barbie, slaktaren från Lyon:

Klaus Barbie förs till sin rättegång 1987:

Rapport om beräknade civila förluster i samband med The Transportation Plan:

Skiss över den brittiska Mullberryhamnen:

Flygfoto över den brittiska Mullberryhamnen:

Kort dokumentär om Mullbärshamnarna: