Fördjupningstexter

Det finns olika synpunkter bland historiker när andra världskriget egentligen startade. Den brittiske författaren Antony Beevor menar att man bland annat bör ta med japansk-ryska gränskonflikterna från 1932 till 1939 och Japans invasion av Kina 1937 i beräkningarna. 

Läs mer om kriget Kina-Japan här:
Andra kinesisk-japanska kriget, även känt som andra sino-japanska kriget (1937–1945), var en större japansk invasion av nordöstra, östra och södra Kina före och under andra världskriget. Det slutade i och med Japans kapitulation år 1945. I Kina är kriget främst känt som det antijapanska motståndskriget men även som kinesiska folkets antijapanska motståndskrig, motståndskriget, eller det åttaåriga motståndskriget.

I Japan kallades kriget bland annat HEI, “C”-operationen och den kinesiska invasionen. Kinaincidenten (Shina Jihen) används som namn i krigsmuseet vid Japans kontroversiella helgedom Yasukuni, men den mest vanliga beteckningen idag är det japansk-kinesiska kriget (Nitchū Sensō). Kriget utgick från en strategisk plan som uppgjordes av den Kejserliga japanska armén som del av deras storskaliga planer på att kontrollera det asiatiska fastlandet. De tidiga manifestationerna av denna plan är ofta genomgående kända som “Kinaincidenter”. Invasionen av Manchuriet år 1931 refereras till av japanerna som Mukdenincidenten. Den senaste av dessa kallades Lugouqiao- eller Marco Polo-broincidenten.

De flesta historiker placerar inledningen av det andra kinesisk-japanska kriget till incidenten vid Marco Polobron/Slaget vid Lugoubron den 7 juli 1937. Vissa kinesiska forskare placerar startpunkten till Mukdenincidenten den 18 september 1931. Efter Mukdenincidenten ockuperade den japanska Guandongarmén Manchuriet och satte upp sin marionettstat Manchukuo i februari 1932. Japanska påtryckningar ledde till att Kina fick erkänna Manchukuos självständighet. Efter slaget vid Lugoubron år 1937 ockuperade japanerna Shanghai, Nanjing och södra Shanxi som del av kampanjer vari ca 200 000 japanska och betydligt flera kinesiska soldater deltog. Kinesiska historiker uppskattar att mellan 200 000 och 400 000 personer dog i Nanjingmassakern som följde på Nanjings fall i december 1937.

Incidenten vid Marco Polo-bron markerade inte enbart begynnelsen på ett öppet, icke-förklarat krig mellan Kina och Japan, utan skyndade också på bildandet av den andra Kuomintang – det kinesiska kommunistpartiets (KKP) förenade front. Samarbetet skedde mest effektfullt för det belägrade KKP. Misshälligheterna mellan de två antagonisterna visade sig ofta. Deras allians framtvingades bildligt talat med hjälp av vapenmakt när Chiang Kai-shek kidnappades i Xi’anincidenten och tvingades alliera sig med KKP. Den oroliga alliansen började brytas ner sent under 1938 trots Japans stadiga territorialvinster i norra Kina, kustregionerna, och i den rika Yangtzefloddalen i centrala Kina. Konflikter mellan nationalisterna och kommunisterna blev mera ofta förekommande i de områden som låg utanför japansk kontroll år 1940. Kommunisterna expanderade sitt inflytande, när möjligheter gavs, genom massorganisationer, administrativa reformer, mark och skattereformer som favoriserade bönderna, medan nationalisterna försökte förhindra spridningen av det kommunistiska inflytandet.

Japanerna hade inte som mål eller ens möjlighet att direkt administrera Kina. Deras mål var att sätta upp en japanvänlig marionettstat. De krigsförbrytelser som utfördes av de av japanerna uppsatta regeringarna gjorde dem mycket impopulära och japanerna vägrade att förhandla med både Kuomintang och det kinesiska kommunistpartiet, vilket kunde ha medfört ökad popularitet. Japanerna tvingade sedan det kinesiska folket att växla in sina pengar mot militära sedlar. Den japanska regeringen vägrar än i denna dag att växla tillbaka dessa militära sedlar.

I jämförelse med Japan var Kina oförberett för kriget och hade liten militär industriell styrka, få mekaniserade divisioner och så gott som inget pansarunderstöd. Fram till mitten av 1930-talet hoppades Kina att Nationernas förbund skulle tillhandahålla motmedel mot den japanska aggressionen. Förutom detta var Kuomintangregeringen uppbunden i ett inbördeskrig mot kommunisterna. Ett berömt citat av Chiang lyder “japanerna är en sjukdom som angriper huden, kommunisterna är en sjukdom som angriper hjärtat”. Genom att kommunisterna bildade den Nya fjärde armén och den Åttonde routearmén, som nominellt var underställda kommendören för den Nationella revolutionära armén, var den enhetsfronten aldrig riktigt förenad eftersom varje sida förberedde sig för en konfrontation med den andra sidan efter att japanerna utdrivits. Alla dessa negativa förbehåll tvingade Kina att anamma en strategi vars primära mål var att bibehålla sin militära styrka eftersom ett fullt frontalanfall mot fienden skulle vara självmordsaktigt. Motståndsfickor skulle fortsätta kämpa mot varje fiende och förpesta dennes liv i de ockuperade områdena och göra japanernas administrationsmöjligheter i det stora Kina små. Som resultat ledde detta till att japanerna egentligen bara kontrollerade städerna och järnvägarna medan landsbygden nästan alltid sjöd av partisanaktiviteter.

Chiang insåg att för att vinna stöd från USA och övriga nationer så måste Kina visa sig kapabelt att slåss. En snabb reträtt skulle avskräcka utländskt stöd. Därför beslöt Chiang att utse slaget om Shanghai till sitt huvudslagfält. Chiang sände sina elittrupper, som hade tränats av tyskarna, att försvara Kinas största och mest kommersialiserade stad från japanerna. Slaget resulterade i stora förluster för båda sidor och slutade med en kinesisk reträtt. Även om slaget militärt var ett bakslag för kineserna så visade det att kineserna inte var beredda att se sig besegrade och det signalerade beslutsamhet inför omvärlden. Slaget som tog över tre månader visade sig medföra en enorm moralhöjande effekt, eftersom det effektfullt satte stopp på den japanska propagandan som utlovade ett erövrat Shanghai inom tre dagar och ett erövrat Kina inom tre månader.

Det stora antalet konfrontationer som förlorades i jämförelse med det lilla antalet som vanns ledde till en kinesisk strategi som syftade till att uppnå uppehåll i den japanska offensiven. Stora kinesiska områden erövrades snabbt under krigets tidiga skeden, men snart började kriget gå långsammare framåt. Den kinesiska strategin gick vid detta tillfälle ut på att hålla undan japanerna så att tillräcklig utländsk hjälp skulle anlända, för att man därefter skulle kunna slå japanerna. Man nyttjade bland annat den brända jordens taktik för att försöka sakta ner japanerna. Dammar och vallar saboterades, vilket resulterade i Huang He-översvämningen 1938. År 1940 hade kriget nått ett dödläge där båda sidor enbart gjorde minimala vinningar. Kineserna hade försvarat sitt återstående land med stora framgångar vid ett flertal tillfällen emedan en stark motståndsrörelse i de japanskockuperade områdena såg till att en seger tedde sig omöjlig för japanerna. Detta frustrerade japanerna till den punkt att man började använda en policy som kallades “bränn allt, döda allt, förstör allt”. Det var under denna tidsperiod som huvuddelen av de japanska krigsförbrytelserna utfördes.

År 1941 anföll japanerna Pearl Harbor vilket ledde till att USA anslöt sig till kriget mot Japan.[2] Kina förklarade officiellt krig mot Japan den 8 december. Landet hade tidigare vägrat att förklara krig eftersom ett emottagande av militär hjälp under krig skulle bryta mot donationsstatens neutralitetsstatus. Vid denna tidpunkt ändrades strategin från att uppnå överlevande till att ernå en minimering av krigföringen. Chiang insåg att amerikanarna skulle göra huvuddelen av krigandet och att de även var bättre utrustade för att slåss mot japanerna. Han beslöt därmed att dra ner på sin armés aktiviteter så att han kunde fokusera på ett potentiellt inbördeskrig efter kriget mot japanerna. År 1945 var det klart att Japan snart skulle kapitulera, varvid mindre anfall utfördes av den kinesiska armén. (Källa: Wikipedia, www.sv.wikipedia.org).

Traditionellt säger de flesta att andra världskriget startade med Hitlers invasion av Polen den 1 september 1939 med Frankrikes och Storbritanniens krigsförklaring 3 september som bekräftelse. Den inledande ronden kompletterades med att Sovjetunionen anföll de baltiska staterna och den halva av Polen som de hade rätt till enligt Molotov-Ribbentrop-pakten.

Läs mer om Molotov-Ribbentroppakten här:
Den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrops överraskande resa till Moskva den 23 augusti 1939 var lika spektakulär som den första månlandningen trettio år senare och lika oväntad som murens fall 1989.

Bittrare fiender än de vapenskramlande stormakterna Sovjetunionen och Tyskland fick man leta efter under mellankrigstiden. Ända sedan den förre soldaten och konstnären Adolf Hitler blev ledare för ett litet obskyrt ”arbetarparti” i München 1919 hade han ständigt predikat om den bolsjevikiska faran. Och när han kom till makten i Tyskland 1933 kunde naziregimen utnyttja alla tyska massmedier för att basunera ut sitt budskap om det röda hotet. Hitlers hat mot kommunismen var lika stort som hans hat mot judarna och i hans tankevärld växte dessa två samman till en: judarna låg bakom bolsjevismen i öst (på samma sätt som de enligt honom låg bakom storkapitalismen i väst). För Stalin utgjorde Tyskland i sin tur ett växande militärt hot och under åren efter Hitlers maktövertagande var ordkriget mellan de båda länderna mycket ilsket.

I början av 1939 närmade sig det politiska klimatet i Europa snabbt kokpunkten och många statsmän insåg att ett nytt världskrig hotade. Storbritannien och Frankrike hade hoppats trygga freden i Europa genom det så kallade Münchenavtalet i september 1938, i vilket Tjeckoslovakien fick avstå Sudetlandet till Tyskland. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlains ord om ”fred i vår tid” har i eftervärldens ögon blivit beryktade som ett uttryck för monumental godtrogenhet från den demokratiska världens ledare. Även Hitler uppfattade saken på det viset och menade att de brittiska och franska regeringarnas vilja att kompromissa bara var ett tecken på svaghet: ”Våra fiender är maskar, jag såg dem i München”, sade Führern till sina militära ledare några dagar före krigsutbrottet 1939. Redan ett halvår efter avtalet bröt Hitler överenskommelsen när han den 15 mars 1939 lät sina trupper tåga in i Prag och utan ett skott göra slut på det amputerade Tjeckoslovakiens självständighet. Omvärldens lama protester var verkningslösa.

Därefter började Hitler ställa krav på eftergifter från Polen, vilka den polska regeringen hårdnackat vägrade gå med på. Dels krävde Hitler fri passage för tyska medborgare genom den ”polska korridoren” som skilde den tyska provinsen Ostpreussen från resten av Tyskland. (Se karta nästa uppslag.) Dels yrkade han på att staden Danzig (dagens Gdansk), som efter första världskriget brutits loss ur tyska riket och ställts under Nationernas förbunds (NF:s) förvaltning, skulle återgå till Tyskland. Det första kravet såg polackerna som en ren kränkning av deras nationella suveränitet, det andra kravet ansågs som otänkbart eftersom Danzig riskerade att bli en besvärlig handelskonkurrent till den nygrundade hamnstaden Gdynia. I den tyska pressen inleddes en hatkampanj mot Polen samtidigt som Hitler i hemlighet gav order om militära förberedelser för ett krig mot det östra grannlandet.

Vid det laget hade Chamberlain och hans franske kollega Édouard Daladier alltför sent tvingats inse att Hitler behandlade ingångna avtal som värdelösa papper. I ett försök att stoppa den tyske ledaren utfärdade regeringarna i Paris och London den 31 mars en garanti till Polen att skynda till dess hjälp om Tyskland anföll. Därmed var det uppställt för ett farligt politiskt spel där Europas totalitära stater hela tiden låg steget före demokratierna. Borta i Moskva tvivlade Stalin på västmakternas uppriktiga vilja att sätta stopp för Hitler efter Münchendebaclet. I samband med Sudetkrisen hade hans utsträckta hand ignorerats av västdemokratierna och han började misstänka att garantin till Polen bara var en bricka i spelet som britterna och fransmännen kunde offra när det passade dem. Han befarade att västmakterna inte skulle ha några skrupler att släppa tyskarna inpå Sovjetunionens gränser.

Det var i denna atmosfär som Stalin började omvärdera Sovjetunionens utrikespolitik. Den 3 maj 1939 kom plötsligt en viktig signal från Kreml. Det var en signal så subtil att nästan bara luttrade diplomater och statsmän förmådde uppfatta dess fulla innebörd mitt i de växande storpolitiska spänningarna.Stalin lät denna dag sparka sin mångårige utrikesminister Maksim Maximovitj Litvinov, en västorienterad politiker som varit inriktad på att skapa ”kollektiv säkerhet” i Europa genom att försöka få med sig Storbritannien och Frankrike i en militär pakt mot axelmakterna. För Stalin stod det klart att Litvinovs linje hade misslyckats och han bestämde sig därför för att göra en vågad kursändring. Att Litvinov, vars judiska börd varit en självklar måltavla för nazistiska propagandister och karikatyrtecknare, ersattes av icke-juden Vjatjeslav Michailovitj Molotov, som ansågs vara mer öppet inställd mot Tyskland, var ett direkt budskap från Kreml till Hitler. Det underströks av att Molotov genast började rensa ut alla judiska diplomater från det sovjetiska utrikeskommissariatet. Hitler hörde den nya musiken från Kreml, men som den spelare han var avvaktade han tills vidare. En av Litvinovs sista åtgärder som sovjetisk utrikesminister var att den 18 april 1939 föreslå britter och fransmän en gemensam militärallians riktad mot Tyskland.

På grund av den så kallade ”appeasementpolitikens” skeppsbrott efter Pragaffären 1939 verkade britter och fransmän den här gången mer mottagliga och gick med på att inleda förhandlingar med Sovjetunionen. Regeringarna i London och Paris insåg i grund och botten att det inte gick att bygga upp någon effektiv front mot Tyskland utan Sovjetunionens medverkan, men förhandlingarna präglades ända från första början av ömsesidig misstro. Redan femton dagar efter det sovjetiska utspelet var utrikesminister Litvinov historia och de ”rysk-brittiska förhandlingarna släpade sig fram”, för att använda den senare brittiske premiärministern Winston Churchills ord. Medan tonläget höjdes alltmer i den tysk-polska krisen under sommaren 1939 gick en brittisk-fransk förhandlingsdelegation ombord på en ångbåt med destination Sovjetunionen. Mer bråttom än så verkade Storbritannien och Frankrike inte tro att det var. Representanterna som västmakterna hade skickat hade skrattretande låg rang för att föra diplomatiska förhandlingar på hög nivå i ett så känsligt läge. Fransmännen representerades av generalen Joseph Doumenc och britterna leddes av en amiral med ett namn så komiskt långt att de flesta behövde en fusklapp för att komma ihåg det: sir Reginald Aylmer Ranfurly Plunkett-Ernle-Erle Drax.

När delegationen slutligen anlände till Moskva natten mot den 10 augusti hade det tysk-ryska närmandet hunnit bli allvarligare, eftersom Hitler till varje pris ville undvika att bli omringad av en antitysk allians. Om han fick över Sovjetunionen på sin sida skulle alla inringningsförsök misslyckats. Stalin hade dock ännu inte bestämt sig för vilken sida han tänkte stödja, utan ville se vem som lämnade det bästa budet. Britterna skämde dock ut sig direkt eftersom det visade sig att amiralen med det konstiga namnet inte ens hade lyckats få med sig giltiga förhandlingsfullmakter från utrikesministeriet i London. Det fick ordnas i största hast i efterskott, men var för Stalin ännu ett tecken på att demokratierna inte tog Sovjetunionen på allvar. Förhandlingarna med britter och fransmän sköttes av Stalins medarbetare marskalk Kliment Vorosjilov, men parterna stod alltför långt från varandra. Stalin krävde för mycket och västmakterna erbjöd för lite. Samma dag, den 12 augusti, skickade sovjetregeringen därför ett telegram till Berlin att Stalin var beredd att inleda förhandlingar med Tyskland. Två dagar senare fattade Hitler beslut att skicka sin utrikesminister Joachim von Ribbentrop till Moskva för att förhandla om en allians. Den tyske diktatorn ansåg att om han kunde neutralisera Sovjetunionen skulle han ha ryggen fri att göra som han ville med Polen utan att västmakterna skulle våga blanda sig i. Därefter rasslade det diplomatiska maskineriet igång på högsta hastighet i Berlin och Moskva. Förhandlingarna med den brittisk-franska delegationen ledde ingen vart och Stalin tappade tålamodet. ”Nu får det vara slut på leken!”, utbrast han till Molotov. ”Engelsmännen och fransmännen vill ha oss som bonddrängar – utan att betala för det.”

Lördagen den 21 augusti kallade Molotov till sig den tyske ambassadören och överlämnade ett förslag till en nonaggressionspakt mellan de bägge länderna. Hitler, som hamnat i tidsnöd på grund av att det planerade överfallet mot Polen skulle inledas den 26 augusti, skrev därefter ett personligt telegram till ”herr Stalin” för att bryta isen och be denne ta emot Ribbentrop så fort som möjligt. Stalin svarade i ett kort telegram att Ribbentrop var välkommen till Moskva den 23 augusti. Västmaktsdelegationen skickades sedan på porten av marskalk Vorosjilov med lite passande mummel om att ”vänta tills allt ordnats upp…”. På tisdagskvällen den 22 augusti klev Ribbentrop ombord på Hitlers plan ”Immelmann III” med en trettio man stark delegation. En mellanlandning med övernattning skedde i Königsberg (dagens Kaliningrad), innan Ribbentrops delegation nådde Moskva klockan 13 nästa dag.

Till sin förvåning hälsades tyskarna med hakkorsfanor och en orkester som spelade ”Deutschland über alles” på flygplatsen. Efter en avstickare till tyska ambassaden fördes Ribbentrop samma eftermiddag in i Kreml via Frälsarporten och stod snart öga mot öga med Stalin som hade Molotov vid sin sida. Delegationerna slog sig ned på var sin sida av ett stort bord och Ribbentrop öppnade förhandlingarna med orden: ”Tyskland begär ingenting av Sovjetunionen – endast fred och handel.” Stalin gav därefter Molotov ordet, men denne bad ödmjukt Stalin att själv sköta samtalet. Snabbt kom man överens om innehållet i den officiella nonaggressionspakten samt huvuddragen i ett hemligt tilläggsprotokoll där man delade upp Polen och Östeuropa mellan sig i olika ”intressesfärer”. Enligt detta avtal skulle Sovjetunionen få östra Polen, Lettland, Estland, Finland och Bessarabien, som Ryssland förlorat till Rumänien 1919. Litauen skulle däremot tillhöra den tyska sfären, hette det. När detta var avklarat föreslog Ribbentrop att nonaggressionspakten skulle förses med en bombastisk inledning om den nyfunna tysk-ryska vänskapen, men det var för magstarkt för Stalin, skriver historikern Simon Sebag-Montefiore i Stalin – den röde tsaren och hans hov. ”Tycker ni kanske inte att vi borde ägna mer uppmärksamhet åt den allmänna opinionen i våra två länder? Vi har år ut och år in kastat skit på varandra och sådant kan våra propagandagossar inte få nog av. Nu plötsligt ska vi få våra respektive folk att tro att allt är glömt och förlåtet? Så enkelt och snabbt fungerar det inte.”

Ribbentrop återvände till tyska ambassaden på kvällen för att telegrafera till Hitler som otåligt satt och väntade på sitt privata residens Berghof. Förhandlingarna hade avlöpt väl, meddelade Ribbentrop. Enda kruxet hade uppstått vid fördelningen av en viss del av bytet: Ryssarna ville att de lettiska hamnstäderna Ventspils och Liepaja skulle tillhöra den sovjetiska sfären, vilket Hitler genast gav klartecken till. Det var ingen stor eftergift för Führern, eftersom de bägge städerna hur som helst redan låg inom den sovjetiska intressesfären. Klockan 22 var Ribbentrop tillbaka i Kreml och kungjorde att Hitler hade accepterat villkoren. Vittnen tyckte att det såg ut som om Stalin rös till när det stod klart att pakten var ett faktum. Vid detta möte undertecknades avtalen, varefter en kommuniké skickades ut till omvärlden. Den officiella pakten innehöll inget märkvärdigt i sak, men den var dynamit i den rådande politiska situationen: de bägge länderna lovade framförallt att inte angripa varandra och att hjälpa varandra om de blev anfallna av andra stater.

Tilläggsprotokollet, som var än mer explosivt till sitt innehåll, hölls däremot strängt hemligt även om omvärlden så småningom började ana vad det var de båda diktatorerna kommit överens om. Att det enbart var utrikesministrarna som satte sina namn under avtalen medförde att överenskommelsen kom att kallas för Molotov-Ribbentrop-pakten i stället för Stalin-Hitlerpakten. Efter undertecknandet plockades vodkan fram och ett uppsluppet skålande för pakten, för varandra och för de respektive ledarna utbröt. Ribbentrops adjutant, SS-officeren Richard Schulze-Kossens (han ses längst till vänster på bilden på sidan 23), undrade vad det var som Stalin hade i sitt glas och såg till att få påfyllt ur samma flaska som Sovjetledaren. När tysken upptäckte att det var vatten log Stalin mot honom. När det var dags att skiljas åt fram på småtimmarna förklarade Stalin för Ribbentrop: ”Jag kan ge mitt hedersord på att Sovjetunionen inte kommer att förråda sin bundsförvant.” Pakten var en sensation och omintetgjorde det sista hoppet om fred i Europa. Hitlers första reaktion var: ”Jag har dem, jag har dem!”

Bytet Polen var så gott som nedlagt. Även Stalin skroderade på sitt håll över framgången inför sina medarbetare: ”Det är förstås ett enda stort spel som går ut på vem som kan lura vem. Jag vet vad Hitler har i kikaren. Han tror att han har lurat mig, men det är i själva verket jag som har dragit honom vid näsan.” Han sade också att kriget ”kommer vi att hålla ifrån oss ännu en tid”. Konsekvenserna av den tysk-sovjetiska alliansen var enorma. Hitler behövde inte längre befara att bli inringad av fientliga stormakter och ansåg att vägen till ett krig mot Polen nu låg öppen. Genom en rad handelsavtal med Sovjetunionen kunde Tyskland få olja och ett flertal andra råvaror som var nödvändiga för de fortsatta erövringstågen i Europa 1940–41. Sovjetunionen skaffade sig framförallt betydande terrängvinster genom pakten, vilket fick förödande konsekvenser för flera andra europeiska folk och nationer.

I september kunde Stalin i samarbete med Hitler lägga under sig östra delen av Polen och i juni 1940 införlivades baltstaterna med Sovjetunionen. (Efter krigsutbrottet 1939 gjordes en ändring i det hemliga tilläggsprotokollet som innebar att Sovjetunionen även fick Litauen, i utbyte mot att Tyskland fick en större del av Polen.) Sovjetiska myndigheter arresterade och deporterade nästan omgående hundratusentals människor i dessa områden. I exempelvis östra Polen deporterades mer än en miljon människor varav en tredjedel var döda några månader senare. Cirka 60 000 personer arresterades och 50 000 avrättades. Däremot misslyckades Stalin med att lägga under sig Finland vilket ledde till det finska vinterkriget 1939–1940. Detta militära fiasko resulterade i att Hitler på allvar fick upp ögonen för Sovjetunionens militära oförmåga. Kanske började han redan då fundera på att besegra Sovjetunionen.

Främsta målet för Stalin med pakten hade varit att skapa ett bälte av buffertområden där ett tyskt anfall skulle kunna fångas upp. Och efter att Hitler i juni 1941 överraskande hade gått till anfall mot Sovjetunionen försökte Stalin i ett radiotal rättfärdiga Molotov-Ribbentrop-pakten med att han hade köpt sig värdefull tid: ”Vi räddade freden åt vårt land i ett och ett halvt år och fick tillfälle att förbereda vårt försvar om det fascistiska Tyskland bröt pakten och angrep vårt land. Detta var en stor vinst för vårt land och en förlust för det fascistiska Tyskland.” Huruvida Stalin verkligen hade utnyttjat tiden till att förbereda sig för ett kommande krig med Tyskland förblir omdiskuterat. Faktum är att han bortsåg från upprepade varningssignaler om en tysk offensiv och i praktiken togs på sängen när ”Operation Barbarossa” inleddes den 22 juni 1941.

För Sovjetunionen var det hemliga tilläggsprotokollet i Molotov-Ribbentrop-pakten en pinsam historia som avslöjades för omvärlden när de tyska diplomatiska arkiven föll i de allierades händer vid krigsslutet 1945. Men de egna medborgarna, inklusive folken i de länder som införlivats med Sovjetunionen och invånarna i satellitstaterna (framför allt Polen) fick inget veta på grund av den hårda censuren.

Först 1989 medgav Sovjetunionen officiellt det hemliga tilläggsprotokollets existens. Den 24 december detta år upphävde Sovjetunionens folkkongress genom majoritetsbeslut paktens och tilläggsprotokollets giltighet. För baltstaterna tog konsekvenserna av pakten slut först i och med självständigheterna 1990–91, vilka i dessa länder betraktades som slutet på en flera decennier lång rysk ockupation. Den del av Polen som Sovjetunionen lade beslag på 1939 återlämnades aldrig utan ingår i Litauen, Vitryssland och Ukraina. Området Bessarabien är i dag uppdelat mellan Moldavien och Ukraina. Med facit i hand kan man säga att vägen till Tysklands undergång och till kalla kriget började med två utrikesministrars namnteckningar på ett papper i Kreml för 70 år sedan. (Källa: Niclas Sennerteg, ur Populär Historia nr 6 2009, www.popularhistoria.se)

Då pakten undertecknades före anfallet mot Polen är det uppenbart att Sovjetunionen är lika medskyldigt till att kriget startade som Tyskland var. Tack vare Sovjets delaktighet i anfallskrigen kunde Hitler vända blickarna västerut utan att vara orolig för det tvåfrontskrig den tyska generalstaben planerat för sedan 1800-talet.

Under tiden fortsätter Tyskland att rusta upp samtidigt som framförallt Storbritannien närmast panikartat försökte komma ikapp. Framförallt fick Royal Air Force förstärkningar i form av jaktplanen Hurricane och Spitfire som kom i aktiv tjänst 1938.Frankrike gjorde också vissa insatser men litade på sin skyddsvall mot de forna ärkefienderna Tyskland, Maginotlinjen.

Den 10 maj 1940 anfölls Beneluxländerna och Frankrike. Till skillnad från 1914 då Frankrike höll ut i fyra år tog det bara en dryg månad för Tyskland att betvinga Västeuropa och britterna tvingades evakuera sina styrkor och många franska soldater från bland annat Dunkerque.

Läs mer om anfallet mot Frankrike här:
Trots att de allierade hade förklarat krig mot Tyskland efter Hitlers invasion av Polen 1939 var det lugnt på gränsen mellan Frankrike och Tyskland under lång tid. Britterna och fransmännen hade inte bråttom eftersom man ville bygga upp sina arméer i tillräcklig styrka för att kunna besegra Tyskland. Däremot var det viktigt för Hitler med ett anfall eftersom förråden av mineraler och olja krympte för varje dag. Den 10 maj 1940 anföll Tyskland – utan att ge en krigsförklaring – Luxemburg, Belgien och Nederländerna. Slaget om Västeuropa hade börjat.

När kriget i väster började hade Tyskland omkring 2,7 miljoner soldater och 2 500 stridsvagnar mot de allierades över 4 miljoner soldater och 3 000 stridsvagnar. Över 4 000 tyska stridsflygplan sattes in i dessa strider. Tyskarnas plan gick ut på att locka in franska och brittiska styrkor som befann sig i Belgien, varpå sju pansardivisioner skulle passera Ardennernas skogklädda högland i södra Belgien och nå fram till kanalkusten. Tanken var att skära av de allierade styrkorna i Belgien från huvudstyrkan, därefter passera väster om Maginotlinjen och erövra resten av Frankrike. De allierade planerade istället att möta fienden i Belgien. Större delen av de franska trupperna skulle hålla fasta ställningar längs Maginotlinjen och endast en liten styrka skulle hålla ett öga på bergsmassivet Ardennerna. Maginotlinjen Maginotlinjen var en försvarslinje av befästningar som byggdes i Frankrike längs gränsen mot Tyskland och Italien under mellankrigsperioden (1928-1936). Försvarslinjen fick sitt namn efter den franske krigsministern André Maginot. Maginotlinjen skulle försvara Frankrike från Tyskland och möjliggöra en mobilisering av franska trupper. I Maginotlinjen fanns ett antal underjordiska fort med pansarkupoler.

Det visade sig att Maginotlinjen inte var så effektiv som fransmännen trodde eftersom tyskarna undvek denna försvarslinje i anfallet mot Frankrike. Luxemburg, Belgien och Nederländerna ockuperas Det gick snabbt för tyskarna att avancera in i Nederländerna. Redan den 13 maj sviktade försvaret, vilket innebar att drottning Wilhelmina och regeringen flydde från Haag till London på ett par brittiska jagare. Den 14 maj bombade tyskarna staden Rotterdam vilket kostade 980 människors liv och 25 000 hus jämnades med marken. Samma dag beordrade de holländska styrkornas överbefälhavare ”eld upphör”. Under de fem dagar som striderna pågick dödades 2100 holländska soldater och 2 700 sårades. Samtidigt ägde den egentliga tyska offensiven rum längre söderut i Ardennerna, styrkorna passerade snabbt bergsområdet Ardennerna och ryckte fram mot Engelska kanalen.

Den 25 maj när Belgien kapitulerade, fanns det 400 000 brittiska och franska trupper i Belgien inträngda i en 24-40 kilometer bred korridor som sträckte sig från kusten och 95 kilometer inåt land. Nu tvingades de allierade evakuera flera hundratusen soldater från den franska hamnstaden Dunkerque till Storbritannien. Undret vid Dunkerque I slutet av maj 1940 kämpade 400 000 allierade soldater för sina liv vid den nordfranska staden Dunkerque, omringade från tre håll av tyska pansardivisioner och med ryggen mot havet. Läget var oerhört kritiskt för de allierade. Den 26 maj utropades av den brittiske kungen som en nationell bönedag för armén. Då hände det märkliga att Hitler gav sina trupper order om halt vid Dunkerque. Istället satte han all tillit till flygstridskrafterna sedan Hermann Göring skrutit om att hans Luftwaffe ensamt kunde klara uppgiften. Samtidigt skickades en armada av tusentals båtar – från stora krigsfartyg till privata enkla båtar – från England till Dunkerque för att evakuera de instängda allierade soldaterna.

Den 29 maj lät Hitler de tyska trupperna gå söderut för att ta itu med resten av Frankrike. Tyskarna tog sig snabbt över floden Somme och fransmännen började fly i stora skaror. Över fem miljoner gav sig ut på vägarna söderut och enbart från Paris flydde över två miljoner människor. Den tyske militären Rommel beskrev virrvarret: ”Franska trupper och civila med ansiktena förvridna av fasa, låg hopkrupna i dikena, längs häckarna och i alla gropar utefter vägen.” Även regeringen flydde söderut till Tours den 10 juni. Dagen efter, den 11 juni, flög Storbritanniens premiärminister Winston Churchill till Tours och vädjade till fransmännen att kämpa för Paris, gata för gata. ”Ni kan inte föreställa er hur en stor stad som Paris kan hindra och svälja fientliga soldater. Hela arméer kan finna sin grav i den”. Men fransmännen hade gett upp.

Den 14 juni kunde tyskarna marschera in i huvudstaden och hissa enorma hakkorsflaggor på Triumfbågen och Eiffeltornet. Den 15 juni väcktes Churchill av ett telefonsamtal från den franske konseljpresidenten Paul Reynaud som sa: ”Vi är besegrade”. Den 16 juni avgick den franske konseljpresidenten Paul Reynaud vars regering hade flytt till Bordeaux. Han efterträddes av marskalk Philippe Pétain som beslöt att söka vapenstillestånd, då hade redan general de Gaulle flugit över till Storbritannien och talade till det franska folket i radio ”Detta krig är inte begränsat till vårt lands olyckliga jord. Detta krig har inte avgjorts av slaget om Frankrike. Detta krig är ett världskrig.” Fransmännen undertecknade ett vapenstilleståndsavtal med tyskarna den 22 juni i den järnvägsvagn där första världskrigets vapenstillestånd hade slutits.De allierades förluster under slaget om Västeuropa var 100 000 döda, medan de tyska förlusterna uppgick till 45 000 .

Tyskarna var förvånade över att det gick så lätt att erövra Frankrike. Efter Tysklands seger delades Frankrike upp i en nordlig och en sydlig del. Den norra delen ockuperades av tyskarna medan de södra delarna av landet fick en viss självständighet med hjälten från första världskriget, den nu 84-årige Philippe Pétain, som regeringschef. Regeringen hade sitt säte i kurorten Vichy väster om Lyon. Vichyregeringen bröt nu de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien. När kriget började var Storbritannien och Frankrike de bästa vänner, nu var de fiender. Vichyregeringen erkändes som Frankrikes legala regering av bland annat Tyskland, USA och Sovjetunionen. När regimen upprättades 1940 var USA och Sovjetunionen fortfarande inte i krig med Tyskland. I praktiken upphörde Vichyregeringen 1942 då Tyskland ockuperade hela Frankrike eftersom de fruktade ett allierat angrepp. Pétain hamnade i tysk fångenskap 1944 och när han återvände till Frankrike efter kriget dömdes han till döden men benådades senare till livstids fängelse. Pétain avled 1951.

Även om Italien hade goda förbindelser med Tyskland var det inte självklart att Italien skulle ställa sig på Tysklands sida. Men när Frankrike höll på att ge upp striderna mot Tyskland förklarade Italien krig mot Frankrike och Storbritannien den 10 juni 1940, eftersom Mussolini var rädd att gå miste om sin del av bytet. Mussolini sa i ett tal ”Detta gigantiska slag är de fattiga och folkrika ländernas slag mot utsugarna som ondskefullt behåller för sig själva alla jordens rikedomar och allt jordens guld.” Det visade sig dock att den italienska armén var i ett dåligt skick. Chefen för Mussolinis krigsproduktion hade meddelat honom att stålverken inte kunde hållas igång mer än några månader om de så smälte ned vartenda järnstaket i Italien. Det tog hela 10 dagar för den italienska armén att attackera Frankrike i Alperna och Tyskland vägrade att stödja Italien med flygunderstöd. De fåtaliga franska styrkorna vid Alperna försvarade sig bra mot italienarna, och det var endast den snabba franska kapitulationen som räddade Mussolini. 631 italienare dog i striderna och 2 361 sårades, medan de franska försvararna förlorade endast 79 man. Mussolini skyllde sitt misslyckande på att hans soldater saknade modern utrustning. ”Till och med Michelangelo måste ha marmor för sina statyer”, sa han. (Källa: www.so-rummet.se)

Läs mer evakueringen vid Dunkerque här:
Anblicken måste ha varit både överväldigande och förkrossande för de brittiska soldater som efter en lång reträtt slutligen nådde kusten vid den lilla hamnstaden Dunkerque i slutet av maj 1940. Utan någon överblick över vad som pågick fanns det inget som kunde ha förberett dem för skådespelet som mötte dem. Först hundratals, tusentals övergivna och förstörda militärfordon. Däremellan dumpade artilleripjäser och kringslängd utrustning av alla möjliga slag – lådor med sjukvårdsmateriel, attiraljer från fältkök, fältintendenturernas skingrade förråd av uniformer och underkläder, sönderslagna radioapparater, kringvirvlande blanketter från någon stab. Och där bortom, bland sanddynerna och nere på stränderna ett myller av soldater, likt förvirrade myror. Soldater utan officerare och officerare utan soldater, oskadda och sårade huller om buller. Vilande, apatiska eller målmedvetna att ta sig därifrån.

Detta var British Expeditionary Force (BEF), den brittiska expeditionskår som efter krigsutbrottet 1939 hade skickats över kanalen för att slåss vid den franska arméns sida mot Tyskland. På bara några dagar hade denna komplexa militära organisation, efter en väldisciplinerad reträtt, börjat falla sönder i atomer när den trängdes samman vid den lilla franska hamnstaden. På vissa håll rådde det fortfarande militär disciplin och ordning, men allt mindre i takt med att dagarna gick. I fjärran hördes stridslarmet från de eftertrupper som fortfarande envist höll stånd mot de tyska pansarstyrkorna, och på den blå himlen avtecknade sig ideligen tyska flygplan som överöste soldathoparna med bomber och kulkärvar. Soldaterna som ordnat sig i köer på stranden och långt ut i vattnet i väntan på båtar som skulle evakuera dem skingrades varje gång de tyska flygplanen anföll. Så fort benen bar tog soldaterna betäckning bland sanddynerna under flygangreppen, för att därefter skynda tillbaka till vattenbrynet och bevakade sin plats i kön.

Ingenjörssoldaten William Oates var en av alla de allierade soldater som flockades vid Dunkerque. Hans bataljon hade övergett sina lastbilar efter att ha saboterat dem så att de inte kunde användas av tyskarna. Sista biten hade de tillryggalagt till fots på de igenkorkade vägarna som ledde in mot staden: ”Jag minns att vi plåstrade om folks fötter och behandlade deras skavsår och sådant. Och sköt hundarna. Hundarna strök omkring, det fanns ingen där [som kunde mata dem], och de höll på att bli farliga, de blev hungriga och nafsade lite. Vägarna var helt fullproppade [av människor och fordon] och vi såg några lik i vägkanten, de civila hade blivit träffade och vi kunde inte komma fram med trupperna för vägarna var igenkorkade”, berättar han. Det var inte bara militärfordon och retirerande soldater som hindrade framkomligheten, utan också flyende civila som var på väg åt andra hållet – ut ur staden för att söka skydd på landsbygden undan bombräderna. Soldaterna kände sig förmodligen som jagat villebråd, men hade av sina befäl fått veta att det fanns en chans att komma därifrån, om de lyckades komma ombord på en båt i Dunkerque.

”Vi försökte ställa oss i kö och komma ombord på båtar, men ingen kände oss, ingen ville ha oss”, fortsätter William Oates. ”Det fanns också en massa hästar som sprang omkring på stranden. Och jag kan komma ihåg några belgare, de hade glänsande hjälmar och de var ganska många och de sa: ›Vi vill ha en officer. Om vi kan få tag på en officer så slåss vi, men vi vet inte vad vi ska ta oss till.› Naturligtvis kom tyskarna i sina flygplan och vi var tvungna att springa upp till sanddynerna för att undvika att bli träffade. Någon blev träffad av ett splitter, jag kan inte minnas vem det var, men han låg på marken och skrek ›Min rygg, min rygg!›. Vi satt uppe bland dynerna, planen kom och man kunde höra kulorna träffa sanden: duff-duff-duff-duff.” Hur hade det kunnat gå så här? Den snabba händelseutvecklingen hade tagit alla med överraskning, både vän och fiende. Den 10 maj 1940 hade de tyska arméerna inlett sin stora offensiv på västfronten mot Holland, Belgien och Frankrike och snabbt uppnått stora framgångar. Efter bara fyra dagar kapitulerade Holland.

Redan efter några dagar började de brittiska och franska högre staberna skönja hur en stor portion av deras truppstyrkor höll på att bli avskuren i Belgien och norra Frankrike, med ryggen mot havet. Genom en synnerligen våghalsig anfallsplan hade tyskarna skickat fram stora stridsvagnskolonner genom de oländiga och vägfattiga Ardennerna, varifrån det franska överkommandot inte väntade sig ett anfall av stora lättrörliga fiendestyrkor. På samma gång hade de allierade genom sina egna krigsplaner i praktiken själva stuckit huvudet i snaran (vilket den tyska ledningen hade räknat med). De allierades militärledning hade mycket riktigt förutsett att de tyska styrkorna skulle försöka gå runt den väldiga franska försvarslinjen – Maginotlinjen – vid den tysk-franska gränsen och tränga djupt in i Frankrike via det neutrala Belgiens flacka slätter, där det inte fanns några naturhinder eller befästningslinjer som skulle kunna stoppa dem. Den allierade planen gick ut på att hela den brittiska expeditionskåren och en stor del av de franska styrkorna i norra Frankrike så fort striderna inleddes skulle marschera in i Belgien för att möta de tyska arméerna så långt bort från den franska gränsen som möjligt. Därmed lockades de rakt i tyskarnas fälla.

Tyska stridsvagnskolonner under general Heinz Guderians ledning satte in den avgörande stöten i Ardennerna norr om Maginotlinjen, men söder om de framryckande fransk-brittiska styrkorna i Belgien. Dessa stridsvagnskolonner ryckte fram snabbare och längre än vad några andra trupper tidigare hade gjort, och lämnade de allierade fullkomligt akterseglade. De tyska stridsvagnsbesättningarna tankade sina fordon på vanliga franska bensinmackar och vid allierade drivmedelsförråd som fallit i deras händer, innan de snabbt rullade vidare mot kusten. Kapitulerande franska soldater uppmanades att bara kasta sina vapen och marschera österut för att låta sig tas till fånga av efterföljande tyska trupper. Varje dag förlängdes den smala tyska kilen, som till slut skulle klyva den allierade fronten i två delar och skära av en stor del av de brittisk-franska styrkorna från sina landkommunikationer och sitt underhåll. Redan den 20 maj, tio dagar efter att offensiven inletts, hade de tyska stridsvagnarna nästan nått fram till kusten norr om floden Sommes mynning. De cirka 400 000 brittiska och franska soldaterna i Belgien var i praktiken avskurna, tillsammans med spillrorna av den belgiska armén.

Flera franska och brittiska motanfall genomfördes för att öppna vägen söder-ut igen, men alla dessa försök misslyckades. Den brittiska och franska allmänheten visste inget om hur situationen höll på att utvecklas till ett nederlag, förrän ett dystert uttalande av den franske konseljpresidenten Paul Reynaud den 22 maj rapporterades i tidningarna: ”Endast ett mirakel kan rädda Frankrike.” Då var BEF och de franska trupperna redan på reträtt mot kusten sedan en vecka tillbaka. Förvisso var det en ordnad reträtt som ägde rum steg för steg, under hårda strider. ”Gud hjälpe BEF, försatt i denna situation genom det franska överkommandots inkompetens”, skrev den brittiske generalstabschefen, general Edmund Ironside (1880–1959) i sin dagbok den 21 maj. Nederlaget hade fått den brittisk-franska militäralliansen att börja krackelera och ömsesidig misstro började sprida sig mellan ländernas ledningar. Fransmännen misstänkte att britterna så snabbt det bara gick skulle rädda sina soldater från kontinenten och lämna fransmännen i sticket, medan britterna föraktade de mediokra franska insatserna på slagfältet och den sviktande franska stridsviljan.

Händelserna vid Dunkerque skulle för många år framöver påverka förhållandet mellan Storbritannien och Frankrike. Redan den 17 maj hade en evakuering av de brittiska trupperna föresvävat general Ironside, men först på kvällen söndagen den 26 maj fattade det brittiska krigskabinettet beslut om att evakuera de avskurna trupperna, efter att ha konstaterat att den franska motståndsviljan var bruten. Vid det laget hade två av de tilltänkta utskeppningshamnarna – Calais och Boulogne – redan fallit i fiendens händer. Däremot hade de allierade fått en oväntad respit – vilket de då ännu inte visste – eftersom de tyska pansartrupperna den 23 januari (beslutet godkändes av Hitler följande dag) tillfälligt hade gjort halt utanför Dunkerque för att reparera sina fordon, fylla på förråden och låta besättningarna vila efter den ansträngande framryckningen. Istället fick Hermann Görings Luftwaffe i uppdrag att krossa de allierade i Dunkerque och hindra alla försök att evakuera dem – något som den skrävlande flygvapenchefen Göring hade försäkrat Hitler att hans plan skulle kunna göra.

När de tyska pansartrupperna fick klartecken att sätta igång igen den 26 maj hade britter och fransmän lyckats bygga försvarslinjer som hejdade det tyska anfallet. Viceamiral Bertram Ramsay, befälhavare för Dovers marinområde, fick ansvaret att genomföra evakueringen, som döptes till operation ”Dynamo” – uppkallad efter ett före detta generatorrum där en del av Ramsays stab huserade i Dover. Vid det laget var den brittiska ledningen ytterst pessimistisk gällande utsikterna till framgång för operationen – man trodde att det bara skulle vara möjligt att skeppa över en bråkdel av BEF:s soldater till hemlandet innan tyskarna erövrade Dunkerque och därmed satte stopp för fortsatt evakuering. Enligt planen räknade man med att rädda 45 000 soldater på två dagar. I verkligheten skulle evakueringarna pågå i hela nio dagar.

Den 27 maj inleddes evakueringen över det sju mil breda sundet vid Dover. Den brittiska flottan insåg snart att dess egna fartyg, däribland ett stort uppbåd av jagare, inte skulle räcka – under de två första dygnen lyckades man bara rädda 25 000 soldater mot planerade 45 000. För att råda bot på den akuta fartygsbristen finkammade flottan hamnar och båtvarv i England på civila flytetyg och lyckades uppbåda en armada av hundratals fartyg av alla storlekar: fritidsbåtar, fiskebåtar, färjor och så vidare. De civila båtarnas besättningar deltog entusiastiskt i den riskabla evakueringen – med liv och lem som insats. Även om många civila skeppare aldrig tidigare hade korsat Engelska kanalen var det inte några bekymmer att hitta till Dunkerque, till och med utan sjökort. Rökpelarna från den brinnande staden, stridslarmet och blixtarna från återkommande explosioner syntes ända från Dover. Operationen blev kostsam för räddningsstyrkan. Av totalt 861 deltagande militära och civila fartyg sänktes 243 av tyska flygattacker, torpeder och minor.

Den brittiska allmänheten hade onda aningar om att BEF hade hamnat i en svår situation i Frankrike men fick inte veta något om exakt hur allvarlig situationen var, detta på grund av krigscensuren. Många började dock förbereda sig för det värsta sedan det hållits en nationell bönedag i de brittiska kyrkorna – ”för våra soldater som befinner sig i stor fara i Frankrike”. På andra sidan Engelska kanalen var förhållandena olidliga. Kaoset på stränderna i Dunkerque tilltog, livsmedelsransoner och rent dricksvatten var på upphällningen eller helt slut för de soldater som tålmodigt väntade på sin tur att bli upplockade. Antalet döda och sårade växte i takt med Luftwaffes bombardemang och det tyska artilleriets beskjutning. Den 28 maj kapitulerade Belgien och därmed försvann plötsligt den belgiska armén som försvarade norra delen av brohuvudet runt Dunkerque. Britterna lyckades dock i sista ögonblicket kasta in trupper för att täppa till luckan innan tyska förband hann utnyttja den anfallsväg som var på väg att öppna sig. Två dagar senare höll brittiska och franska trupper fortfarande en elva kilometer lång försvarslinje som skyddade evakueringen. Denna försvarslinje gick till stor del genom sumpig och på annat sätt svårtillgänglig terräng där tyskarna inte kunde sätta in sina stridsvagnar. Evakueringen direkt från stränderna gick alldeles för långsamt insåg den brittiske marinofficeren William Tennant (1890–1963) som dirigerade operationen på plats i Dunkerque.

Därför började han även använda de två långa pirarna i Dunkerques hamn, som kunde angöras av större fartyg. Det var via dessa pirar som huvuddelen av soldaterna kunde evakueras – omkring tvåhundratusen man. En av de räddade var ingenjörssoldaten Edward Oates. Efter att förgäves ha väntat i strandbrynet började han och några kamrater helt sonika att traska in till hamnen, medan bomberna föll runtomkring dem: ”På piren stod det en officer. Ett sjukhusfartyg hade precis lagt till och han hade ansvar för de sårade och ropade: ’Jag vill ha frivilliga som tar bårarna och bär ombord de sårade på lasarettsfartyget.’ Så jag och Harold och två andra anmälde oss förstås frivilligt, jag vet inte vilka de andra var. Det krävdes fyra man att bära en bår, vi var inte så starka. Vi bar ombord en grabb på fartyget, gick tillbaka, hämtade våra gevär och gick längst ut på piren där det låg en jagare och gick ombord på den.” Dock visade det sig vara helt fullt på jagaren, så Oates och hans kamrater hänvisades istället till en mindre båt som hade kommit med proviant: ”men det kom förstås flygplan som började skjuta och grabben framför mig sa: ’Jag har en Lewis-kulspruta, har någon lite ammunition?’ Och då kom jag ihåg att jag hade tio patroner i fickan […].”

På grund av snabbt stigande förluster till följd av tyska flygangrepp genomfördes evakueringen från och med den 1 juni enbart på nätterna. I gryningen den 4 juni avslutades operation Dynamo och de sista franska försvararna – fyrtiotusen man – kapitulerade för tyskarna. Allt som allt lyckades den brittiska flottan och övriga deltagande fartyg evakuera 338 000 soldater, varav 193 000 britter och resten fransmän. Det betraktades som en mirakulös räddning. Dock tvingades de allierade överge alla sina fordon, förråd och tunga vapen – däribland drygt fyrahundra brittiska stridsvagnar. Hur stora de brittiska förlusterna vid Dunkerque var finns det inga exakta uppgifter om, men BEF:s sammanlagda förluster under striderna från 10 maj 1940 till Frankrikes kapitulation den 22 juni uppgick till 68 000 man (stupade, sårade, tillfångatagna och saknade). De flesta av de drygt hundratusen räddade och till England överskeppade franska soldaterna återvände snart till Frankrike igen för att delta i försvaret av sitt hemland. Omkring tretusen man stannade dock kvar i Storbritannien och anslöt sig till de så kallade Fria Franska styrkorna, som lydde under general Charles de Gaulle (som senare skulle bli fransk president).

De räddade brittiska soldaterna fick ett översvallande mottagande av en lättad allmänhet när de kom hem. Bland de lyckosamma fanns Edward Oates: ”Jag minns att vi kom till Folkestone [en hamnstad i Kent]. Jag hade fortfarande mitt gevär, det var allt jag hade, och jag minns att vi kom ombord på ett tåg och det var massor av folk där. […] Vi överöstes av telegram, vykort, cigaretter, kakor och allt möjligt, te och sådant. Och på varje station där vi stannade var det någon som gav oss mat, för det hade vi inte fått på länge.” Dunkerque har ännu i dag en framstående plats i det brittiska kollektiva minnet och ses fortfarande av många britter som det främsta exemplet på hur ett nederlag mot alla odds kan vändas till något annat. Redan den 4 juni 1940 hade premiärminister Winston Churchill lyft ett varningens finger i underhuset: ”Vi måste vara försiktiga med att inte förse denna räddning med segerns attribut. Krig vinns inte med evakueringar.” Icke desto mindre talades det redan då om den så kallade ”Dunkirkspirit” för att beskriva hur den brittiska allmänheten i tider av svårigheter sluter sig samman för att möta utmaningarna. Uttrycket används ofta i sådana situationer, även i nutid. (Källa: Niclas Sennerteg, ur Populär Historia nr 6 2015, www.popularhistoria.se)

Britterna var efter evakueringen av den brittiska expeditionsstyrkan en militärt mycket svag nation. Utöver en stark flotta och ett någorlunda starkt luftförsvar var Winston Churchill och regeringen mycket medvetna om att det skulle ta lång tid att återkomma till kontinenten och att USA behövdes i denna kamp. Churchill hade tidigt startat arbetet med att skapa en allians av stater som gemensamt skulle besegra axelmakterna. För detta behövdes USA. I augusti 1941 träffades Churcill och Roosevelt för första gången utanför Newfoundland (de hade setts en gång flera år tidigare som ministrar i respektive regering). Här undertecknade de Atlantdeklarationen, kanske 1900-talets viktigaste dokument tillsammans med Molotov/Ribbentrop-pakten. Men Storbritannien skulle militärt stå ensam i kampen mot nazisterna fram till december 1941 då Hitler dåraktigt förklarade krig mot USA i samband med Japans attack på Pearl Harbour.

Läs mer om attacken mot Pearl Harbor här:
Huvudorsaken till Stillahavskriget var Japans strävan att bli Asiens herrar. Sedan 1937 förde japanerna krig i Kina. Kriget i Europa medförde att de holländska, franska och brittiska kolonierna i Asien var praktiskt taget försvarslösa. Därför var det mycket frestande för japanerna att anfalla. Sommaren 1941 försökte den japanska regeringen övertala USA att ge Japan fria händer att expandera söderut i de resursrika ostindiska ögrupperna. USA betraktade det som en utmaning mot det amerikanska inflytandet och motsatte sig därför de japanska kraven. USA hjälpte Kina mot Japan, dessutom hade USA infört ett exportförbud på råmaterial och järnskrot från USA till Japan. Japan inledde förhandlingar med USA i förhoppning om att förmå USA att häva exportförbudet och även sluta hjälpa Kina. Eftersom förhandlingarna misslyckades anföll Japan USA.

USA hade knäckt den kod japanerna använde när de sände diplomatmeddelanden till den japanske ambassadören i Washington. När förhandlingarna mellan USA och Japan började gå dåligt fick den japanske ambassadören meddelande om att Japan skulle gå till attack. USA kände till tidpunkten men inte platsen. Av radiotrafiken drog amerikanerna slutsatsen att japanerna planerade invadera Sydostasien, men exakt var visste man inte. USA:s marinminister Knox skrev dock i ett brev den 24 januari 1941 till krigsminister Stimson: ”Om krig skulle utbryta med Japan anses det mycket möjligt att fientligheterna inleds med en överrumplingsattack mot flottan eller örlogsbasen vid Pearl Harbor.”

Den japanska marinens ensitsiga jaktplan Zero slog mycket enkelt ut de amerikanska planen i Pearl Harbor, Planet var byggt av en ny lätt aluminiumlegering och hade pansarplåtar för att skydda piloten. Trots att planet bara hade en motor på 950 hästkrafter kunde det lätta Zeroplanet flyga fortare och längre än de flesta andra jaktplanen i början av kriget. Sommaren 1941 fick speciellt utvalda piloter från japanska marinen öva precisionsbombning utanför den lilla staden Kagoshima i södra Japan. Topografiskt liknade Kagoshima Honolulu där Pearl Harbor låg. Piloterna fick studera en fyra kvadratmeter stor modell över Oahu och fick lära sig silhuetterna på fartygen i Pearl Harbor. Piloterna visste att de skulle slå till en söndag, för då låg flottan alltid i hamn. Den 6 september 1941 inkallades ett rådsmöte inför kejsaren, och alla ministrar och höga militärer var närvarande. Majoriteten av de närvarande godkände den preliminära krigsförklaringen. Även kejsaren godtog krigsförklaringen (även om han var tveksam).

Beslutet om krig hade dock redan fattats av armén och marinen. Det var Chuichi Nagumo som var ansvarig överbefälhavare för aktionen mot Pearl Harbor, men Nagumo var mycket tveksam inför uppgiften. Han var övertygad om att Japan skulle kunna krossa USA:s flotta i Pearl Harbor, men insåg att Japan aldrig kunna krossa USA i längden. Ett tag hotade Nagumo att avgå om planen skulle genomföras. Efter Pearl Harbor sa Nagumo: ”Vi väckte en sovande jätte och uppfyllde honom med ohygglig beslutsamhet.” Klockan 07.02, den 7 december 1941 upptäckte två meniga på en amerikansk radarstation att ett stort antal flygplan var på väg mot Pearl Harbor och rapporterade till en amerikansk informationscentral. En officer på informationscentralen svarade att det var amerikanska B-17-plan som var på väg från fastlandet till Pearl Harbor. Strax före klockan 08 på morgonen söndagen den 7 december 1941 anföll japanska plan och ubåtar den amerikanska flottan i Pearl Harbor på Hawaii. Någon krigsförklaring kom inte, och anfallet kom fullständigt överraskande.

Det var den japanske befälhavaren Fuchida som ledde den första anfallsvågen på 180 plan som lyfte från hangarfartyg 40 mil från Pearl Harbor. Ingen hade väntat ett japanskt angrepp så långt österut. Befälhavaren Fuchida skrek i sin radio ”Tora, Tora, Tora” (”Tiger, tiger, tiger”). Det var kodordet för att informera den japanska flottan att den amerikanska Stillahavsflottan hade överrumplats. Fuchida blev glad när han såg att sju slagskepp låg för ankar i Pearl Harbor. Men det blev en besvikelse för japanerna att det inte fanns ett enda hangarfartyg. I hamnen fanns dock kryssare, jagare och andra fartyg, totalt 94 fartyg. Japanerna koncentrerade sig på de sju slagskepp som låg parvis mitt i viken utanför Fordön. De japanska torpedplanen gick ner på en höjd lägre än 90 meter och släppte sin last av torpeder, de flesta träffade sina mål. Den första vågen av flygplan åstadkom stor skada. Den andra vågen som slog till en timme senare var mindre framgångsrik för att rök från den brinnande oljan som spyddes ut från de träffade slagskeppen skymde sikten.

Under två timmar sänkte eller skadade japanerna 18 fartyg och förstörde 188 plan samt skadade 159 andra. Omkring 2400 amerikaner dog, däribland 68 civila och över 1000 skadades. De japanska förlusterna blev 29 plan, 55 flygare, en ubåt och fem miniubåtar. Fuchida blev förvånad när han flög in mot Pearl Harbor. På en yta som var mindre än fem kilometer kvadratkilometer låg 94 fartyg tätt hopklumpade utan ett enda torpednät tvärs över inloppet. Fuchida sa efteråt: ”Aldrig ens i djupaste fred har jag sett ett så fullständigt oskyddat mål.” USA: s Stillahavsflotta var nästan utplånad trots det hade USA tur. Alla de fyra amerikanska hangarfartygen i Stilla havet kom undan eftersom de var på väg bort från Pearl Harbor den 7 december. De kom att spela en avgörande roll i fortsättningen av andra världskriget, som i Stilla havet utvecklades till ett slag mellan hangarfartyg. Dessutom lyckades inte japanerna förstöra oljedepåerna och varven. Av de 18 örlogsfartyg som skadades eller sänktes, återställdes 15 till stridbart skick.

I Tokyo mottogs nyheten om attacken mot Pearl Harbor med jubel. De japanska flygarna hyllades när de återvände och fick vara med på festligheter runt om i Japan. Fuchida fick till och med träffa kejsaren. Den japanska flottans överbefälhavare, Yamamoto, hoppades kunna skada den amerikanska flottan med sådan kraft att Washington skulle söka förhandlingsfred innan landet kunde mobilisera sin industriella potential för krig. Men Japan felbedömde amerikanernas reaktion. Mindre än 24 timmar efter attacken höll president Roosevelt ett tal till det amerikanska folket: ”Gårdagen, den 7 december 1941, är en dag som vi kommer att minnas som skammens dag. Förenta staterna utsattes då för en attack av japanska sjö- och flygstridskrafter,” sa han. Därefter röstade kongressen med stor majoritet att förklara krig mot Japan. Endast en person röstade nej. (Källa: www.so-rummet.se)

Även om det nu fanns en allians mot Tyskland, Japan och Italien m. fl. var de allierade arméerna ännu inte beredda att anfalla Europa . I januari 1943 genomfördes en stor och, skulle det visa sig avgörande för krigets utveckling, konferens i Casablanca. Konferensen slutade ironiskt nog dagen efter det att en av 1900-talets mest ikoniska filmer med samma namn som konferensstaden hade premiär den 23 januari 1943.

Konferensen med kodnamnet SYMBOL var inte bara ett toppmöte mellan de politiska ledningarna i Storbritannien och USA utan i ännu högre grad ett möte mellan de två ländernas militära generalstaben även om det var Churchill och Roosevelt som var mötets stjärnor.

Mer information om Casablancakonferensen:
Casablancakonferensen hölls vid Anfa Hotel i Casablanca i Marocko från den 14 till 24 januari 1943 för att planera de allierades strategi för Europa under andra världskriget. Närvarande var USA:s president Franklin D. Roosevelt, Storbritanniens premiärminister Winston Churchill och de fria franska styrkornas ledare Charles de Gaulle.

Sovjetunionens diktator Josef Stalin var också inbjuden men tackade nej. De Gaulle hade i början också nekat till att nävara men ändrade sig när Churchill hotade med att erkänna Henri Giraud som de fria franska styrkornas ledare istället. Giraud var även han närvarande vid Casablancakonferensen och det rådde en kännbar spänning mellan honom och De Gaulle under diskussionerna.

De överenskommelser som man kom fram till under konferensen var: att de allierade krävde axelmakternas ovillkorliga kapitulation. att materiellt stöd skulle ges till Sovjetunionen. att De Gaulle och Giraud gemensamt skulle leda de fria franska styrkorna. hur invasionen av Italien och Sicilien skulle gå till. President Roosevelt presenterade resultaten av konferensen via radio till det amerikanska folket den 12 februari 1943. (Källa: Wikipedia. www.wikipedia.se)

Efter det att slaget om Nordafrika var avslutat inleddes operation Husky, anfallet mot Sicilien 10 juli 1943. Husky skulle bli en generalrepetitionen vad gäller amfibieanfall för de allierade. Amfibiekrigsföring är en relativt ny företeelse i krigshistorien.

Kort förklarat är ett amfibieanfall soldater som anfaller från båtar. Historiskt kan vi fram till första världskriget snarare visa på exempel på logistiska anfall från hav till land.

Som exempel kan nämnas  hertigens av Normandie – senare William erövrarens – överfart till England med sin armé 1066 och danskarnas anfall mot Sverige i Skåne 1709. I båda fallen handlar det om transporter och landstigningar medan själva stridsmomenten inleds efter den amfibiska delen är avslutad.

Två exempel på misslyckade invasioner är den spanska armadan 1588 där den engelska flottan lyckades förstöra överfarten från kontinenten så att spanjorerna tvingades till en neslig och katastrofal reträtt. I ett senare avsnitt i denna poddserie kommer vi att kika närmare på hur vädret i allra högsta grad påverkade invasionen 1944. Det andra exemplet är Napoleons planer att invadera Storbritannien 1805 som misslyckades när den franska flottan förlorade slaget vid Trafalgar. Flottan höll på att bryta sig ur Medelhavet för att hämta upp armén i norra Frankrike.

Ett av de första exemplen på landstigningar från hav mot befäst kust är Ententens anfall mot Gallipolihalvön i dagens Turkiet. Turkarna – eller egentligen osmanerna – var närvarande i ganska så små enheter till en början men tillfogade anfallarna stor skada och de kunde dessutom anfalla med större, reguljära, förband bara någon dag senare.

De allierade hade inga särskilda landstigningsbåtar utan soldaterna skeppades iland med hjälp av småbåtar och pråmar. Det är först nu amfibiekrigsföringen förändrade karaktär i och med att behovet av landstigningskapacitet steg med den nya krigsföring det totala kriget krävde.

Efter det att Frankrike fallit 1940 inledde tyskarna en intensiv planering av en invasion av Storbritannien över den engelska kanalen i operation Sjölejon (Seelöwe). Kriegsmarine - den tyska flottan – hade studerat möjligheterna till ett amfibieanfall sedan 1939 och kommit fram till att framförallt två krav var tvungna att uppfyllas.

Läs mer om slaget om England och operation sjölejon här:
Någonting märkligt hade hänt sommaren 1940.

Det var något som visserligen alltid varit känt, men som knappast tidigare fått sin fullständiga förklaring. Mitt i all bedrövelsen inför denna första krigssommar tog andra världskrigets händelseförlopp ett lyckligt snedsteg och något skedde som nästan helt har villats bort i historien. Dessförinnan hade det tagit Nazityskland enbart tre och en halv månad att erövra Västeuropa, från Operation Weserübung och den skandinaviska invasionen den 9 april, till vapenstilleståndet i franska Compiégne den 22 juni. Wehrmacht tycktes oövervinnligt, men så skedde något. Adolf Hitler tvekade, den stolta nazistiska krigsmaskinen blev osäker och började fumla. Till synes allt stannade upp och den fria världens siste champion i Europa kunde överleva och slåss en annan dag.

Sommaren 1940 blev exakt så som en viss person uttryckte det över radion – their finest hour. Sedan andra världskriget har man i Storbritannien upprätthållit en mycket ödmjuk hållning rörande denna ödesmättade sommar, i vad som nästan kan ses som självförnekelse. Man har tonat ner den egna rollen så mycket som möjligt till fördel för vad man skulle kunna kalla för lyckliga omständigheter, att det huvudsakligen var tyskarnas ambivalens som räddade nationen. En hel del myter har skapats kring isoleringen, mestadels kring Royal Air Force, Battle of Britain och kriget till havs.

I syfte att förvirra har man blåst upp hjältemodet under denna svåra tid, i meningen att man överlevde ett svårt underläge, men samtidigt har där alltid funnits tyskarna och deras märkliga, om än historiska vedertagna ambivalens. På senare tid har en mera sanningsenlig bild presenterats för en förbluffad brittisk allmänhet. Den rör förhållandena kring tyskarnas Operation Sjölejon i relation till britternas försvar av sina öar. Kanske anses det nu från akademiskt håll att det gått tillräckligt med tid för att man skall förmå sig att peka på den verkliga orsaken till den förutvarande ödmjukheten, att den i själva verket haft för syfte att dölja vissa omständigheter. Omständigheter som britternas fanatiska stridsvilja och de kontroversiella, ja, rent extrema beslut som fattades av 10 Downing Street, Westminster Abbey och även Buckingham Palace. Idag kan man faktiskt tala om sommaren 1940 som en seger och det dessutom en lika stor politisk och social seger, som den var en militär sådan. Faktum är, hade Wehrmacht ändå gett sig ut på den där brittiska invasionen, sensommaren 1940, Operation Sjölejon, så råder det ingen som helst tvekan om att man hade blivit metodiskt och fullständigt slaktade av britterna.

Så, låt oss börja med tyskarna. Varför denna ambivalens? Felets var führerns, Adolf Hitlers. Han gav ifrån sig dubbla budskap, dessutom liten respekt för de uppenbara svårigheterna. Efter Polens underkastelse hösten 1939 gav han storamiral Erich Raeder, chef för OKM, Oberkommando Der Marine, i uppdrag att utreda och konstruera en invasionsplan för Storbritannien – ifall att. Raeder slog ihop klackarna och gjorde som han blivit tillsagd, han satte dessutom sin bäste planerare på jobbet, Kapitän zur See Hans-Jürgen Reinicke. Storamiralen var dock inte glad åt uppdraget och det fanns två väsentliga orsaker till detta. Han var medveten om att en amfibieoperation mot Storbritannien gick stick i stäv med vad han förstått var Hitlers åsikt i saken, dessutom ansåg han, liksom hans stab, att en sådan operation var omöjlig att genomföra för den tyska flottan. Det tog de allierade tre år att planlägga Operation Overlord, Hitler gav tyska Kriegsmarine knappt ett år på sig, dessutom med mycket osäkert mandat. Problemet för Raeder var att Hitler klart signalerade att han inte ville ha direkt konflikt med Storbritannien.

Führern hade en idealisk förespegling om att efter Frankrikes fall skulle britterna ge sig, på goda grunder givetvis, och man skulle samexistera på världsarenan som två likvärdiga imperier, sida vid sida. Åsikten byggde på en grundläggande missuppfattning om britterna hos nazisterna, men det anade ingen förrän det var för sent. OKM tog sig åter en god titt på sin magra armada, konstaterade än en gång att man helt och hållet saknade landstigningsfarkoster, samt att den del av världens största sjöstridskraft, Royal Navy, som försvarade de brittiska öarna, kallad Home Fleet, i ensamt majestät var mer än dubbelt så stor som hela den tyska flottan tillsammans. Storamiral Raeder protesterade, vilket var ett problem eftersom Hitler tyckte mycket illa om honom. Förutom att Hitler inte förstod sig på, eller ens var intresserad av sjökrig, så var amiralen var en sluten och butter gestalt, vars realistiska utfästelser kolliderade mycket illa med führerns krav på vågad radikalism. Raeder skulle avgå från sin post 1943, men nu, hösten och sedan vintern 1939/40, retade han även gallfeber på armén och flygvapnet, som båda var betydligt mer entusiastiska till företaget. Som om inte det var tillräckligt, mitt i allt tvingades Raeder dessutom avsätta betydande sjöstridskrafter för Operation Weserübung, något som skulle kosta dem mycket dyrt. Ett helt pansarslagskepp gick under för norska torpeder i Oslofjorden och mer en tredjedel av hela jagarflottan förstördes i sjöslagen utmed Norges nordkust, samt otaliga lastfartyg gick i sank. Kriegsmarine fick aldrig ersättning för dessa förluster av den i grunden ointresserade führern och följdaktige hämtade man sig aldrig efter den trots allt framgångsrika operationen.En sådan seger till, sa man på OKM, och det är slut med oss.

För britternas del startade sommaren 1940 den 10 maj. Det är viktigt att notera detta datum, 10th of May 1940, inte för att det var dagen för inledningen av tyskarnas invasion av Frankrike och Benelux, utan för att det var den dagen då det brittiska parlamentet röstade fram Winston Churchill som premiärminister och ledare för den nya koalitionsregeringen. Det är inte ofta man kan tillskriva en människa hela äran för ett historiskt skeende, men i det här fallet går det inte att bortse ifrån Churchill. Utan honom hade nationen Storbritannien tagit betydligt längre tid att komma till grepps med den allra mörkaste aspekten på begreppet brittiskhet. Visst, man kan ta ett steg tillbaka och se det rent tekniskt, historiskt. Churchill var vid det här laget den enda egentliga kandidaten för 10 Downing Street. Halva konservativa partiet och hela Labour stod på hans sida. Dock, går man närmare sakfrågan, ser man att Labourledaren Clement Attlees kärntrupper stödde Churchill av en speciell anledning, en anledning som även Churchill förstod var avgörande. Labour hatade nazisterna och Attlee, som höll sitt parti i ett järngrepp, var en stridis. Det fanns alldeles för många veklingar i Torys vid den här tiden, gamla intellektuella gubbar som försökte blidka nazisterna och som kanske än mer räddes det muskulösa, svettiga och grimaserande Britain som nu släpptes lös i öppen dager.

Vid första gruppfotot av koalitionsregeringen insisterade Churchill på att Attlee skulle sitta intill honom. Den legendariske premiärministern förstod att om han nu skulle leda sin hjärtesak, Storbritannien, i det totala kriget, i rent av folkmord, så ville det till att han hade socialisterna med sig. Allan Brooke Den första åtgärden för den nya regeringen var att administrera det förlorande kriget på kontinenten. Resultatet av detta blev Dunkerque. Churchill var med ens medveten om vad som nu snabbt skedde på lägeskartorna och insåg att den militära styrka hade på kontinenten, sex divisioner, ledda av ett defaitistiskt Frankrike, var i direkt fara att gå förlorade. Han reste självmant till Frankrike och vände sig till Lord Gort, chef för den brittiska expeditionskåren och bad honom skyndsamt ta sig till kusten för snar evakuering. Exakt hur det skulle utföras stod inte klart, men det måste ske.

Det var Churchill som initierade detta i egenskap av tidigare marinminister. Hela idén tycktes absurd, men mannen med cigarren och plommonstopet anade något annat. Frågan man i detta läge måste ställa är om någon ledare för britterna någonsin känt detta folk bättre än Churchill. Valet av vilka som skulle planera och leda det som kom att kallas Operation Dynamo, togs av Churchill. 1938 hade han som marinminister återinstallerat dåvarande pensionerade konteramiralen Bertram Ramsay som chef för det södra marinkommandot, d.v.s. Engelska kanalen. Att det var Ramsay berodde inte bara på att han var gammal vän till Churchill, utan också för att han var en mycket kompetent amiral, samt – turligt nog – hedersordförande för Royal National Lifeboat Institution, RNLI, en frivilligorganisation grundat 1824, men med anor tillbaka till 1600-talet. Det var med denna effektiva organisation i ryggen som amiral Ramsay satte igång planeringen av Dynamo.

Antalet civila, frivilliga flytetyg som användes är omöjligt att precisera, det var onekligen fler än de ca 500 uppsatta på offentliga listor. Det är därför inte heller klargjort exakt hur många civila som satte livet till i deras kamp för att få hem armén. Man hade hoppats på att kunna evakuera 90 000 man, det blev istället större delen av den brittiska krigsmakten på kontinenten, nästan 240 000 man, plus ca 100 000 franska soldater. Det var väsentligt att få hem så många soldater som möjligt. Detta var den reguljära, professionella armén, den skulle utgöra stommen i den värnpliktsarmé som nu höll på att sättas upp i Storbritannien. Dunkerque blev en enorm framgång för britterna och, skulle det visa sig, ett lika stort bakslag för tyskarna. Att Operationen Dynamo lyckades så över förväntan har diskuterats ingående i historien. Vid sidan av den enorma kämparinsats som brittiska militär och civilsamhälle uppvisade, så fanns där väsentliga missgrepp hos Wehrmacht. Tyska armén skulle anklaga Luftwaffe för att bromsa marktruppernas frammarsch i det kritiska ögonblicket. Luftwaffe misslyckades också med att hindra evakueringen. En ytterligare faktor var att Hitler tog det hela med förvånansvärt jämnmod. Han uttryckte hela tiden en övertygelse att om britterna lämnade kontinenten, så skulle de aldrig återvända. På så sätt medverkade han aktivt i att ge britterna en andra chans och han förstod inte alls följderna av detta. Samtalen mellan Wehrmachts vapenslag under våren 1940 resulterade i att flera olika scenarior rörande invasionsstyrkans storlek florerade.

Det fanns de som menade att en initial styrka på under 100 000 man skulle räcka, inte ens flottan trodde på det. Det var också frågan om landstigningen, eller snarare landstigningarnas positioner. Det låg i flottans intresse att kraftsamla på en plats för att kunna maximera försvaret av invasionsstyrkan, eftersom det alls inte bara handlade om en landstigning, utan massor av efterföljande underhåll och förstärkningar. Armén önskade mera bredd, för att skapa utrymme för landoperationer. På detta svarade flottan negativt och krävde veto. Samtidigt vägrade armén att ta flottans oro på allvar. Argumentet Home Fleet och dess storlek och kompetens föll för döva öron. Hitler blev mycket frustrerad av den ständiga trätan mellan vapenslagen. Den ende som höll sig i schack var Göring, som ju bara hade att slå ut det brittiska flygvapnet, RAF.

Direkt efter Dunkerque satte sig regeringen Churchill för att välja en ny chef för Home Army, de som ytterst hade ansvar att hindra och kasta ut en inkräktare. Arméns uppfattning hade fram till nu varit att ett nytt storkrig på kontinenten också skulle lösas där, precis som under första världskriget. När man nu förlorat i princip allt pansar och tung beväpning i Belgien, föll försvaret av de brittiska öarna därför tillbaka på en ålderdomlig och orealistisk strategi, helt baserad på statiskt försvar. De tidigare cheferna för Home Army, generalerna Edmund Ironside och Walter Kirke hade utifrån de inpräntade doktrinerna förberett England som en fästning. Stora resurser hade lagts ner på kustartilleri och befästningar i djupled, maskerade värn, så även i stadsmiljö.

Efter Dunkerque inleddes än mer rigorös reform med föreslagna rivningar av hela bostadsområden för att ge plats för skjutriktningar. Man började på allvar tumma på den urgamla andan i Magna Charta. Det här var också efter den franska Maginotlinjens nesliga fall och blev uppenbart för Churchill att ett nytt, modernare tänk måste till. Det var ju också frågan om att vända vapnen mot fienden och till sist vinna hela kriget, vilket var hans övertygelse. En ny överbefälhavare över de brittiska öarna måste till. Valet gick till generallöjtnant Allan Brooks, som varit divisionschef under striderna i Belgien och nu tjänstgjorde som chef för arméns Southern Command. Brooks var en kompetent general, ingen tvekan om den saken. Hans åsikter var helt i linje med Churchills, samt där fanns en annan egenskap som få människor, som inte kände honom visste av. Bakom den stiliga, lite Clarke Gable-aktiga framtoningen, tornade en fullständigt hänsynslös militär upp sig.

Brooks var en hård Ulsterman från Nordirland som ansåg att fienden inte enbart skulle besegras, utan dessutom slaktas och massakreras tills ingen längre stod upp. Under hans ledning skulle hemma-armén stöpas om och effektiviseras i en sällan skådad takt. Inför julen samma år blev general Brooks utnämnd av konungen till Chief of the Imperial General Staff, Storbritanniens högsta militära position. Nästa militära beslut innebar att officiellt erkänna idén att skapa en ny militär styrka av frivilliga, ett hemvärn helt enkelt. Inledningsvis kom de att kallas Local Defence Volonteers, LDV, men fick snart namnet Home Guard.

Ungefär en kvarts miljon man anmälde sig frivilligt den första veckan, i civila kläder, beväpnade med vad som fanns till hands. De utgjordes av alla dessa män som av olika anledningar inte var lämpade för stridstjänst i armén. I historien har det brittiska hemvärnet alltid haft ett löjes skimmer över sig, en bild som stärktes med TV-serien Dad’s Army på 1970-talet. Nu var verklighetens hemvärn så mycket mer än så. Medelåldern var faktiskt enbart 34 år, vilket hade att göra med att många män faktiskt var helt stridbara. Den brittiske soldaten var en av de sämst betalda under andra världskriget, det fanns helt enkelt inte resurser att ge dem högre dagspenning. Män med stor försörjningsbörda, män som behövdes i krigsproduktionen, slapp militärtjänst. Istället blev de fritidssoldater.

På inte ens ett halvår efter maj 1940, bestod Home Guard av inte mindre än 1.3 miljoner man, likvärdigt uniformerade och utrustade som den reguljära armén, ledda av stridserfarna befäl. Hemvärnet satte upp egna infanteridivisioner att placeras i krigsorganisationen i händelse av invasion och dessa kunde i sitt uppträdande under manövrer inte skiljas från armén i övrigt.

När Wehrmacht i juni 1940 var på väg att besegra de allierade i väst begärde Hitler fram den slutliga Unternehmen Seelöwe, vilket också skedde, trots flottans protester. Det innebar att Wehrmacht i princip gavs endast hade tre månader att slutföra planeringen inför den största amfibieoperationen i historien. Anfallsstyrkan utgick från fältmarskalk Gerd von Rundstedts Armé grupp A, bestående av två arméer, den sextonde under generalöverste Ernst Busch, samt generalöverste Adolf Strauss nionde armé. Understöd kunde också ges av fältmarskalk Ritter von Leebs Armégrupp C. Sammanlagt 260 000 man i tre vågor, med 30 000 fordon och 60 000 hästar. Angreppet skulle ske mellan Ramsgate i öster och Portsmouth i väster, med separata, mindre räder av fallskärmsjägare i syfte att distrahera fienden. För armén var det bara en fråga om att ta sig över och många var de generaler som blandade ihop en kanalövergång med en traditionell flodövergång. Det var i själva verket ett koncept för misslyckande.

Då flottan saknade specialdesignade landstigningsbåtar – man presenterades heller aldrig med framgångsrika prototyper – använde sig tyskarna av flodpråmar, dragna av bogserbåtar. Man praktiskt taget tömde norra Europa på pråmar, ca 2 500 av dem. Utan att ens ha satt igång projektet, kostade Operation Sjölejon betydande delar av Tysklands redan ansträngda produktionskapacitet. Historiska påståenden att denna operation var halvhjärtat utförd i planeringsstadiet är därför falska. Tyska flottan slutförde sitt uppdrag trots att de inte trodde på det, trots att samtliga försök till havs att med bogserbåtar dra pråmar över högsjö, om så bara mellan Dover och Calais, visade sig ytterst sårbart, rent av livsfarligt. Samtidigt fotograferade britterna från luften de enorma sammandragningarna av pråmar utmed Atlantkusten. Det såg oroande ut, men man anade inte att de tyska amiralerna väntade på att kyligare hjärnor skulle göra sig gällande på OKW.

Den 19 juli 1940. I riksdagshuset i Berlin, gav Hitler sitt tal riktat till Storbritannien kallat: En sista vädjan till förstånd. Det var översatt till engelska och sändes på brittisk frekvens direkt efter framförandet. Man satte sig därefter ner i Berlin och väntade på respons. Hitler var hopplöst illa förberedd på britterna, huvudsakligen rådgiven av sin utrikesminister Joachim von Ribbentrop, som inte förstod begreppet parlamentarisk monarki och trodde att all makt i Storbritannien utgick från kungahuset. Nazisterna förstod över lag inte hur en modern demokrati fungerade. Så övertygade var man i denna föreställning att den tyska underrättelsetjänsten, Abwehr, fått i uppdrag att kidnappa prins Edward, nu när det visat sig att han inte var beredd att komma över på nazisternas sida självmant. Edward levde vid det här laget med sin hustru, den amerikanska Wallis Simpson, i Spanien. En kapplöpning mellan spioner från båda sidor hade inletts. Samtidigt hade Edward av sin bror, den brittiska konungen, förstått att vara prins faktiskt innebar lydnadsplikt mot kronan. Kungen var vredgad och med Churchill i ryggen fullt beredd att kommendera arrest av honom. Prinsen strök flagg och lommade iväg till Jamaica där han satt ut kriget och resten av sitt liv som kronans generalguvernör – noggrant skyddad av brittisk polis.

Svaret på Hitlers tal kom aldrig den officiella vägen, varken 10 Downing Street, Westminster Abbey eller Buckingham Palace kommenterade det överhuvudtaget. Istället sköttes den officiella responsen av brittisk media, som klart och enhälligt visade nationens hela förakt för förslaget. Man fnös åt talet och gav uttryckligen führern fingret. Själv förstod han ingenting och blev mycket förnärmad. Under tiden jagade den brittiska underrättelsetjänsten, krigsmakten och polisen livet ur Abwehrs spioner i Storbritannien. Med början denna sommar inleddes en process som skulle innebär att vid 1942 var tyskarnas nätverk av uppgiftslämnare antingen infiltrerade eller helt enkelt utplånade. Tiotusentals människor med tysk, österrikisk eller någon som helst annan koppling till fienden greps, internerades och förhördes. Misshandel förekom ofta, så även tortyr, fingrar lades inte emellan. De allra flesta drabbade var givetvis helt oskyldiga, det spelade ingen roll, alla åkte med. Många satt flera år under bristfälliga förhållanden, utan vare sig åtal, eller knappt en anklagelseakt. Britternas sökande efter spioner under andra världskriget tillhör den mest effektiva i historien, men också bland de mest hänsynslösa. Särskilt framgångsrika var man med att skapa dubbelspioner. Tyskarna var knappt medvetna om vad som var i görningen, mycket därför att rapporterna fortsatte att komma in, men nu falska och kontrollerade av britterna.

Abwehrs tillförsel av spioner under kriget, även ersättning för dem man visste hade avslöjats, sköttes på ett förvånansvärt amatörmässigt vis. Någon spionutbildning tycks knappt ha förekommit. Folk valdes ut utifrån de tunnaste bakgrunder, ofta baserat på språkkunskaper, vilket var en bristvara. Detta vet man eftersom samtliga av dem greps eller dödades av britterna. Detta var Abwehrs stora misslyckande, vilket har legat i bakgrunden för spekulationerna kring att i första hand deras ledare, amiralen Wilhelm Canaris, men också stora delar av hans stab, i själva verket arbetade i maskopi med britterna. Vad man vet är att de var antinazister och att processerna mot dem blev korta när väl SS tog över deras verksamhet 1944. Då var det dock mycket för sent att reparera någonting.

Sommaren 1940 avslutades för britternas del med den stora urladdningen, d.v.s. Slaget om Storbritannien. Detta luftkrig utgjorde i realiteten den första fasen i Operation Sjölejon. Målet för Luftwaffe var att förstöra britternas förmåga att försvara sig i luften. För detta hade man bestämt sig för att inleda med att bomba Royal Air Forces radarspaning. Det var ett fatalt strategiskt misstag. Mycket resurser gick åt att ett fruktlöst företag. Istället skulle man ha angripit pudelns kärna, RAF Fighter Command. När man väl gjorde det och faktiskt skakade RAF, då var det för sent. Det är till stora delar en myt att RAF var så underlägsna Luftwaffe i antal. Det stämmer inte, i själva verket var man relativt jämbördiga, 2 500 tyska stridsplan, mot 2 000 brittiska. Detta är inräknat bombplanen, ty vid det här laget hade RAF Bomber Command inlett terrorbombningarna över Tyskland. Under slaget om Storbritannien förlorades betydligt fler bombplansbesättningar än jaktpiloter.

I denna sista kraftmätning sommaren 1940 leddes försvaret av de brittiska öarna av de två främsta och skickligaste riddarna av det runda bordet, Air Chief Marshal Sir Hugh Dowding, chefen för RAF Fighter Command, och Air Vice Marshal Keith Park, chef för No 11 Group RAF, eller Fighter Southern Command RAF. Den ene hade skapat det brittiska luftförsvaret från grunden, den andre var taktisk ledare för i princip hela jaktförsvaret under det rasande slaget. De var både stenhårda militärer, fullständigt dedikerade till sina uppgifter, marskalk Park har gått till historien som den skickligaste flygvapenchefen någonsin. Det märkligaste med dem var att de hade påfallande lite med varandra att göra, eftersom de båda var så lika i sina respektive arrogans och vresighet, så gillade de inte varandra. Det spelade nu ingen roll, de var nämligen rörande ense om hur kriget skulle föras.

RAF Fighter Command var ett militärt mästerverk, där den superba infrastrukturen utgjorde det avgörande slaget. När det hela var över stod RAF kvar orubbligt, helt återställt, nästan helt utan en skråma, samtliga besättningar och flygplan ersatta, man var faktiskt starkare än innan striden. Luftwaffe däremot hämtade sig aldrig från chocken, man var helt enkelt besegrade på alla sätt. Ett mirakel av militär upprustning hade skett i Storbritannien under de fåtaliga sommarmånaderna 1940. Det brittiska folket hade egentligen aldrig tvekat för ett ögonblick, men samtliga opinionsundersökningar som utfördes under dessa månader – och de var många – visade enhälligt att man gått från concerned conviction i maj, till absolut conviction i september.

Den brittiska rustningsindustrin hade gått dygnet runt och arbetat gratis långt över sin normala kapacitet. Om Wehrmacht på något märkligt vis lyckats dra samman Operation Sjölejon efter september 1940, vilket var den huvudsakliga idén, hade man mött en samlad brittisk numerär av 3.8 miljoner man i vapen, en överlägsen flotta, ett oberört flygvapen och en återställd armé, med hela fyra pansardivisioner och större artillerikapacitet än någonsin tidigare. Ammunitionslagren var fyllda till bredderna, man var beredda att slåss, alla var beredda, till sista man och kvinna. Man hade redan slaktat nazisternas spioner.

Sommaren 1940 var britternas sommar, det var en keltisk sommar. Som från en scen ur filmen Braveheart, stod man på toppen av kritklipporna utmed sina älskade öar, krigsmålade i ansiktena lyfte man på kiltarna, visade könen och vrålade åt de förskräckta hunnerna att komma över vattnet. Kom an bara, så vi kan dräpa er och sätta era huvuden på pålar från Skottland till Lands End. Och man menade det. En av de viktigaste anledningarna till att det moderna Storbritannien önskat dölja sommaren 1940 är det faktum att man hade för avsikt att använda deras mest gruvsamma och hemliga vapen i målsättningen att mörda fienden – stridsgas.

Sedan första världskriget hade Storbritannien byggt upp vad som antagligen var världens största lager av stridsgas. Detta helt i strid med de fördrag man så högljutt skrivit på. Under mellankrigstiden hade man även utvecklat den strategiska kapaciteten genom att låta RAF bli den största bäraren av detta vapen – en av de väsentligaste orsakerna till att flygvapnet fredades under de ekonomiska nedskärningarna. Samtliga vapenslag var väl införstådda i hur stridsgasen skulle användas vid ett angrepp på de brittiska öarna, man hade utfört flera övningar under 1930-talet och eftersom krigsmakten var professionell kunde man hålla det hemligt. Wehrmacht hade tagit visst hänsyn till detta i planeringen för Sjölejon och dribblat runt lite med gasmasker, skyddsdräkter och saneringsteam, men inget var ens proportionerligt i närheten med vad britterna planerade för dem.

Tyskarna förstod inte hur pass besegrade man var hösten 1940, de hade omedvetet fumlat och snubblat bort en militär förlust som fått Stalingrad att krympa i betydelse. Frågan är om Nazityskland klarat av en sådan förlust rent politiskt i hemlandet. En part som däremot anade, eller kanske visste vad som hade skett, det var Sovjetunionen, Kreml och ytterst Josef Stalin. Deras spionnätverk var intakt sedan 1930-talet och deras rapporter förbryllade Moskva mycket. Det är allmänt känt att Adolf Hitler fruktade Winston Churchill, samma sak gäller för Josef Stalin. De båda diktatorerna förstod sig inte på den fete mannen som aldrig klätt sig själv i hela sitt liv utan en betjänt, hur han kunde skapa en sådan nationell samling, en sådan kämparglöd, en sådan uppoffring – i en så moraliskt och ledarmässigt svag västerländsk demokrati? (Källa: Utdrag ur artikel ”Den keltiska sommaren” av Torbjörn Kvist, www.krigochhistoria.blogspot.se).

För det första krävdes luftherravälde och för det andra måste transporter och landstigningsutrustning finnas i sådan mängd att kraften i ett anfall var tillräckligt för att motstå de oundvikliga motanfallen från britterna. Operation Sjölejon ställdes definitivt in 1941 och med Hitlers anfall mot Sovjetunionen försvann de sista resterna av tyska offensiva insatser på västfronten. Utöver Rommels Nordafrikakår var de tyska arméerna antingen i strid i öst eller i ockupationstjänst i Väst- och Sydeuropa fram till dess de allierade invaderade Sicilien.

Två amfibieanfall mot det tyskockuperade Europa genomfördes 1942 respektive 1943 och som båda skulle ge erfarenhet och information som planerarna av invasionen behövde.

Den 19 augusti 1942 genomförde de allierade en av deras kanske märkligaste och i efterhand mest kritiserade operationerna under kriget, räden mot Dieppe, operation Jubilee.

Läs mer om Diepperäden här:
Den 19 augusti 1942 anföll allierade styrkor över Engelska kanalen mot väl förberedda och förskansade tyska positioner i och kring den franska staden Dieppe i norra Normandie. Det var en räd, eller en s.k. förstärkt rekognosering, den kanske största någonsin. Styrkorna utgjordes av 2: a kanadensiska infanteridivisionen, förstärkta med både brittiska och amerikanska kommandoenheter, understödda av 250 krigsfartyg och landstigningsbåtar, samt hela 74 skvadroner ur RAF Fighter Command No 11 Group, RAF Bomber Command No 2 Group och USAAF Eight Air Force.

Resultatet var ett fullständigt fiasko som resulterade i 2 400 man stupade och sårade, samt ytterligare 2 000 tillfångatagna av tyskarna. RAF förlorade över 100 stridsflygplan, mestadels till det tyska luftvärnet. Det är i efterhand svårt att se nyttan med The Dieppe Raid, eller Operation Jubilee. Vad tänkte man egentligen? Efter att ha besegrat Nazityskland under slaget om Storbritannien året innan, förföll man till ett taffligt, fullständigt fruktlöst angrepp över kanalen.

Varför gjorde man det? Varför Dieppe? Det var, som alltid, flera faktorer inblandade. Året innan hade tyskarna angripit Sovjetunionen i den största krigsöppningen någonsin i historien och tryckt tillbaka Röda armén nästan till Ural, visserligen utan att nå ett avgörande. Under vintern 1941/42 hade Josef Stalin börjat avkräva Winston Churchill och Franklin Roosevelt en motsvarande krigsöppning mot tyskarna i Europa, för att avlasta ryssarna. De allierade hade så taktfullt de förmått försökt förklara för Stalin att något sådant inte var möjligt förrän tidigast 1943. Man hade stora strategiska hinder att överkomma och deras styrkor måste byggas färdigt. Pressen från Moskva var dock hård, inte minst moraliskt*.

Direkt efter Dunkirque 1941 hade britterna skapat Combined Operations Headquarters, en stabsenhet under War Office som hade till uppgift att, precis som namnet antyder, kombinera de olika vapenslagen i operationer mot den tyska Atlantvallen. Förutom att förbereda planeringen av en andra front och söka sabotagemål för strategiska vinster, så var Combined Operations Headquarters uppgift även att försöka binda tyska styrkor i väster och hindra förflyttningar österut mot Ryssland. Man hade lyckats med detta i Norge med räder mot Lofoten, Vågsöy och Haugesund. Fortsatta liknande räder, samt förstärkning av norska motståndsrörelsen band hela 250 000 tyska soldater till Norge hela kriget ut.

Sedan oktober 1941 var amiral Lord Louis Mountbatten chef för staben. Han var ung och väl taggad för att eskalera verksamheten – varför inte direkt mot Frankrike? En ytterligare faktor var Royal Air Force, RAF. Det märkliga var att direkt efter framgången med slaget om Storbritannien hösten 1941, så bytte RAF Fighter Command, slagets segrare, ledning. De två främsta flygvapencheferna någonsin, Air Marshal Sir Hugh Dowding och Air Vice Marshal Keith Park, chef för No 11 Group och operativ ledare under slaget, byttes ut mot Air Marshal Sir Sholto Douglas och Air Vice Marshal Trafford Leigh-Mallory. Detta var resultatet av den tjafsiga och mycket olyckliga konflikten om Big Wing**, d.v.s. olika taktiska förhållanden för jaktflyg i strid. Idag vet man att Douglas och Leigh-Mallory hade fel, åtminstone rörande slaget om Storbritannien, men de vann kampen politiskt, så Sir Hugh gick i pension och Park förflyttades till Medelhavet. Vid det laget hade Luftwaffe gått över helt till nattbombningar, vars motmedel från RAF, d.v.s. nattjakt, inte sköttes enbart av No 11 Group och i största allmänhet renderade Fighter Command nästan helt sysslolösa. De nya cheferna kände sig helt enkelt blåsta på konfekten.

Sir Sholto hade under vårvintern 1942 legat på War Office med sin nya plan för framtidens luftkrig i Västeuropa. Han ville in i hetluften. Man visste genom Enigma att slaget om Storbritannien hade skakat Luftwaffe i grunden, man kunde också se med blotta ögat att tyskarna agerade mycket försiktigt med sitt flygvapen kring britterna. Sir Sholto menade att det var dags för fas två, att man måste utnyttja tillfället och förorsaka Luftwaffe nya, stora förluster, nu över Frankrike. War Office var positiva till idén i största allmänhet, men kunde inte se RAF i en egen show över kontinenten. I rationalitetens namn måste det kombineras med motsvarande operationer till sjöss och till lands. Man vände sig därför till Mountbatten och Combined Operations Headquarters – vad med någon av deras större operationer? Man presenterades med ett antal tänkbara mål som skulle passa samtliga ovanstående faktorer. Man valde Dieppe därför att det låg väl inom RAF Fighter Commands operationsområde.

Så startades Operation Rutter, planeringsstadiet till Operation Jubilee, under våren 1942. Målsättningen med operationen var att slå ut de tyska militära installationerna i och omkring Dieppe, inta och hålla staden under en kortare tid, för att därefter återgår till England på andra sidan kanalen. Man räknade därmed med att räden skulle göra ett så pass starkt intryck på Berlin att det skulle få följdverkningar för säkerheten utmed hela Atlantvallen. Eftersom det var en så pass omfattande operation bjöd man in den reguljära armén i planeringen. Chef för Royal Army South-West Command var generallöjtnant Bernard Montgomery. Han studerade snabbt planerna och konstaterade omedelbart att överraskningsmomentet måste fullföljas till punkt och pricka, annars skulle det bli massaker på de egna trupperna och det ville han inte vara med om. Alla var givetvis överens om detta och Montgomery gav sig ut för att leta reda på en passande enhet för uppdraget. Han hade ett i bakhuvudet redan från början.

Royal Canadian Army höll som bäst på att bygga upp sin första armé i Europa med yrkestrupp och frivilliga. Enligt traditionen sedan första världskriget höll de till på Salisbury Plain i södra England och enligt samma tradition såg de mycket lovande ut. De marscherade beundransvärt och deras övningar skrämde även de mest härdade veteraner. De hade ett gammalt rykte om elitstyrka att leva upp till och de tog det på mycket stort allvar. Just därför var de också mycket frustrerade. De ville ut i kriget, men istället satt de i regniga England och rullade tummar. Arméledningen tog därför upp ännu en kanadensisk tradition, de gick till sin regering och klagade. Winston Churchill fick svara inför premiärminister William Lyon Mackenzie King – Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, ja, hela Indien deltar aktivt i kriget, de har trupper i Nordafrika, men vad med eran Nordamerikanska koloni, duger inte vi? Måste vi ta vårt pick och pack och istället slåss tillsamans med jänkarna i Stilla havet? Churchill hade vänt sig till War Office, röd i ansiktet av frustration – for God’s sake give them something to kill or they will drive me around the bend. 2nd Canadian Infantry Division var ansedd som deras bästa. De hade tjänstgjort på Island som ockupationsmakt under 1941, men på Churchills direkta order flyttats till England, redo för stridstjänst. Deras chef var generalmajor John Hamilton Roberts, en korpulent f.d. artillerist från första världskriget.

Kanadensarna svarade mycket bra på general Montgomerys kallelse och de började genast träna landstigning från havet. Deltagande enheter, totalt 5 000 man, togs ut från två av divisionen tre brigader, samt enheter ur 14th Army Tank Regiment (The Calgary Regiment). För överraskningsmomentet lät Montgomery ta ut för honom befintliga fallskärmsenheter i syfte att slå ut de större tyska kustartilleripositionerna väster och öster om Dieppe, ett absolut krav från Royal Navy. Flottan åsamkade planeringen en hel del problem. Man hade p.g.a. försluster i Engelska kanalen under slaget om Storbritannien fattat ett principbeslut att inte operera större stridsfartyg än jagare i kanalen. Detta inverkade menligt på flottans förmåga att ge artilleriunderstöd, varför den rollen lades över till det ack så villiga RAF. Den lilla hamnstaden Dieppe låg under Generalfeldmarschall Gerd von Rundstedts Armégrupp D: s ansvar.

Till kusten hade han fördelat general Curt Haases femtonde armé och dess LXXXI armékår för norra Normandie. Förutom kustartilleriet och Luftwaffes luftvärn, låg arméns 302. (Bodenständige) Infantarie Division förlagd i och omkring staden. Beteckningen fast infanteri hade med dess status som ockupationsförband att göra. De var för östfrontens räkning strippade på merparten av deras offensiva tyngre vapen, som t.ex. artilleri och pansrade antitankfordon. Chef var generallöjtnant Konrad Haase. Liksom sin bror, Curt, liknande han karikatyren av den fete generalen vid Wehrmacht, vilket på intet sätt sa något om hans kompetens.

Den allmänna uppfattningen hos britterna var att de befintliga tyska förbanden i Frankrike bestod av andra rangens soldater, nu när huvuddelen av Wehrmacht slogs mot ryssen. Detta var ett antagande som ofta återkom under kriget och det var fel. 302: a divisionen var vältränad och hade sin beskärda del av veteraner i leden. Ockupationsenheterna var personalpooler och rehabiliteringsbaser för östfronten och därför av bästa, tyska kvalitet. Vad värre var för britterna, tyskarna hade lärt sig mycket tidigt att de var på väg över kanalen. Det hade skett i första hand genom skicklig spionering på den franska motståndsrörelsen. Dubbelspionerna hade meddelat att fransmännen förberedde för en större, allierad räd mot kanalkusten. Genom att intensifiera flygspaningen över den engelska kusten kunde man bekräfta att något var på gång. Det var osedvanligt stor närvaro av mindre flytetyg i hamnarna. Slutsatser drogs och samtliga kustförband förlades i högsta beredskap. 302: a divisionen började genast öva försvar och motanfall utmed kustbandet. Samverkan med de övriga vapenslagen, en tysk paradgren, stärktes. Britterna missade inledningsvis att både det tyska kustartilleriet och luftvärnet ökat sin målskjutning.

De tyska markenheterna var medvetna om att Luftwaffes taktik var defensiv utmed kusten, att man tryckte i bakre positioner och inte skulle sättas in förrän fiendens flyg penetrerade allt för långt in. Man kompenserade detta bortfall av flyg med betydligt mer luftvärn, samt med anpassad infanteriövning. Vädret över kanalen hindrade de ursprungliga planerna på anfall under juni, sedan även juli. Kanadensarna blev åter frustrerade. Risken fanns att ingen operation alls kunde ske, lärdomar inför Operation Overlord drogs därmed. Samtidigt utförde plötsligt Luftwaffe attacker mot förekomsten av landstigningsbåtar i brittiska hamnar. Med detta insåg man att överraskningsmomentet var överstökat och det hade inneburit ett stort problem, om bara general Montgomery varit kvar i England.

Nu var han förflyttad till Nordafrika och Mountbatten, som nu alena tog över operationen, tycktes inte bry sig i den radikalt försvårande omständigheten. Däremot tog man ut fallskärmsmomentet ur planen, den ansågs nu allt för farlig. Istället gick Mountbatten till sitt eget folk – Commandos. Det var ovanligt stora ansamlingar som skulle medverka i det inledande skeendet mot kustartilleripositionerna på vardera sidan av Dieppe, sammanlagt sex Commando’s, var och en ungefär i två, tre kompaniers storlek. Det var en påfallande internationell styrka, med flera deltagare från olika ockuperade länder, såsom Frankrike och Norge. Till dessa knöts nu även ett halvt kompani ur 1st US Ranger Battalion. Det skulle bli premiär för amerikanska boots on the ground i Europa.

Operation Jubilee skulle genomföras i två faser. Den första handlade om att isolera Dieppe, samt att förstöra de två större kustartilleribatterierna på vardera sidan av staden, av britterna kallade Goebbels och Hess. Flygvapnet skulle bomba taktiska mål i Dieppes omgivningar, broar, järnväg och militära mål för att hindra att förstärkningar att föras fram. Samtidigt skulle Commando’s från havet angripa de två kustartilleribatterierna, ta dem och förstöra dem. Fas två utgjordes av den brigadstora kanadensiska huvudstyrkan som skulle vid lågvatten storma staden och dess närliggande stränder. De understöddes av stridsvagnar av typen Churchill – som senare skulle överges och sprängas – samt av flygvapnet. Vad man inte visste var att general Haase redan hade fört fram de divisionsreserver han behövde och att Luftwaffe kraftfullt förstärkt luftvärnet i området. Längre bak låg samtidigt det tyska jaktflyget i allra högsta beredskap, med betydande enheter i luften under kontinuerlig patrullering utanför RAF: s radarövervakning.

Man frågar sig idag varför den franska motståndsrörelsen inte förmådde varna de allierade för något som nästan liknade en fälla. Orsaken var något man skulle stöta på vid fler, kommande tillfällen, som t.ex. vid Operation Market Garden 1944. Motståndsrörelserna var civila organisationer med mycket bristfälliga militära kunskaper. De missade ofta att identifiera förflyttningar av förstärkningar framåt i leden, framför allt när fienden var medvetna om deras närvaro, vilket tyskarna alltid var och agerade följdaktige. De varningar som kom var för få och sporadiska för att man skulle ta dem med större allvar.

Den allierade invasionsflottan lämnade sina hamnar utmed Englands sydkust natten mot den 19 augusti 1942. Den bestod av totalt 240 fartyg och båtar. En jagarskärm om åtta jagare eskorterade dem tillsammans med kanonbåtar och minsvepare, allt under befäl av Captain John Hughes-Hallett, ett mycket stridbart befäl som deltog i ledande ställning vid flera av Combined Operations Headquarters operationer. Anfallet öppnade klockan 04:50 samma morgon när de framskjutna enheterna med Commando’s gick mot positionerna Goebbels och Hess. I väster, Goebbels, stötte den närmast oförsvarade kolonnen av landstigningsbåtar på en tysk transportkonvoj försvarade av torpedbåtar. En ojämn eldstrid utbröt till sjöss, medan tyskarna drog sig tillbaka. Den brittiska jagareskorten missuppfattade situationen och trodde att man redan blivit engagerad av kustförvaret. Majoriteten av landstigningsbåtarna gick förlorade och hundratals Commando’s måste istället räddas ur vattnet. Kvar fanns enbart 18 man under befäl av en major, som ändå stormade stranden, klättrade uppför de höga klipporna och gick lös på en hopplöst överlägsen fiende. De tvingades givetvis tillbaka till havet, men de tyska kustartilleristerna hade ändå kommit sig för att svänga de stadiga 15.5cm pjäserna helt runt – mot infanteriet – vilket skapade en lucka i deras förmåga att engagera invasionsflottan till havs.

Anfallet mot position Hess, öster om Dieppe, under befäl av överstelöjtnant Lord Lovat, lyckades desto bättre. Tillsammans med amerikanerna stormade man under kraftig beskjutning upp till toppen och intog befästningarna. Över 100 tyska soldater dödades i den hårda striden, många massakrerade av hämndbegärliga soldater från ockuperade länder. Kanonerna sprängdes och man återgick till havs i god ordning. Vid det laget hade huvudanfallet startat vid femtiden på morgonen. Kanadensarna gick iland utmed fyra strandavsnitt, Yellow, Orange, Blue och Green. Orange och Blue var riktade direkt mot promenadstråket framför Dieppe, medan Yellow och Green utgjordes av stränder på vardera sidan av staden. Det spelade ingen roll i sammanhanget. Tyskarna var mer än redo, de var väl förskansade och det fanns gott om rörliga reserver att sätta in.

Striderna blev fruktansvärda, där kanadensarna med stor tapperhet, men förgäves försökte få fotfäste innanför stränderna inför en massiv moteld från tyska kulsprutor, granatkastare och det lättare kustartilleriet i och kring staden. Churchillstridsvagnarna slirade hjälplöst mot den helt stenbelagda, slippriga stranden, medan de tog emot träff efter träff från den mördande tyska elden. Från skyn regnade brittiska attackflygplan ner, träffade av ett luftvärn som aldrig skjutit så mycket och så väl vare sig före eller efter Dieppe. Längre in i landet tog Luftwaffe ut en gruvlig hämnd på de allierade taktiska bombflyget. De flög i perfekta formeringar rakt igenom dem och sköt ner allt de såg. De engagerade jakteskorten med stor skicklighet och beslutsamhet.

Efter bara ett par timmar avbröt general Roberts slakten på stranden och drog tillbaka resterna av sin anfallsstyrka. Det var lättare sagt än gjort, de kanadensiska soldaterna tvingades löpa gatlopp ut till havs under en fortsatt svår beskjutning. De lämnade efter sig två tredjedelar av sin styrka, 1 000 stupade, 600 sårade och närmare 2 000 tillfångatagna. Tyskarna räknade officiellt in 300 stupade, 280 sårade och 50 förlorade stridflygplan, samt en mindre patrullubåt, som kommit i vägen ute i kanalen. Wehrmacht drog inte alls de slutsatser de allierade hade hoppats på. Säkerheten var tillräcklig utefter Atlantkusten, ansåg man. Endast reperationer och några mindre förändringar utfördes. Några förstärkningar från östfronten var det aldrig tal om.

Bland de allierade försökte man dra sina egna lärdomar. Operation Jubilee skulle få stor inverkan på samtliga efterkommande landstigningar i Europa och Nordafrika. Valet av stränders beskaffenhet, undvikandet av kuststäder, samt oändligt mycket större förberedelser. Trots det, operationen hade varit ett svidande nederlag och alla fick hädanefter svårt att se de kanadensiska vapenbröderna i ögonen. De hemkommande kanadickerna svor en helig ed, som de flesta av dem fick anledning att utveckla två år senare vid Operation Overlord. Den främsta förändringen, eller lärdomen som drogs, på den allierade sidan, rörde Air Marshal Sir Sholto Douglas. Han fick avgå från sin post som chef för RAF fighter Command i november 1942. Han ersattes av Trafford Leigh-Mallory.

* Detta efter att Sovjetunionen endast ett halvt år tidigare varit i det närmaste allierade med Nazityskland.

** Under slaget om Storbritannien ledde Park sitt jaktflyg på så vis att skvadronerna larmades – Scramble – från marken, ledare togs ut av stridsledningen och dessa organiserade striden väl på plats i luften. Systemet hade stora fördelar i snabbhet, men kanske nackdelar i utförandet, d.v.s. ledarnas möjligheter att överblicka striden. Systemet var, med facit i hand, det bästa under rådande omständigheter. Big Wing handlade om att gruppera jaktflyget innan man gick i strid. Fördelen med detta – kanske – var att man var bättre samlade i strid. Systemet hade testats både före och under slaget om Storbritannien och visat sig vara förädiskt långsamt. (Källa: Torbjörn Kvist www.krigochhistoria.blogspot.se)

Diepperäden gav trots allt de allierade en hel del nyttiga erfarenheter. Bland dessa kan nämnas att undvika befästa städer vid själva anfallet, strändernas beskaffenhet för framförallt fordon och vikten av att utveckla landstigningsbåtar och stridsvagnar som skulle kunna ge det understöd det kanadensiska infanteriet saknade.

Nästa stora landstigningsoperation var då tidigare nämnda operation Husky, anfallet mot Sicilien den 10 juli 1943. Efter att de tyska och italienska trupperna efter många om och men besegrats i Nordafrika var nästa naturliga steg givetvis södra Europa. Sicilien var det uppenbara anfallsmålet av geografiska skäl men framförallt britterna visade att de nu behärskade lurendrejeri och falskspel på den allra högsta nivån efter att ha fått till och med Hitler att tro att det var Grekland eller Sardinien som var målet för amerikaner och britter. Operation Mincemeat, där en död uteliggare i London spelade rollen som en fiktiv major Martin som skulle ha dött i en flygkrasch utanför Spanien. Falska dokument satt i en portfölj fastsatt vid likets arm som planerades i havet från en ubåt. Spanjorerna fann liket och rapporten om de allierades planer för Sardinien fick till och med Hitler att skicka trupper från Sicilien till Grekland och Sardinien.

Operation Husky var på många sätt en generalrepetition inför D-dagen i Normandie. Två arméer med ett gemensam allierat överkommando skulle tillsammans med flygstridskrafter landsättas av den allierade flottan. För första gången inleddes anfallet med luftburna trupper i större förband från amerikanska 82:a och brittiska 1:a luftburna divisionerna. De allierade använde i stort sett samma taktik som sedan skulle användas i den europeiska krigsskådeplatsen där överraskningsmomentet var viktigt. Detta kan jämföras med den amerikanska taktiken i Stilla Havet där flottan och marinflyget kunde hamra de japanska försvararna på öarna i dagar före det att infanteriet från armén eller marinkåren sattes iland.

 

Läs mer om anfallet mot Sicilien här:
Invasionen och därmed befrielsen av Sicilien, juli till augusti 1943 hade många motiv för sitt genomförande. Det var definitivt ett generalrep inför Operation Overlord nästkommande år, det förväntades tippa över den italienska vågskålen i de allierades händer och det skulle blidka Sovjetunionen inför de väntade, stora sommaroperationerna på östfronten. Operation Husky spikades under konferensen i Casablanca samma januari, då kriget i Nordafrika gick mot sitt slut och istället Stalin propsade på ytterligare press på fienden, helst en invasion av det Europiska fastlandet. De västallierade var inte redo ännu, eller snarare Washington var det, dock inte London. Britterna fruktade fortfarande massaker i Frankrike och pekade på Medelhavet istället. Amerikanarna gav med sig inför prospektet att en dubbel framgång, Medelhavet och Ryssland, skulle åderlåta Wehrmacht inför det stora språnget.

Man började värma upp inför Sicilien när en seger där skulle tvinga Luftwaffe längre norrut, varvid transporterna över Medelhavet, in i Svarta havet och till Sovjetunionen den vägen gjordes enklare. Sedan var det frågan om Turkiet. Man hoppades få turkarna att gå i krig. Ankara förhöll sig neutrala på de allierades sida, dock inte beredda att ta det längre än så. Vid det här laget hade man åtskilliga erfarenheter av amfibieoperationer – Operation Jubilee: Dieppe 1942, Operation Torch; Marocco och Algeriet samma år. Amerikanska armén och Marinkåren hade i Stilla havet samlat på sig ytterligare kunskap att ösa ur.

Operation Husky var den hittills största allierade kampanjen i Europa, det var en amfibieoperation innefattade samtliga vapenslag, med landstigning av två arméer, till sist närmare en halvmiljon man, etablering av nödvändigt luftherravälde, massivt eldunderstöd och underhåll från havet, samt landsättning av trupp från luften. Det krävdes förberedelser, man ville till varje pris hålla platsen för landstigningen hemlig, samtidigt som man måste inleda flygbombning av militära mål och hamnar i Italien, vilket skulle bli allt för uppenbart. Operation Mincemeat förväntades lösa detta problem. Man använde sig av en död kropp, försåg den med hemliga papper som talade om en invasion av Grekland i första hand och via ubåt lät den landa på en strand i Spanien. Liket kom till tyska militära underrättelsetjänsten, Abwehrs, ägo – som genom ett under – och de tog det på allvar. Operation Mincemeat bidrog genom ökat tyskt fokus på Grekland, till att sänka Churchills planer på en ytterligare front i Dardanellerna, via Tolvöarna, d.v.s. Operation Accolade.

Året innan hade slaget vid El Alamein bidragit till Röda arméns seger vid Stalingrad genom att uppehålla flera tyska divisioner, vikta för Ryssland, i Nordafrika. Operation Husky skulle åstadkomma en liknande effekt på Unternehmen Zitadelle, slaget om Kursk. Axelmakternas situation i Medelhavet var prekär. Oberbefehlhaber Süd, fältmarskalk Albert Kesselring, var tvungen att luta sig mot Comando Supremo i Rom och ett sönderfallande Italien. Hitler hade förvägrat honom att ta hem resterna av Afrikakåren, 130 000 tyska och de bästa av italienska trupper. De hade kapitulerat i vad führern hade sett som fästning Tunisien.

I juli 1943 stod italienska sjätte armén för försvaret av Sicilien, under Generale d’Armata Alfredo Guzzoni, en övertygad fascist som varit både guvernör för Eritrea och italiensk försvarsminister under Mussolini. Han hade två italienska armékårer, XII och XVI, som även innefattade kustartilleri. Tysk förbindelseofficer var den ärrade generallöjtnanten Fridolin von Senger und Etterlin. General Guzzoni hade ytterligare två tyska förband till sitt förfogande på Sicilien. I aktiv reserv och under direkt befäl av von Senger und Etterlin, stod 15: e pansargrenadjärdivisionen, samt den förbandsmässiga anomalin Fallschirm-Panzer Division 1 Hermann Göring. Denna egotripp i Reichsmarschall Görings namn, hade existerat i olika former sedan 1935 och var ansedd som en elitformation. Samtliga av dess regementen och fristående bataljoner bar riksmarskalkens namn. Samtliga axelmaktens förband var underbestyckade. Tillsammans bestod försvaret av Sicilien av 200 000 italienska trupper och inledningsvis enbart 30 000 tyska soldater. Där fanns ca 260 tanks att tillgå mellan de två tyska pansarenheterna. Italienska och tyska luftstyrkor i regionen uppgick till 1 400 stridsflygplan.

Fältmarskalk Kesselring gjorde sig inga illusioner. I skenet av en kollapsande fascistregim och den allierade övermakten, hade han redan skissat upp planerna för Unternehmen Lehrgang, den kanske skickligaste genomförda evakueringen i militärhistorien. Han hade inte för avsikt att offra dyrbara förband för Sicilien. Planerna på en amfibieoperation mot Sicilien hade legat i lådorna sedan långt innan Casablancakonferensen. I krigsspel på kartborden hade den allierade stridsledningen målat upp olika scenarior baserade på de underrättelseuppgifter man fortlöpande fick in. Man förkastade idéer kring Sardinien, som skulle lämnas därhän som ren överkurs.

Vid den här tiden styrdes de allierade styrkorna fortfarande av Combined Chief of Staff, en ledningsgrupp bestående av USA: s och Storbritanniens respektive vapenslagschefer, underställda den politiska ledningen i Washington och London. Ännu hade man inte utsett en Europeisk överbefälhavare, idealet man strävade efter, men det var inför Husky som man tog ut general Dwight D. Eisenhower som ÖB för de kommande operationerna. Som hans ställföreträdare och de facto operativ chef för femtonde armégruppen i Medelhavet fanns general Sir Harold Alexander, tidigare chef för Middlle East Command. Staben, under ledning av den amerikanske generalmajoren Walter Bedell Smith, förlades på Malta, under Lascaris Battery, Valetta. President Roosevelt på Sicilien, med general Eisenhower.

Det finns en tendens i dagens militärhistorik att försöka passera debatten innan man spikade Husky i maj 1943. De aktuella armécheferna för operationen var alla upptagna i Tunisien under våren och diskussionerna inleddes utan deras närvaro. Det fanns två alternativa förslag på bordet. Den första utgjorde två separata anfall, ett vid den södra spetsen av ön, mellan städerna Syracuse i öster och Pozzallo i väster, samt ett vid den nordliga spetsen, kring staden Trapani. Båda landstigningsplatserna erbjöd goda stränder utmed flacka kuster, i ett annars mycket kuperat land. Det andra förslaget handlade om en gemensam operation i söder, den s.k. Combined Forces. Medan general Alexander, av kloka diplomatiska skäl, förhöll sig neutral, blev istället frågan en dragkamp mellan hans två arméchefer, general Bernard Montgomery, chef för åttonde brittiska armén, och så chefen för amerikanska sjunde armén, generallöjtnanten George S. Patton. Det var två likvärdigt goda argument.

Montgomery företrädde Combined Forces och propsade på säkerheten med att inte splittra styrkan, ett kontroversiellt ämne i militär planering, utan kraftsamla på ett ställe. Patton däremot föredrog den splittrade versionen, eller att helt koncentrera anfallet i norr istället. Historiskt kunde han inte se att någon överhuvudtaget någonsin invaderat Sicilien utan att först ta Palermo, öns största stad, hamn och administrativa centrum. – Palermo är nyckeln till Sicilien, sa han. Dessutom, fortsatte han, att operera enligt Combined Forces vore som att slå sig upp ur en tratt. Montgomery hade fördelen att komma loss tidigare från Afrika, men hans sätt att argumentera var som vanligt av den arroganta sorten, som fick åtminstone amerikanerna att misstänka att han hade personliga intressen i sin sakframställan. Patton bjöd på sitt sedvanliga jovialiska sätt på luncher, med drinkar och cigarrer. Han skrämde å sin sida en del höga potentater med att berätta att han minsann kom ihåg tidigare kampanjer på Sicilien, långt tillbaka i tiden. General Alexander var inte glad, klämd mellan två primadonnor. Eisenhower tröstade.

Det blev Combined Forces som vann argumentet, det fanns en klar majoritet för det säkra före det osäkra. De två arméerna drogs samman i hamnar från Oran i Algeriet, till Beirut i Libanon. Montgomerys åttonde bittiska armé, segrarna från El Alamein, bestod av två kårer, XII Corps, under generallöjtnant Miles Dempsey, och generallöjtnant Sir Oliver Leese: s XXX Corps, som även innefattande styrkans betydande kanadensiska inslag, 1: a infanteridivisionen och 1: a pansarbrigaden. De skulle landsättas kring Cape Passero, Siciliens sydspets, samt i Notobukten, kring staden Avola, på en sammanlagt 40 km bred front. Två kårer utgjorde även Pattons sjunde amerikanska armé. Den för ändamålet uppsatta US Provisional Corps, under generalmajor Geoffrey Keyes, samt den tidigare grundplåten till den armé som Patton själv byggt upp, II Corps, förärat genom personlig överlåtelse till generalmajor Omar N. Bradley. Sjunde arméns landstigningsområde var Gelabukten på den sydvästra delen av ön. Den sammanlagda, initiala styrkan utgjordes av 160 000 man, understödda av 600 tanks och närmare 3 000 stridsflygplan.

Ledaren för den gigantiska flottmanövern var som vanligt chefen för brittiska Medelhavsflottan, den hårdnackade amiral Sir Andrew Cunningham, som utkämpat svårartade sjöstrider med tyskar och italienare under två långa år. För flygstyrkorna, inkl. flottans enheter, stod brittiska Mediterranian Air Command, MAC, under Air Chief Marschal Sir Arthur Tedder. Därunder sorterade bl.a. generallöjtnant Carl Spaatz: s amerikanska Northwest African Air Forces, NAAF, som stod för merparten av bombkapaciteten. Till sist skulle 460 000 man transporteras till och underhållas på Sicilien. Kick off var satt till den 10 juli 1943. De allierade flygbombningarna intensifierades första veckan i juli, men gjorde så över hela Medelhavet, i Frankrike, utmed hela den italienska halvön och i Grekland. Axelmakternas flyg och sjöstridskrafter gjorde vad de kunde för att freda deras installationer.

För fältmarskalk Kesselring var Messinasundet, mellan Sicilien och det italienska fastlandet, av avgörande betydelse. Det var ordentligt minerat både söder och norr om farlederna. Kustartilleriet hade kalibrerat sina pjäser. Natten till den 10 juli, strax efter midnatt, igångsattes Operation Husky med inledande landsättningar av fallskärmstrupper. Det var sammanlagt fyra operationer planerade för enheter ur två allierade fallskärmsdivisioner. Delar av brittiska 1th Parachutebrigade och 1th Airlandingsbrigade – skillnaden dem emellan var fallskärmar och glidflygplan – ur generalmajor George F. Hopkinsons 1st Airborne Division, samt huvuddelen av amerikanska 505th Parachute Infantry Regiment ur generalmajor Matthew B. Ridgeways 82th Airborne Division, släpptes över vad som p.g.a. hårda vindar blev onaturligt stora delar av södra Sicilien. Endast ett fåtal glidflygplanen hittade rätt och femtio procent av överste James M. Gavins 505th PIR hamnade fel. Trots de stora logistiska problemen löste fallskärmssoldaterna sina uppgifter under mycket hårda och förvirrade strider. Broar och tillfartsvägare säkrades, väsentliga stödjepunkter antingen togs över, eller förstördes.

Överraskningen hade lyckats och för besväret befordrades den endast 36 år gamle överste Gavin av Patton till brigadgeneral. Efter Husky skulle han ta över 82th Airborne och leda den med framgång genom Normandie och Nijmegen. Han skadade ryggen potentiellt allvarligt vid uthoppet på Sicilien, något enbart hans närmaste officerare kände till under hela det resterande kriget. Vid gryningen den 10 juli, efter sedvanliga artilleri- och flygförberedelser från sjöss, gick de allierade arméerna iland vid sina respektive stränder på de sydöstra och sydvästra delarna av ön. General Guzzoni hade inte planerat för strid direkt på stranden, något som inte kan betraktas som en miss, utan enbart en version av lämplig taktik vid fientlig landstigning utmed en kust. En som antagligen lade märke till detta var fältmarskalk Erwin Rommel, som för tillfället befann sig i Grekland – väntandes på den allierade invasionen.

Operation Husky: s D-dag blev därför något av en antiklimax, där de flesta problemen uppkom genom geografiska och meterologiska tillkortakommanden. Guzzoni och von Senger und Etterlin hade kraftsamlat strax bakom strandlinjen. Vi det här laget hade tyska förband infiltrerat de italienska linjerna. De allierade märkte snart av allt hårdare motstånd och de italienska kustförbanden slogs väl. Det hårdaste motståndet mötte Pattons sjunde armé, där 1: a infanteridivisionen – The Big Red One – stötte på tyskt pansar, inklusive Tigertanks, ur Division Herman Göring, understödda av italienskt infanteri. Många italienska soldater kämpade tappert för kung och fosterland, men man deserterade också i stora mängder. Det verkade som om soldater anlände till Sicilien för att just desertera, nu när de västallierade befann sig i bakgården. Samtidigt ljög tyskarna för dem, både för Commando Supremo i Rom och på Sicilien. På en direkt fråga från general Guzzoni till von Senger und Etterlin, om tyskarna värmde planer på evakuering, svarade den sege, lille tyske generalen att så alls inte var fallet. De var ju vapenbröder.

Tyskarna höll tillbaka på ett mycket skickligt vis, samtidigt som fältmarskalk Kesselring gödde myterna med ytterligare tyska förstärkningar från fastlandet. 1: a fallskärmsjägardivisionen luftlandsattes på ön den 12 juli och 29: e pansargrenadjärdivisionen anlände med fartyg till Messina den 18: e, bildandes XIV Panzer Korps under italienska 6: e armén. De allierades anfallsriktning var rakt norrut, mot Messina. Detta hade etablerats redan under planeringsstadiet, ett beslut som innebar att Montgomery och hans åttonde armé skulle spela huvudfiolen utmed ostkusten, medan amerikanarna mera agerade vänster flankskydd i de svårmanövrerade sicilianska bergen. Vid slutet av juli hade motståndet hårdnat betydligt och under skuggan av den majestätiska vulkanen Etna ställdes Montgomery inför blodigt faktum – han satt fast.

General Alexander var inte nöjd, det här fick bara inte hända. Det fick svåra politiska implikationer om de allierades första större militära operation på den europeiska kontinenten utvecklades till ett blodigt ställningskrig på ön Scicilien. Kollegan Montgomery visade nu upp sina sämre sidor, han började skylla på allt och alla, utom sig själv. Vad värre var för Alexander, han hade Patton att ta hand om. Den reslige amerikanen var gnällig som ett barn, förbannande Montgomery i både indirekta och direkta ordalag, beklagande sin egen andrafiol, där bland de otacksamma bergen. Alexander kände det som att hålla tillbaka en gläfsande bandhund i koppel med ena handen, samtidigt som han piskade på en stillastående åsna med den andra. Han tog upp ärendet med Eisenhower som förhöll sig märkligt eftertänksam. Till sist hade Patton fått nog. Han hade förberett sig väl, det var inget uttryck av plötslig ingivelse. Mitt under pågående strid hade han omstrukturerat sin sjunde armé. I väster avlöstes Troy H. Middletons 45: e infanteridivision med Lucian K. Truscott Jr: s fräschare 3: e division och från Afrika anlände Manton S. Eddys 9: e infanteridivision och avlöste The Big Red One under Terry de la Mesa Allen Sr.

Åtgärden innebar två saker, Patton kastade om sammansättningen totalt i sjunde armén, samt han hade skapat en separat styrka, under eget befäl, med 1: a och 45: e divisionerna i västlig riktning, utmed kusten mot Palermo. Middleton, Truscott, Eddy, detta var Pattons män, vana vid den gamles sätt att tänka. Mot dessa ställdes kårchefen Bradley, som irriterades mycket av de i hans ögon lynniga kasten. Föga insåg han att vad Patton gjort var att skapa en kampgrupp i tysk anda. Patton lade sin hand på Bradleys axel och såg honom i ögonen. Han anförtrodde honom uppdraget att med II Corps fortsätta slå norrut, inte enbart skydda sjunde arméns högra flank, en föresats Patton avskydde. Bradley hade fått sitt första större stridskommando i sin karriär. Det gick som en elstöt genom hela den amerikanska krigsmakten, när Eisenhower bad general Alexander att släppa kopplet. Patton är lös, den gamle är i ledningen, Old Blood and Guts Rules.

I Washington DC höll man som bäst på med att flytta in i det nybyggda Pentagon. Stora kartor över Sicilien sattes upp överallt och militärerna kunde, allt eftersom rapporterna strömmade in, följa kollegernas framfart på den italienska ön. Det var fest. Axelmakterna kastades åt sidan och knappnålarna räckte snart inte till. Den 23 juli intog Patton Palermo och vände sedan kosan österut utmed Siciliens nordliga kust, riktning Messina. I Rom såg Kesselring utvecklingen på sina kartor. Han kände det allt för väl, Patton avancerade snabbt med mekaniserade enheter, nära understödda av attackflyg och tungt artilleri från havet. Rapporter kom in om att jänkarnas tät tog mycket vådabeskjutning och den gamle flyggeneralen log sarkastiskt, det var tyvärr normalt inom spelreglerna för äkta blixtkrig.

Den 25 juli störtades Il Duce, Benito Mussolini, från sin tron i Rom och han försattes av armén i husarrest. General Pietro Bodoglio, den gamle fascisten, tog makten på inrådan av kung Victor Emanuel III, med en interimsregering. Förhandlingar inleddes med Kesselring om krigets fortsättning, allt kom att hänga i luften någon månad ytterligare. Patton hade varit i förgrunden av en utveckling som blivit allt vanligare i den amerikanska armén, att förse infanteriet med pansar. De två infanteridivisionerna i Pattons tät hade tillräckligt med pansar under rådande omständigheter, starkt understöd samt mindre enheter fientligt pansar, för att kunna agera spjutspetsar på Sicilien. Patton höll samtidigt huvuddelen av sin andel Panzerwaffe i näsan med 2: a pansardivisionen, tillsammans med Bradleys II Corps.

Där, i de centrala delarna av ön utkämpades samtidigt mycket hårda strider när general Guzzoni försökte bryta in i Pattons buk. Precis som i Kesserinepasset året innan fick nu andra kåren slåss mot svåra odds, generallöjtnant Paul Conraths Division Hermann Göring, tigertanks och fallskärmsjägare i oländig terräng. Bradley var ingen dålig general, han skötte sig väl, hans ledarskap på Sicilien vilade på sund grund, men han tillät sig överdrifter i kritik och rent gnäll, som endast kan förklaras med att han visste redan där att han var Eisenhowers val till betydligt högre kommendering. Bradleys kritik mot Pattons sideshow var skarpare än Montgomerys. Han ansåg den farlig och potentiellt destruktiv. Han gnällde konstant rörande sina egna umbäranden som kårchef under ständig beskjutning. Bradley även kritiserade Patton för att ha utsatt general Truscott och hans 3: e division för onödigt lidande i syfte att ta sig fram än snabbare mot Messina. Denna s.k. tävling var ovärdig ansåg han.

Kollegorna varnade honom att inte knuffa Patton för hårt, hans rykte om att sällan avsätta generaler hade sina gränser. Bradley tycktes inte ens ta notis om Eisenhowers plågade tigande, men vid ett tillfälle påminde general Alexander honom – with a touch of British understatement – att ni har era order, Sir. Patton gjorde, å sin sida, ingen hemlighet av att det verkligen var en tävling till Messina, för det var det även om Montgomery hycklade i ärendet. Patton hade minsann synat – that limey bastards – bluff, men nu skulle han minsann få se på fan. Det finns en alldeles sann händelse från Pattons sicilianska fälttåg som mycket väl illustrerar hans formidabla ledarskap.

En regementschef hade ställt sig med sin stab vid en av öns vattendrag, för att konsultera kartorna. Det var en framskjuten position, han var ju förbandschef i Pattons armé, och italienskt artilleri lobbade granater omkring dem, ackompanjerad av infanterield. Plötsligt störs han i sitt bryderi av att medlemmar i hans entourage påkallar hans uppmärksamhet mot något på andra sidan floden, där fienden skall befinna sig. Framför sin halvbandvagn står general Patton, oklanderligt klädd i slips och ridstövlar, med händerna på höfterna och tre stjärnor ilsket glödande i den blankpolerade hjälmen. Han vrålar med sin förvånansvärt gälla röst över vattnet: – Colonel, Sir, what the fuck are you doing over there. There’s a perfectly good passage further upstream. Man får här tänka sig att hans ridspö svischade i luften när han pekade med hela armen. – Now, get the hell out of there, or by God you will command a platoon by this evening. Så vände han på klacken och försvann i fiendens riktning, på andra sidan floden – där väl endast spaningsenheter befann sig … som bäst … eller …?

Fältmarskalk Kesselring meddelade Adolf Hitler den 29 juli hans intentioner att evakuera Sicilien, ett beslut han tagit med sin stab redan två dagar tidigare. Att Hitler höll sig i skinnet berodde på att han i princip inte brydde sig, östfronten tog upp hela hans uppmärksamhet. Kesselring var dessutom en av Wehrmachts mäktigaste generaler med en nära vänskap med Hermann Göring. Om Kesselring ville utrymma Sicilien så var det ingen som skulle kunna hindra honom. Inte ens general Guzzoni, som protesterade mot det som blev allt mer uppenbart för honom. In i det sista ljög tyskarna, tills chefen för XIV Panzer Korps, generallöjtnant Hans-Valentin Hube, lättade på förlåten den 7 augusti. Samma dag fick Guzzoni utökat mandat som arméchef från Rom, hans befogenheter sträckte sig nu till Kalibrien på fastlandet, vilket innebar att han med sin stab hade rätt att flytta sig dit. Redan med början den 1 augusti hade tyskarna börjat skeppa över trupp, fordon och materiell. Det hela översågs personligen av Kesselring, men Unternehmen Lehrgang leddes direkt av en av hans absoluta spetskompetenser, överste Ernst-Günther Baade, snart general, divisionschef och kapten över Monte Casino. Tågordningen styrdes av general Hube, transporterna och försvaret av den italienska flottan och kustartilleriet. Allt fungerade perfekt, utan att förlora nämnvärda resurser utfördes evakueringen av både tyska och italienska förband mellan den 11 och 17 augusti 1943. Hube släppte fronten successivt varje natt med ca 8 och 24 km åt gången, kombinerat med fördröjningsstrid och minutläggning.Sammanlagt 135 000 man evakuerades, tillsammans med mycket dyrbar utrustning och förråd. Det var den sista egentliga militäroperationen mellan Nazityskland och det fascistiska Italien.

Den 8 september slöts ett fredsavtal mellan Italien och de allierade. Kesselring hade lyckats med sin plan såtillvida att han dragit sig undan en hopplös situation med merparten av sina tyska styrkor intakta. Totala förluster för Wehrmacht låg kring 20 000 man. Italienarna räknade in 130 000 man förlorade, varav minst 100 000 blev krigsfångar. Operation Husky blev en föraning av vad som komma skulle för de allierade. Terrängen och klimatet försvårade striderna. Tyskarna utan italienarna var farligt skickliga i bergen. Totalt hade man förlorat 25 000 man i stupade och sårade under striderna, vilket var betydligt mer än vad man hoppats på. General Patton intog Messina mitt på dagen den 17 juli. Tyskarna hade just lämnat brottsplatsen och Italienarna var allmänt lättade över situationens utveckling. Han erhöll faktiskt stadens nycklar av borgmästaren i en särskild ceremoni, lagom innan britterna siktades ett par, tre timmar senare. General Montgomery kunde inte låta bli att lägga märke till att färden in i staden kantades av amerikanska soldater med skyldrade gevär. Han fick veta att Patton väntade på honom med fanvakt i stadens centrum. Han kommenderade halt, böjde ner sitt huvud, men när han såg upp log han stramt. Patton skulle få som han ville. Han klev ur sitt fordon och började gå sista biten till den plats där hans rival väntade. Där stod den amerikanske generalen i stram givakt och förväntade sig defilering av Montgomery. Denne sträckte på sig och marscherade förbi, görandes en perfekt honnör på Patton som med en extra knick besvarade den. (Källa: Torbjörn Kvist www.krigochhistoria.blogspot.se)

Husky gav de allierade planerarna flera lärdomar som de skulle dra nytta av inför planeringen av Overlord. Två förändringar som kom att införas ett år senare i Normandie var utvecklandet av stigfinnarsystemet med radio/radar sändare och mottagare mellan en förtrupp och huvudstyrkans ledande plan. Samtliga allierade flygplan målades den 6 juni med tre breda vita och svarta streck på vardera vingen för att minska risken för vådaskjutning. Man beslöt också sig för att försöka undvika att flyga över fartyg på väg till och från målområdet.

Problemet med att snabbt få iland tung utrustning innebar att arbetet med specialutrustade båtar och fordon accelererade. Särskilt en idé som med Churchills gillande tagits fram att tillverka egna hamnfaciliteter och bogsera dem över kanalen bekräftades av operation Husky.

Kustförsvaret på landstigningsstränderna på Sicilien var svagt vilket gjorde att det inledande anfallet var snabbt överstökat. Men de tyska motanfall som gjordes med pansarstyrkor var så nära att lyckas orsakade många rynkade pannor hos generaler och planerare. Lösningen blev först och främst att på alla sätt försöka förhindra de tyska motanfallen så länge att de allierade fick iland egna pansar- och pansarvärnsstyrkor. Detta snabbade på den del av förberedelserna som kom att döpas till ”the transportation plan”.

En annan fördel var att de tre främsta befälhavarna i Normandie, generalerna Eisenhower, Montgomery och Bradley var vid denna tid Överbefälhavare i Medelhavet, Arméchef respektive armékårschef vilket givetvis var en stor tillgång i samband med Overlord. Eisenhower och Montgomery var i allra högsta grad inblandade i den amerikanska 5:e arméns misslyckade landstigning på det italienska fastlandet i september 1943. En av deras lärdomar var att armébefälhavaren, generallöjtnant Marc Clark, beslutade sig för att inte sätta in tillräckligt stora styrkor som kunde skydda sina egna flanker, ett misstag Eisenhower och Montgomery inte skulle komma att göra om i planeringen av Overlord.

Extramaterial

Münchenöverenskommelsen:
befa%cc%88lsordning-ty-armen

Signaturerna på Molotov-Ribbentrop-pakten:

befa%cc%88lsordning-ty-armen

Utdrag ur de berömda tal som Winston Churchill höll i maj och juni 1940:

"Blood, toil, tears and sweat":

"We shall fight on the beaches":

"This was their finest hour!":

Atlantdeklarationen:

befa%cc%88lsordning-ty-armen

Churchills noteringar inför RIVIERA-konferensen:

befa%cc%88lsordning-ty-armen

Casablancakonferensen i journalfilmerna:

Filmer från Gallipoli 1915-1916:

Utvecklingen i amfibisk krigföring:


Operation Husky: