Författarens bakgrund som amatörhistoriker, varför intresset för d-dagen uppstod och avsiktsförklaring rörande kodord, översättningar m.m.

Efter andra världskrigets utbrott 1939 var Storbritannien ensam i kampen mot Tyskland. Inte förrän 1941 Sovjetunionen och USA kom med i alliansen. Sovjetunionen krävde en andra front för att avlasta dem i deras kamp mot ryssarna.

I mars 1943 skapade Chief of staff Supreme Allied Commander under befäl av generallöjtnant Morgan. Arbetet i denna stab låg helt och hållet till grund för var, när och på vilket sätt anfallet över den Engelska kanalen se ut.

En av Tysklands främsta experter på mobil krigsföring - blixtkrieg - skulle under hösten 1943 se sig i rollen som ansvarig för Atlantvallen. Som chef över Armégrupp B ansvarade Erwin Rommel för förberedelserna att se till att de allierade inte fick fotfäste på den europeiska kontinenten.

Att invasionen en dag skulle komma visste alla. Men när kommer anfallet? Var kommer de att anfalla? Britternas underrättelsetjänster arbetade hårt med att lura tyskarna med hjälp av den ena bedrägliga planen efter den andra. Operation Bodyguard var kronan på verket.

Ordern som de förenade generalstaberna gav Eisenhower var att slå de tyska arméerna i Frankrike och därefter rikta in kraften mot Tysklands hjärta. Förberedelserna var därför A och O där flygvapnen och motståndsrörelserna spelade en stor roll.

Våren 1944 kännetecknades av planering och träning. För de ledande militära cheferna var detta en intensiv period med framförallt stabsarbete medan meniga, underbefäl och officerare ägnade dagarna åt att finslipa sina militära kunskaper.

Amfibieanfall var 1944 fortfarande en relativ ny företeelse och trots erfarenheter från de italienska landstigningarna var D-dagen av en helt annan omfattning. Den plan de allierade skulle använda i själva anfallet mot stränderna var bokstavligen minutoperativ.

"The buck stops here" var ett uttryck Truman gjorde populärt. Ingen gång i historien har dock detta uttryck passat lika bra som för Eisenhower inför, under och efter invasionen 1944. Som överbefälhavare bestämde han över alla arméer i Europa men med ansvaret kom också skyldigheten att fatta beslut trots de stora risker som kom med ämbetet.

Fallskärms- och glidflygplansjägare var en nyhet under andra världskriget. Först ut var Sovjetunionen före kriget medan tyskarna använde vapnet i anfallet mot Belgien 1940 och senare bland annat på Kreta. 1944 var det de allierade som hade förfinat konsten i att vertikalt landsätta trupp bakom fiendens linjer.

Militärhistoriens främsta Coup de main utfördes av sex plutoner från 2:a bataljonen, Oxfordshire and Buckinghamshire lätta infanteri. Invasionens första anfall startade klockan 00.15 på natten med anfallet mot två strategiska broar.

1994 genomförde Universitetet i New Orleans under ledning av den främste D-dagsexperten i USA, Stephen E. Ambroses, ett seminarium i samband med att hans bok om operation Deadstick, kallad Pegasusbron, presenterades.

Bland många gäster på seminariet fanns Major John Howard, Wally Parr och glidflygplanspiloten Jim Wallwork.

Invasionens östra flank var den brittiska 6 luftburna divisionens ansvar. Två brigader fallskärmsjägare skulle spränga fem broar och ett batteri utöver att hålla fronten mot befarade tyska pansarmotanfall.

101:a luftburna divisionen hade vid tiden för sitt bildande ingen historia men väl ett möte med evigheten. Under natten och morgonen den 6 juni 1944 möjliggjorde divisionens fallskärmsjägare att de sjöburna trupperna vid Utahstranden inte fastnade där.

82:a luftburna var en erfaren division även om de flesta fallskärmsjägarna inte varit i strid ännu. Divisionen skulle uppleva en kaotisk natt där deras transportflygplan släppte ner dem över halva Cherbourghalvön.

Operation var det övergripande kodordet för anfallet mot kontinenten och slaget om Frankrike. Operation Neptun var själva anfallsfasen den 6 juni. Under kvällen den 5 juni och natten mot den 6:e seglade världens största flotta från Storbritannien mot ankringsplatserna i Seinebukten.

Längst ner på Cherbourghalvöns östra sida låg målet för den 4:e amerikanska infanteridivisionen, stranden med kodnamnet Utah. Stranden var den sista som lades till bland de fem och låg isolerat från de övriga. Uppdraget var att landstiga och så snart som möjligt etablera kontakt med de två amerikanska luftburna divisionerna.

De allierade planerarna visste att det var en sak att slå hål på Atlantvallen och en annan att vinna slaget om uppbyggnaden. Den sjunde amerikanska armékåren leddes av generalmajor Collins med smeknamnet "Lightning Joe" efter sina erfarenheter i Stilla Havet.

Mitt emellan Utah- och Omahastränderna ligger en klippa, Pointe du Hoc, där tyskarna byggt ett omfattande batteri med sex långskjutande pjäser. Försvaret var starkt men vänt inåt land så de amerikanska kommandosoldaterna i 2:a Rangerbataljonen anföll från havet.

Omaha beach. Bloody Omaha. Den utan motstycke mest kända stranden av de fem de allierade landsteg på. Omahastranden är också den största sett till antalet soldater i de första vågorna under d-dagens morgon. Första delen av två som handlar om anfallet som var nära att misslyckas.

De första vågorna av anfallande soldater skulle slå ut strandförsvaret så att de kommande kunde fortsätta inåt land. Men det tyska försvaret höll tätt och massakrerade stora delar av det anfallande infanteriet ur de 1:a och 29:e divisionerna. Anfallsplanen hade helt spruckit och det var upp till de på stranden att hantera situationen själva.

Anfallet mot Omaha var den 5:e kårens ansvar. Men inget hade gått enligt plan i anfallet och nu var frågan om de förstärkningar som egentligen borde varit långt inåt land ens skulle kunna landsättas. Men tyskarna bet sig fast i de små byarna bakom Omahastranden.

Den brittiska stranden närmast Omahastranden fick kodnamnet Gold. Här landsteg britterna med sin 50:e infanteridivision med målet att under dagen inta den historiska staden Bayeaux.

En av de minst kända anfallet under hela d-dagen genomfördes av den kanadensiska 3:e infanteridivisionen vid Junostranden. Detta trots att kanadensarna var dem som kom närmast de mål som hade satts upp av de allierade befälhavarna.

Längst österut låg Swordstranden belägen norr om den största staden i regionen, Caen. Montgomery hade sagt att staden skulle intas redan under d-dagen och gav uppgiften åt den 3:e brittiska infanteridivisionen.

Britterna och kanadensarna hade, när morgonen blivit förmiddag, slagit ut det mesta av strandförsvaret. Nu handlade om att föra iland förstärkningar och tyngre vapen för att kunna nå så långt som möjligt inåt land innan det oundvikliga tyska motanfallet inleddes.

Natten och morgonen hade kantats av problem för den tyska 84:e armékåren. Informationen var bristfällig och kommunikationen mellan förbanden sporadisk. Skulle tyskarna kunna slå tillbaka de allierade måste motanfallen från reserverna lyckas.

Med ett brett men mycket grunt brohuvud skulle de nio allierade divisionerna slå sig framåt mot de tyska divisioner som fanns eller var på väg till Normandie. Cherbourghalvön skulle få kontakt med styrkorna från Omahastranden och Caen skulle intas innan tyskarna hann att kraftsamla sina styrkor. D-dagen var över men slaget om Normandie hade bara börjat.

Anfallet hade sommaren 1944 kört fast och de allierade fick strida i Normandies svårgenomträngliga häcklandskap. Kritiken mot Montgomery och Eisenhower växte medan framförallt britterna började tro att ett nytt skyttegravskrig hade kommit för att stanna.

När juni övergått till juli var frågan öppen om de allierade någonsin skulle kunna slå sig ut ur det trånga brohuvudet i Normandie. På den tyska sidan var rädslan att inte kunna hålla fronten stor. D-dagspodden avslutar de mer historiska berättelserna med slutfasen i det normandiska fälttåget sommaren 1944.

Vi går igenom några bra och några sämre böcker för dig som vill gå mer i djupet om d-dagen.

Vi fortsätter från boktipsen och kikar på filmer och tv-serier om D-dagen. Avsnittets andra halva är en guide för dig som vill ha tips på hur du kan lägga upp en resa till slagfälten i Normandie.