Fördjupningstexter

”I krigstid är sanningen så dyrbar att den måste förses med en livvakt av lögner”. Ett av Winston Churchills minnesvärda citat.

Läs fler av Churchills citat:

Operation livvakt (Bodyguard) var det övergripande namnet på de många deloperationer och aktiviteter som genomfördes 1943 och 1944. Jag kommer att i detta avsnitt att kika närmare på några av de faktorer som möjliggjorde världshistoriens största bluff och de insatser som ledde till att tyskarna lurades tro att landstigningen skulle ske vid Pas-de-Calais och, vilket var lika viktigt, fortsätta att tro detta även efter d-dagen.

Redan före det att amerikanerna kom med i kriget hade britterna skapat en hemlighetsnivå över den officiellt högsta, top secret, nämligen BIGOT. De som var ”bigot-ade” var förbjudna att lämna Storbritannien före d-dagen då de ansågs ha så pass mycket information bland annat om den kommande invasionen att det skulle bli en katastrof om de blev tillfångatagna.

BIGOT stod formellt för ”British Invasion of German Occupied Territory” men en populär myt är att det stod för ”till Gibraltar”, TO GIBraltar läst baklänges. Orsaken till att den myten fick fäste står att hämta i att höga militärer på väg till Nordafrika inte skulle åka båt i vatten med tyska ubåtar utan flygas över Gibraltarhalvön.

För att kunna lura tyskarna var några grundläggande förutsättningar tvungna att uppfyllas. En sådan var att britterna själva hade en fullständig kontroll över all information som den tyska underrättelsetjänsten samlade in. Det i sin tur krävde att det inte fanns några aktiva tyska spioner i Storbritannien som kunde verifiera eller vederlägga informationen. Ansvaret för detta arbete låg hos MI5.

De gjorde ett så pass bra arbete, tillsammans med att tyskarna inte var lyckosamma i urvalet av agenter m.m., att samtliga tyska spioner eller agenter omhändertogs under kriget. Ofta i form av att agenten själv överlämnade sig frivilligt direkt vid ankomsten till Storbritannien. Vid tillfångatagandet ställdes agenten inför valet att arbeta som dubbelagent åt britterna eller skjutas som spion. Alla fick inte det valet utan flera avrättades eller fängslades beroende på deras potential som dubbelagenter.

En särskilt hemlig sektion av MI5 ansvarade för arbetet med att leda alla dubbelagenter och egna agenter. I sann brittisk humoranda döptes denna innersta cirkel till ”de tjugo’s kommitté”. 20 skrivs ju XX med romerska siffror och utläses som ”double X” eller i detta fallet, ”double cross”, alltså dubbelt lurendrejeri.

Den person som skulle bli den viktigaste pusselbiten i den stora lögnen hette Juan Pujol García, född spanjor och som efter sina erfarenheter i det spanska inbördeskriget hatade allt vad nazism och kommunism stod för. Redan 1940 beslutade han sig för att engagera sig mot tyskarna och deras mer eller mindre öppna allierade i Spanien, General Francos regim.

Pujol flyttade till Lissabon där han med hjälp av tidningar och reseböcker från det lokala biblioteket skapade den ena rapporten efter den andra som hans tyska kontakt Friedrich Knappe-Ratey uppenbart verkade acceptera som sann. Med hjälp av bland annat en karta över det brittiska järnvägsnätet skapade han en fiktiv spionring med representanter från olika delar av den brittiska ön.

Han rapporter började dock dyka upp i det så kallade Ultra-programmet, britternas kodnamn för signalspaning. De tog Payols rapporter på så stort allvar att de inledde en omfattande spionjakt för att få tag i den agent som uppenbart byggt upp en omfattande spionring i hela Storbritannien.

Efter en tid förstod MI5 att detta inte handlade om en riktig spion så äntligen fick Pujol kontakt med britterna och han flyttade till London 1942 tillsammans med sin hustru och deras barn. Pujol fick kodnamnet Garbo efter vår svenska skådespelerska Greta Garbo.

Trots att han och hans MI5-agent aldrig lämnade ett litet hus i London fortsatte de att fabricerade ett omfattande agentnätverk på många platser i Storbritannien som tyskarna trodde skickade information till Garbo. I själva verket var det XX-kommittén som gav den oftast falska informationen till Garbo som sedan kom på hur han skulle ha kunnat få tillgång till den i sin fiktiva spionring.

Det fanns även andra självrekryterande dubbelagenter varav en blev förebilden till James Bond, en serb som hette Dušan Popov.

En annan del för att möjliggöra en kontroll av informationen var att strypa de mer traditionella metoderna för underrättelseinhämtning. Som exempel kan nämnas att inte tillåta tyska spaningsplan att fotografera de brittiska öarna eller att stoppa all diplomatisk post så att inte exempelvis spanska diplomater kunde skicka korrekt information om sådant britterna ljugit om.

När britterna 1943 kände sig säkra på att de både hade kontroll över vilken korrekt information tyskarna hade om dem och att de hade god kontroll över vad tyskarna själva gjorde kunde operation bodyguard utvecklas i en stor mängd operationer som skulle kulminera med operationerna Fortitude, Glimmer och Titanic. Syftena med de flesta av dessa bluffar var att binda trupper på felaktiga platser, att skapa förvirring men framförallt att leda tyskarna till den största lögnen av dem alla, att invasionen kommer vid Pas-de-Calais.

Föregångaren till Fortitude var operation Cockade. Under september till november 1943 ville de allierade genom falska invasionsplaner minska det tyska trycket mot Sovjetunionen på Östfronten och mot de allierade på Sicilien. Det var framförallt det tyska flygvapnet som skulle luras till platser vid Atlantkusten och lockas in i strider med de allt starkare RAF och amerikanska 8:e flygvapnet som var stationerat i Storbritannien. Cockade bestod av tre element:

Operation Starkey skulle få tyskarna att tro på en ny amfibieattack likt Diepperäden 1942 men nu i Bologne nära Pas-de-Calais. Operationen innehöll massiva bombanfall under 14 dagar och med brittiska slagskepp som beten för det tyska försvaret, något den brittiska marinen till slut vägrade delta i.

Operation Wadham ville få tyskarna att tro att amerikanerna skulle med två kårer, den femte och sjunde, anfalla Brest längst ute i Bretagne.

Operation Tindall var föregångaren till Fortitude North. Fem divisioner som verkligen var grupperade i Skottland tillsammans med adekvata flyg- och flottstyrkor, skulle låtsas anfalla vid Stavanger. Bluffen syftade till att tyskarna skulle behålla de 12 divisionerna de hade i Norge hösten 1943.

En annan typisk brittisk Maskirovka var operation Copperhead. Nästan som ett spratt mer än en underrättelseoperation använde de en engelsk skådespelare vid namn Clifton James att fungera som Montgomerys dubbelgångare.

Den stora bluffen, operation Fortitude, var uppdelad i två delar, North och South där den senare var mycket större även om båda innehöll samma komponenter. Avsikten med Fortitude var att skapa spökarméer och placera dem på platser som skulle indikera en kommande invasion på andra platser än det verkliga anfallsmålet.

Fortitude North bestod av den helt fejkade 4:e brittiska armén med högkvarteret placerat i Edinburgh i Skottland.

Målsättningen var alltså att få tyskarna att tro att Norge var ett aktuellt anfallsmål och få dem att flytta trupper norrut för att slå tillbaka ett sådant anfall. Måhända ett något långsökt anfallsmål, men det fanns ändå skäl för tyskarna att inte helt skriva av britternas intresse för det nordiska landet.

En deloperation inom ramen för Fortitude Norht var operation Graffham. Denna falska plan byggde på att Sverige skulle ge tillstånd till transporter, flygoperationer över svenskt territorium och tillgång till svenska flygfält samt bidra med underrättelsematerial.

Tyskarna gick inte direkt på bluffen om en landstigning i Norge men Hitler dröjde länge innan han gav order om att flytta en enda av de tretton division i Norden från Norge till Frankrike en tid efter invasionen. Men det största bidraget Fortitude North gav var ett bredare perspektiv för den större lögnen, operation Fortitude South.

Men hur får man tyskarna att tro att invasionen kommer vid Pas-de-Calais?

För det första var det långt ifrån orimligt att anfallet skulle ske där. Det var den kortaste vägen över den engelska kanalen, det var där de allierade flygplanen kunde verka längst tid innan de behövde fylla på bränsle och väl i land var det den kortaste vägen mot Tyskland.

För det andra var insatserna mångdubbelt större för att få bluffen att framstå som sann jämfört med övriga falska operationerna mot Norge, Brest och så vidare. Dessa operationer stärkte som nämnts därmed den stora bluffen.

För det tredje föll det minst dubbelt, ibland tre gånger så många bomber i Pas-de-Calais jämfört med till exempel Normandie.

Den amerikanska 1:a armégruppen eller FUSAG (First United States Army Group), som sattes upp i Sydöstra England i grevskapen Essex, Kent och Sussex var den mest synliga delen av operation Fortitude South. Här byggdes en fejkarmé upp med tomma baracker, flygfält med flygplansattrapper, stora fält fyllda med stridsvagnsattrapper, falska landstigningsfartyg i hamnarna där man till och med lade ut matavfall så att fåglar skulle cirkulera precis som hos riktiga fartyg och hällde i olja i vattnet för att stimulera naturliga oljespill och så vidare.

Det var över denna spökarmé man tillät en viss tysk flygspaning på framförallt hög höjd. De foton som spaningsplanen tog med sig tillbaka hade en sådan låg bildupplösning att det var omöjligt att se att FUSAG bestod av attrapper.

På nätterna körde långa konvojer med tända ljus från inlandet av England mot de fejkade uppsamlingsplatserna i sydöst. Dessa kunde nattspaningsplan se och rapportera men de såg naturligtvis inte att samma fordon körde tillbaka med släckta ljus senare samma natt för att återupprepa tricket nästa dygn. Ett fåtal riktiga stridsvagnar och andra fordon kördes runt bland fälten under nätterna så att det syntes nya larvbands- och hjulspår.

Men mest av allt fingerade man armégruppens radiokommunikation. Meddelande efter meddelande skickades till, från och emellan fiktiva regementen, divisioner, kårer och till armégruppen. Samtliga dessa meddelande var manusstyrda vilket är en oerhört imponerande insats med tanke på att all planering skedde med skrivmaskiner eller papper och penna.

Med hjälp av nämnda dubbelagenter började underrättelsetjänsten att sprida information om att det inte skulle bli en invasion utan flera stycken. Utöver huvudinvasionen skulle mindre anfall genomföras som lockbeten för att dra styrkor från den 15:e armén som stod vid Pas-de-Calais och sedan anfalla över kanalen i deras rygg. På Sicilien och på det italienska fastlandet hade flera sådana mindre och en större amfibiskt anfall genomförts vilket stärkte denna falska information.

Fortitude South tog inte slut i och med d-dagen utan hade fortfarande en oerhört viktig roll att fylla. På natten den 6 juni skickade agent Garbo ett meddelande till sin tyska kontakt i Spanien med vetskapen om att det skulle se ut som om meddelandet skickades tidigt på natten men att den mottagande agenten inte skulle se själva meddelandet förrän senare under dagen.

I radiomeddelandet hade Garbo från flera av sina underagenter fått veta att det skulle ske en landstigning i Normandie inom ett dygn men att detta anfall var ett skenanfall inför den riktiga invasionen vid Pas-de-Calais. Riskspelet gick hem och då den fiktiva armégruppen uppenbart inte deltog i Normandie beordrades den största delen av den tyska 15:e armén att stanna kvar där den befann sig.

Operation Glimmer, som tillsammans med en identisk operation vid namn Taxable, syftade till att dölja den verkliga överfarten mot Normandie genom att visa upp två andra stora flotteskadrar längre norrut mot sundet Dover-Calais.

De båda operationerna var extremt välplanerade och de inblandade fartygen och bombplanen hade ett minutiöst schema att arbeta efter. På vattenytan färdades 30 mindre marinfartyg i två grupper, med stora radarreflektorer på ballonger som satt på varierad höjd ovanför båtarna. Ovanför denna rad av båtar flög bombplan, Lancasters och short Stirlings, i en oval bana över fartygen innebärande att de tvingades ta hänsyn till fartygens hastighet så att den norra flygtiden var något längre än den södra.

Tillsammans med båtarnas reflektorer skulle dessa två grupper få tyskarna att tro att stora flotteskadrar var på väg upp i engelska kanalen mot Pas-de-Calais. Denna operation lyckades lura tyskarna till en del och de skickade till och med spaningsplan mot en av styrkorna men någon särskilt stor effekt fick inte Glimmer och Taxable. Främst beroende på att det dåliga vädret hade invaggat det tyska försvaret att det inte skulle bli en invasion den 6 juni så de tolkade de fejkade flottorna som något annat än en invasionsflotta.

Fortitude South var som beskrivet en strategisk operation men som innehöll allt fler taktiska insatser ju närmare d-dagen man kom. Den sista operationen jag tänkte nämna i detta avsnitt är troligen världshistoriens mest lyckade operation sett till resultat kontra insats. Detta trots det något illavarslande namnet operation Titanic.

Titanic var indelad i fyra delar, I till IV, och utfördes av elitsoldaterna ur Special Air Service med hjälp av 40 brittiska bombplan. Syftet var tudelat. För det första att lura tyskarna till platser där det inte fanns några allierade soldater och för det andra att förvilla de tyska staberna att tro att det allierade luftburna anfallet var mycket större än vad det egentligen var.

Utöver en grupp SAS-soldater släpptes attrapper, mycket enkla halmdockor, ner i fallskärm ur de brittiska bombplanen. När dockorna slog i marken utlöste de sprängladdningar och smatterband som var monterade på dem. SAS-soldaterna hade med sig skivspelare och högtalare med inspelat stridsljud, som kulsprutor och granatkastarexplosioner, som bidrog till förvirringen på den tyska sidan.

Operation Titanic är troligen en av krigshistoriens mest framgångsrika underrättelseoperationer om vi ser på utfallet kontra insatsen. Åtta av de 12 SAS-soldaterna tillfångatogs och avrättades, men deras insatser hade en avgörande effekt för utgången av invasionen.

Operation Bodyguard innehöll till slut fler än 35 deloperationer av varierad storlek och längd. Men alla syftade till en sak, att få fienden att tro att anfallet skulle komma på en annan plats, med trupper som inte fanns och då anfallet väl genomfördes få tyskarna att tro att det var ett diversionsanfall.

Extramaterial

Garbos fiktiva spionnätverk:

PM feb 1944 om operation Bodyguard:

Karta över de största deloperationern:

Uppblåsbar Sherman-attrapp:

Den falske Montgomery (Clifton James):

Fejkade divisionsemblem i 1:a armégruppen:

Likaledes falskt emblem för 1:a armégruppen:

Tysk underrättelsekarta över allierade divisioner:

En Rubert-docka som användes i operation Titanic: