Fördjupningstexter

general-morgan COSSAC (Chief of staff Supreme Allied Commander) under ledning av generallöjtnant Morgan skapades tidigt 1943. Morgan skulle visa sig vara ett bra val. Han hade en lång erfarenhet av stabstjänster men även haft stridskommenderingar och han hade inte nödvändigheten av att vara en primadonna i det nya mediala landskap som även höga militärer numer arbetade i.

Uppgiften var att utveckla en plan där de allierade kunde i full skala landstiga på kontinenten så tidigt som möjligt 1944. Att planera ett anfall var sig något både Morgan och hans stab var erfarna i, särskilt nu när kriget hade pågått i över tre och ett halvt år. Men var? Kontinenten i detta fallet bestod av en kuststräcka mellan Danmark och Frankrikes gräns mot Spanien.  I praktiken var det dock från Hollands kust till Bretagne som var aktuellt.

Det fanns ett antal krav som COSSAC var tvungna att ta hänsyn till. Flygskyddet över operationsområdet var en nödvändighet så det valda området för en attack var därför tvunget att befinna sig inom jaktflygets räckvidd. Det borde finnas i varje fall en större hamn i närheten som kunde anfallas och tas före försvararna lyckades förstöra hamnfaciliteterna. Hamnen fick däremot inte vara mitt i anfallsområdet då erfarenheterna från Dieppe-räden avskräckte. Även om den tyska atlantvallen endast fanns i fantasin under 1943 var hamnar och hamnstäderna rejält befästa och omöjliga att betvinga utan en enorm och lång förberedande bombkampanj. Något som givetvis skulle ha förstört alla chanser till taktisk överraskning.

Därmed återstod stränderna. Dessa var tvungna vara möjliga att anfalla med fordon vilket ställde krav på dess beskaffenhet och att det fanns möjligheter att transportera soldater och förnödenheter från stranden i i land. Med detta kom Hollands låga kust att försvinna från listan av möjliga anfallsmål. Visst skulle det gå att landstiga där men tyskarna skulle relativt enkelt ha kunnat sätta inlandet under vatten och skära av de möjligheter som fanns att ta sig in i landet. Alla kanaler och vattendrag var fyllda av broar som enkelt kunde sprängas eller försvaras och därmed skulle invasionen kort sagt stanna där den landade. Holland och Belgien var dessutom relativt nära Tyskland och därmed skulle det tyska flyget ha en kortare väg till invasionsområdet.

Stränderna kunde inte vara för branta utan skulle kunna ta emot de sedan 1942 nya skeppen som kunde landsättas direkt på stränder – LST Landing Ship Tanks.

Läs mer om Landing ship tank här:

COSSAC var dessutom tvungna att ta hänsyn till det strategiska målet. Invasionen var ju endast ett steg – ett medel – för att kunna slå Tyskland i kriget. Därför kunde inte avståndet till Tysklands två hjärtan, Ruhrområdet och Berlin, vara för långt från det valda anfallsområdet.

Därmed återstod fem lämpliga landstigningsplatser. Från norr var de Pas-De-Calais, Seines mynning vid Le Havre, Calvadoskusten i Normandie, Cherbourghalvöns västra eller östra sida och Brestområdet på Bretagne. Det sistnämnda uppfyllde flera krav men avståndet till den brittiska ön var för långt. Cherbourghalvön föll också bort av flera skäl då själva staden Cherbourg var för befäst mot havet och väster om halvön låg de brittiska kanalöarna med en hel tysk division som därmed var tvungen att ta i beräkning. Både Bretagne- och Cherbourgområdena låg dessutom utan skydd mot de ibland mycket kraftiga sommarstormar som regelbundet drabbade regionerna.

Läs mer om ockupationen av kanalöarna här:

Seineflodens mynning och Le Havre var desto mer attraktivt. Bra stränder och ett kort avstånd till den tyska gränsen. Problemet var dock att stränderna ligger på varsin sida av staden vilket skulle splittra anfallsstyrkan i två delar som skulle ha det svårt att stödja varandras flank. Det tyska anfallet skulle därför kunna koncentrera sig på att slå ut ena styrkan första och sedan den andra. Därmed återstod i praktiken endast Pas-de-Calais och Normandie norr om Caen.

Pas-de Calais var givetvis det mest uppenbara anfallsmålet. I och med att det var precis lika uppenbart för tyskarna som hade sina starkaste befästningar och styrkor i området, valdes Normandie som mål. Valet uppfyllde i princip samtliga av kraven som initialt hade ställts. Det fanns tillräckligt många stränder, det fanns ett antal mindre hamnar och en halvstor, Caen, som borde kunna tas redan i det inledande anfallet och snabbt ställas i ordning för underhållet. Precis bakom kustlinjen fanns ett stort flygfält och det fanns goda möjligheter att snabbt skära av hela Cherbourghalvön vid dess fot. Normandie var dessutom en inte oviktig del av tyskarnas jordbruksförnödenheter i väst.

Sommaren 1943 presenterade Generallöjtnant Morgan de första tankarna för invasionen och den 15 juli skickade han ett mer detaljerat förslag till de kombinerade generalstaberna. Planen diskuterades på den allierade konferensen i Quebec i augusti 1943. Här framkommer flera viktiga och avgörande beslutspunkter. Han föreslår att invasionen genomförs den 1 maj 1944 i på de normandiska stränderna vid Bayeaux.

Läs mer om de allierade konferenserna under andra världskriget här (engelska):

I september 1943 beordrade general Marshall att de amerikanska styrkorna i Storbritannien skulle ge COSSAC all hjälp som dessa bad om. I oktober anlände Generallöjtnant Omar Bradley för att ta över den amerikanska 1:a armén i Storbritannien. Under hösten började  de oerhörda mängder material och trupper som skulle komma att behövas att strömma in till Storbritannien över Atlanten.

Stalin hade flera gånger frågat om vem som skulle leda invasionen. Han var fortfarande paranoid när det gällde risken för att väststaterna skulle söka en separatfred med Tyskland.

Men nu fattades beslutet om att utse general Dwight D. Eisenhower som överbefälhavare i Europa och chef över SHAEF. Samtidigt utsågs flyggeneralen Arthur Tedder som biträdande överbefälhavare och ytterligare tre britter som chefer över de tre vapenslagen. Arméerna under Normandiefälttåget leddes av general Montgomery. Den erkänt skicklige amiralen Bertram Ramsay blev chef över de marina enheterna och flygmarskalken Trafford Leigh-Mallory tog befälet över de allierade flygstridskrafterna för invasionen.

Läs mer om Eisenhower här:

Eisenhower och Montgomery hade över julhelgen 1943 fått varsin version av COSSAC-planen och båda hade konstaterat att denna plan inte var genomförbar. De begärde och fick under vårvintern godkänt att bredda anfallsplanen till ett fem divisioners frontanfall och större luftlandsättningar på båda flankerna.

Konsekvensen av detta beslut blev att planen att samtidigt som OVERLORD landstiga i södra Frankrike sköts upp. För att överhuvudtaget få tag i tillräckligt antal fartyg och båtar överfördes de som skulle ha deltagit i operation ANVIL till Storbritannien istället. Anvil är engelska för städ och avsikten med den operationen var att splittra de tyska styrkorna i Frankrike och att sekundärinvasionen vid Marseille skulle binda trupper som annars skulle transporteras till Normandie. Denna landstigning genomfördes den 15 augusti under befäl av den amerikanska generalen Devers 6:e armégrupp och hade under tiden döpts om till operation Dragoon.

Läs mer om landstigningen i södra Frankrike här:

Samtidigt hade givetvis deras motparter på den tyska sidan inte suttit overksamma.

I december 1941 gav Hitler ordern om ett utbyggt kustförsvar. Fortfarande var det hamnstäderna som prioriterades och ordern gavs till den tyska marinen som traditionellt ansvarade för kustartilleriet i den tyska krigsmakten. I mars 1942 utsågs Gerd von Rundstedt till högste befälhavare i väst. Hans uppgift var att förvandla västvallen från en idé till verklighet.

Under resten av 1942 och under 1943 fanns det hela tiden en viss rädsla hos Hitler och den tyska generalstaben att en invasion skulle kunna komma när som helst. Britternas commandoräd mot dockan i Saint-Nazaire i mars 1942, räden mot Dieppe i augusti och till slut de allierades landstigningar i Nordafrika i november var alla tecken på att risken för en invasion i väst var att vänta. Samtidigt skedde en förstärkning av befälsordningen när fältmarskalk Erwin Rommel utsågs till chef över Armégrupp B i januari 1944. Han hade månaderna före inspekterat hela det tyska försvaret i väst från Danmark till den spanska gränsen.

Se en dokumentär av Jeremy Clarkson om räden mot Saint Nazaire här:

Rommel blev operativ chef över den 15:e armén i norra Frankrike vid Pas-De-Calais och den 7:e armén i Normandie och Bretagne. Rommel blev därför i allt utom namnet chef för det tyska försvaret mot den kommande invasionen. Redan från början skulle hans tankar om hur en invasion bäst skulle bemötas helt kontrastera mot bland annat von Rundstedts. Den senare trodde på stora mekaniserade förband samlade en bit bakom kusten som kraftsamlat kunde anfalla ett brohuvud och skicka tillbaka de allierade i havet.

Rommels plan blev att placera tillgängliga pansarförband vid kusten som i sin tur hade befästs med strandhinder, mineringar, kustartilleri och lokala försvarsnästen. Vid ett tillfälle hade han förklarat för von Rundstedt att han hellre såg en pansardivision anfalla den första dagen än ha tre stycken anfalla den tredje. Rommel trodde att invasionen skulle avgöras det första dygnet och det var han som till sin adjutant, kapten Lang, hade yttrat att detta dygn skulle både för tyskarna såväl som för de allierade bli ”den längsta dagen”.

Hans främsta motståndare till sin planering var Geyr von Schweppenburg som i januari 1944 tog befälet över den tyska pansarreserven döpt till pansargrupp väst. Detta var en slagkraftig styrka med tio divisioner varav de flesta var pansar- eller mekaniserade.

Rommel hade tiden mot sig. Samtidigt som han förgäves stred för att gruppera styrkorna nära kusten arbetade han intensivt med att bygga upp strandförsvaret till att likna något liknande den propaganda om Atlantvallen det tyska folket matats med under lång tid.

Marinen under riksamiral Dönitz hade med undantag för ubåtarna i praktiken blivit en flotta till lands då många av deras fartygspjäser numer fungerade som kustartilleri runt de större hamnstäderna. På samma sätt kunde inte Rommel eller ens von Rundstedt styra hur Luftwaffe prioriterade sina insatser där den egensinne och mäktiga chefen Göring styrde och ställde. Denna självständighet mellan vapenslagen gjorde att von Rundstedt eller Rommel inte kunde ge order till amiral Krancke eller fältmarskalk Sperrle, befälhavare för marinen och flygvapnet i väst.

Även om ovan nämnda befälsproblem inte hade funnits hade Rommel två allt tydligare handikapp att hantera under våren 1944.

För det första hade Luftwaffe hade tvingats att flytta allt fler av sina flottiljer som skulle bekämpa en invasion allt närmare Tyskland. För det andra började de tyska arméförbanden åderlåtas trots Hitlers tidigare direktiv. Östfronten malde ner division efter division och behovet av utbildad personal var omättligt där. Som ersättning för de fältdivisioner som skickades österut skapades statiska divisioner som fylldes av äldre, krigsmärkta och sårade soldater med minskat stridsvärde. Till dessa divisioner började nu även ostbataljoner tillföras de statiska divisionerna. Dessa var förband bestående av främst sovjetiska krigsfångar som nu övergått i tysk tjänst men där framförallt underofficerarna oftast var tyska.

Läs mer om operation Barbarossa här

Extramaterial

Protokoll Quadrantkonferensen 1943:

Protokoll Sextantkonferensen 1943:

Roosevelts och Marshalls handskrivna beslut om Eisenhowers utnämning:

Direktivet till Eisenhower feb 1944:

Rapport från Eisenhower om ett utökat anfall:

Beslutet om att skjuta på operation ANVIL: