Fördjupningstexter

Sedan 1943 hade de tyska arméerna övergått från offensiv till defensiv och med några få misslyckade undantag hade den forna blixtkrigsmakten övergått till att bli en stillastående armé på fot. Det kanske bästa exemplet på hur det offensiva tänket övergått till defensivt är Fältmarskalk Edwin Rommel.

Som chef över den 7:e pansardivisionen i anfallet mot väst i maj 1940 hade han visat på en närmast extrem offensivlusta som han även visade som  chef över Afrikakåren där han lyckades driva britterna tillbaka till el-Alamein i Egypten. Han upplevde dock inte förlusten i Afrika på plats utan som en ambulerande befälhavare hade han korta befälsposter i Grekland och Italien innan han utsågs till chef över Armékår B i väst som bestod av 7:e och 15:e arméerna.

Läs mer om Rommel i Nordafrika:

Efter en lång inspektionsresa från Danmark till Spanien hösten 1943 konstaterade han att talet om ”Fästning Europa” och ”Atlantvallen” var just prat och inget mer. Utöver vissa kustartilleri-installationer runt de större hamnstäderna var det i praktiken tomt på försvarsanläggningar.

Som nämndes i förra avsnittet fanns det också en inbyggd konflikt om försvarsstrategin mellan Rommel och chefen för styrkorna i Västeuropa, Fältmarskalk Gerd von Rundstedt. Rundstedt hade sett vad det allierade fartygsartilleriet orsakat vid landstigningen i Salerno och menade därför att framförallt pansardivisionerna skulle placeras inne i landet utom räckhåll för fartygen.

Rommel som hade erfarenhet av hur de allierade flygstyrkorna agerat i Nordafrika menade precis tvärtom. Han ansåg att de allierade attackflygen skulle slå ut stora delar av den samlade tyska pansarreserven innan denna hann fram till kusten.

Med visst fog kan sägas att båda hade fel i sina ståndpunkter men att Rommel nog hade lite mer rätt. Hade tyskarna haft en pansardivision grupperad säg mellan Caen och Bayeaux hade den givetvis satts in i strid mot de tre brittiska stränderna och Omahastranden. Hade inte den 21 pansardivisionen fått haltorder på natten den 6 juni hade de brittiska luftburna trupperna haft en helt annan sorts strid än vad de i verkligheten hade. Som utvecklingen skulle komma att visa skapade de tyska pansardivisionerna avsevärd skada för framförallt britterna, men de skulle inte komma att ha en avgörande betydelse då de kom fram för sent till slagfältet för det.

Pansartrupperna hade placerats i Pansargrupp Väst under befäl av general Leo Dietrich Franz Freiherr Geyr von Schweppenburg.
schweppenburg-och-rommelGeyr von Schweppenburg och Rommel

Det var denna pansargrupp, eller 5:e pansararmén som den hette både före och efter slaget om Normandie, som var von Rundstedts pansarnäve och som han skulle slå ut de allierade med. Pansargruppen grupperades runtomkring Paris och bestod av fyra divisioner.

Läs mer om militära grader:

Försvaret av Normandie bestod av den sjunde armén under befäl av general Friedrich Dollmann som hade lett armén ända sedan den 25 augusti 1939, alltså före krigsutbrottet. 7:e armén hade deltagit i anfallet mot Frankrike 1940 och fungerat som ockupationsarmé där sedan dess.
dollmanChefen för 7:e tyska armén i Normandie, Dollman

I Normandie hade tyskarna följande trupper till sitt förfogande den 6 juni:

  • 243:e statiska divisionen vid Cherbourghalvöns västra kust.
  • 709:e statiska divisionen från Cherbourg och halvöns östra kust
  • 91:a luftlandsättningsdivisionen i det inre av Cherbourghalvön
  • 6:e fallskärmsjägarregementet runtomkring Carentan
  • 352:a infanteridivisionen från Douveflodens utlopp till Bayeaux
  • 716.e statiska divisionen från Bayeaux till Divesflodens utlopp
  • 721:a pansardivisionen söder om Caen

order-of-battle-west1De tyska dispositionerna i Väst
På papperet hade alltså tyskarna sex divisioner och ett regemente att sätta in mot anfallet. Dessa ska jämföras med att de allierade skulle kasta in tre fallskärmsjägare- och sex  infanteridivisioner samt motsvarande drygt två pansardivisioner.

De tre statiska divisionerna – på tyska bodenständige – var som namnet antyder ej mobila och de fick i huvudsak lita på hästen för transporter. Divisionerna var i huvudsak placerade vid kusten i de värn som Atlantvallen till slut kom att bestå av.

En icke oansenlig del av de statiska divisionerna bestod av de så kallade östbataljonerna. Dessa hade en kader av tyska officerare och underofficerare men bestod i övrigt av så kallat frivilliga ryssar, polacker med flera folkslag.

Läs mer om Östbataljoner här:

Den 91:a luftlandsättningsdivisionen hette så för att den hade satts upp för en eventuell luftburen insats i Finland som aldrig blev av. Trots namnet var det en traditionell infanteridivision med två stycken infanteriregementen; det 1057:e och det 1058:e.

Den 352:a infanteridivisionen var unik till såvida att den faktiskt hade de nio infanteribataljoner de skulle ha. Divisionen hade skapats i Frankrike i november 1943 och hade till en början grupperats runt Saint-Lô. På d-dagen hade de dock sedan länge grupperats vid kusten och tagit över en hel del av den 716 statiska divisionens kuststräcka.

1944 hade det tyska luftvapnet försvunnit från himlen i väster. De flesta av de fåtal spaningsuppdrag som gjordes över Storbritannien misslyckades och några bombattacker förekom knappast. Under senvåren 1944 hade chefen för 3:e luftflottans chef, Fältmarskalk Hugo Sperrle som mest 60 startklara jaktplan och kanske som mest 100 bombplan. Detta ska jämföras med de allierade som vid samma tidpunkt hade 5 409 jaktplan och 3 467 bomplan till sitt förfogande.

Med den till synes oändliga ström av tunga bombplan som britterna sände ut på nätterna och amerikanarna under dagtid, var Luftwaffe helt enkelt tvunget att prioritera hemlandet.

Marinen befann sig nästan i samma problem. Utöver u-båtarna hade sänkningen av Bismarck medfört att den tyska marinen inte spelade någon större roll för den tyska krigsinsatsen. Den enda marina närvaron i engelska kanalen bestod av motortorpedbåtar vilka kallades S-båtar (Schnell-boote) av tyskarna och E-boats (enemy) av de allierade.

Tyskarna försökte på alla sätt blåsa upp hur stark Atlantvallen var. På några få platser hade de fog för den propagandan men i de allra flesta fallen handlade det om ren bluff. Vid Pas-de-Calais hade ett enormt batteri – kallat Lindeman – med 40,6 cm pjäser byggts upp. Detta batteri var dock unikt även om den tyska propagandan använde detta batteri som genrebild så snart Atlantvallen nämndes.

I Normandie hade städerna Cherbourg och Le Havre starka kustartilleribatterier. Ett antal medelstora kustartilleribatterier byggdes vid kustremsan där framförallt fyra av dem, st Marcouf, Pointe du Hoc, Le Longues och Merville skulle ha viss betydelse under d-dagen.

Bristen på betong och järn för armering tvingade tyskarna till okonventionella lösningar. En annan brist var personal trots att Rommel hade en viss tillgång till Organisation Todt’s slavarbetsstyrkor och fransmän som tvingades att arbeta för ockupationsmakten.

Vad mötte då den allierade soldaten på natten och morgonen den 6 juni?

Om vi börjar med stränderna hade Rommel en tanke med omvänt djupförsvar. Traditionellt byggde djupförsvaret på en rad försvarslinjer som försvararna kunde retirera till när de riskerade bli övermannade. Rommel hade inte denna lyx i Normandie då framförallt trupperna i de statiska divisionerna inte hade den träningen att ett sådant försvar skulle ha fungerat på bred front. Ett djupförsvar som bara fungerar här och där är katastrofalt då fienden skulle ha goda möjligheter att utnyttja de flanker som skulle uppstå.

Han använde sig av sjöminor som kunde läggas ut i minfält från de tyska fartygen. Tyskarna hade ett brett minfält som gick från Cherbourghalvöns nordöstra hörn parallellt med de framtida anfallstränderna innan det gick åt nordöst utanför Le Havre.

Nu återstod strandförsvaret som såg relativt lika ut på samtliga strandavsnitt och skillnaden byggde mer på hur effektiva och krävande de lokala befälen hade varit under våren. Av lättförklarliga skäl byggde försvaret på att invasionen kommer under högvatten då det vid lågvatten skulle innebära en mycket lång anfallsträcka från båten till stranden.

belgisk_portBelgisk port transporteras på plats

Längst ut stod så kallade ”belgiska portar”, kallade C-element av de allierade, var tre meter breda och två meter höga järnportar som från början använts av det belgiska försvaret som stridsvagnshinder med mera.

Läs mer om Belgiska portar här (engelska):

Nästa försvarslinje var mer primitiva men dödligt farliga. Stockar som slagits ner i sandbottnen och med en liten vinkel vänt mot angriparna. Dessa var i de flesta fallen toppade med en tallriksmina (Tellermine) och i många fall gick snubbeltrådar mellan flera sådana stockar.
paleEtt enkelt men dödsbringande strandhinder

Nästa rad försvarshinder var ramper också gjorda av trästockar. Dessa hade skarpa stål på den längsgående stocken med avsikten att botarna skulle köra upp på denna och skära upp båtbotten. Även här hade en del av dessa tallriksminor längst upp på rampen.logsRommel m.fl. inspekterar strandhindren

Längst in fanns så kallade tjeckiska igelkottar – ”hedgehogs”. Dessa bestod av oftast tre stycken mycket skarpa stålbalkar som svetsats ihop i mitten så att dessa bildade tre ändar i botten och tre skarpslipade ändar uppåt. igelkottTjeckiska igelkottar förankrade i betong

Läs mer om Tjeckiska igelkottar här (engelska):

Sedan kom strandförsvaret. Här varierar omfattning och utseende mycket då de tyska fältarbetena byggde på att förbättra naturen där de byggdes. I princip bestod en strands försvar av ett antal motståndsnästen, kallade Widerstandneste och numrerades i rad. Som exempel försvarade Omahastranden av motståndsnäste 60 till och med 73.

Ett motståndsnäste bestod av ett igelkottsförsvar med minfält och ibland stridsvagnsgravar, omfattande taggtrådshinder och med kulsprutor, granatkastare och eldkastare med löp- och skyttegravar till och inom nästet. Inte ett motståndsnäste hade samma beväpning som ett annat och vapnen var i många fall föråldrade som hämtats från besegrade nationers vapenförråd.

Motståndsnästet hade nästan alltid en eller flera betongbunkrar med längst stranden skjutande kanoner av olika kalibrar.

Bakom stränderna var försvarsåtgärderna också intensiva. På de möjliga platser där fientliga fallskärms- eller glidflygplan kunde användas började på våren först hål och senare trästolpar sättas upp. Dessa förbands med utlösningsträd och minerades. Det är dessa stolpar som fick smeknamnet ”Rommels sparrisar”.

Den tyska atlantvallen var på papperet och i propagandan en i närmaste omöjlig uppgift för de allierade infanteristerna och ingenjörerna att bemästra. I verkligheten fanns det mycket kvar att göra men Rommel behövde mer tid för att bygga mer hinder och lägga ut fler minor. Tid som han i början av juni inte längre hade. Nu var det upp till de tyska soldaterna i de många motståndsnästena om de kunde stoppa invasionen eller inte.

Extramaterial

"Rommel" från "Den längsta dagen":

Den tyska arméns befälsordning i väst:

Den tyska marinens befälsordning i väst:

Det tyska flygvapnets befälsordning i väst:

Typisk propagandabild av Atlantvallen:

Typmodell för bunker med pansarvärnspjäs (50 mm):

En Tobruk-bunker med ett gammal franskt stridsvagnstorn:

Skiss över strandhindren:

Rommels "sparrisar":

S-mina, kallad "Bouncing Betty" av amerikanerna:

Karta över strandhindren på östra Omahastranden:

Karta över strandhindren på västra Omahastranden: