Fördjupningsmaterial avsnitt 5 - Motståndsrörelse och bombning

Jean Moulins motstånd inleddes 17 juni 1940. Två tyska officerare försökte tvinga honom att underteckna ett protokoll. I detta ärekränktes senegalesiska trupper i den franska armén. De påstods ha begått övergrepp mot den franska civilbefolkningen. Moulin vägrade. Han misshandlades svårt, fördes ut till en lada och tvingades bevittna döda kroppar efter kvinnor och barn. Det var dock uppenbart för Moulin att det låg en tysk aktion bakom massakern.

Moulin var prefekt i Chartres, en stad sydväst om Paris, när misshandeln ägde rum. På natten lämnades han inlåst i ett rum. För att undgå fortsatt tortyr eller bli tvungen att skriva under protokollet skar han sig med en glasbit i halsen. Självmordsförsöket misslyckades. Men det mod han visade ockupationsmakten, bevittnat av tyska och franska läkare samt civilbefolkningen i Chartres, gav honom senare epitetet ”en av de första franska motståndsmännen”. Uppträdandet ingav också respekt hos tyskarna som släppte honom dagen därpå.

Hur många som kom att engagera sig i den franska motståndsrörelsen är omtvistat. Efter kriget erkändes officiellt deltagande med ett certifikat som bland annat gav rätt till bättre pension. I december 1994 hade sammanlagt 260 919 personer beviljats dessa förmåner. Trots att bedömningen varit restriktiv, minst tre månaders aktivitet krävdes, visar siffran ändå att det franska motståndet aldrig blev en massrörelse med samma uppslutning som i Grekland, Albanien eller Jugoslavien.

Inte desto mindre spelade motståndsrörelsen en avgörande roll för att hålla moralen uppe och för att återskapa demokratin efter kriget. Den var också en svår huvudvärk för nazisterna och den franska samarbetsregimen i Vichy. Under befrielsen av Frankrike 1944–45 hade rörelsen en armé på 500 000 man. De flesta hade visserligen tagit värvning först under ockupationens slutskede. Men tillsammans med de allierade körde de nazisterna ut ur landet.

Liksom de flesta fransmän reagerade Jean Moulin med bestörtning när det franska imperiet föll efter bara sex veckors strider. Att förlita sig på Maginotlinjen, betongklumparna som skulle försvara landet vid ett tyskt anfall, visade sig vara en felbedömning när Hitlers rörliga tyska divisioner anföll den 10 maj. Under den kommande, tumultartade månaden uppstod också en svår regeringskris. Premiärministern Paul Reynaud avgick och den 84-årige marskalken, hjälten från första världskriget, marskalk Philippe Pétain, tog över makten. Han började omedelbart förhandla med tyskarna och uppmanade fransmännen att lägga ner vapnen den 17 juni – samma dag som Moulin misshandlades. Vapenvilan skrevs under fem dagar senare.

Enligt avtalet delades Frankrike i två zoner: den norra, som var helt ockuperad av Nazityskland, och den södra där den nya regimen under Pétain hade större självständighet. Frankrike tvingades betala ett stort krigsskadestånd och fick bara ha kvar en armé på högst 100 000 man för att upprätthålla ordning i landet. Den franska flottan skulle dessutom avväpnas.

Men den nya regimen, med säte i kurorten Vichy, hade också andra ambitioner än att upprätthålla vapenvilan. Landet förändrades snabbt i fascistisk riktning och inledde en samarbetspolitik med tyskarna på en rad områden. De gamla slagorden ”Frihet, jämlikhet, broderskap” ersattes med ”Arbete, familj och fosterland”. Vichyregimen hade ett övergripande administrativt ansvar för hela Frankrike. Nya lagar gällde därför även i den norra zonen så länge de inte stred mot den tyska ockupationsmaktens regler. Repressionen visade sig i förföljelsen av politiska motståndare och införandet av antisemitiska lagar – i ett tempo som till och med förvånade Hitler.

Efter de kaotiska sommarmånaderna 1940 stabiliserade sig läget och de flesta fransmän fann sig snabbt i den nya situationen. Många familjer som hastigt lämnat Paris återvände och gjorde sitt bästa för att leva som vanligt. På gatorna stoltserade välklädda tyska militärer; välvilligt betalade soldaterna sina kafénotor, upplät sina sittplatser i métron och promenerade längs Seine. Mot förmodan var inkräktarna alltså inga barbarer i detta tidiga skede av ockupationen och det fanns fördelar med att hålla sig väl med dem.

Men redan under den första veckan av ockupationen började också enskilda individer eller små grupper visa sitt missnöje på olika sätt. Det kunde ske genom att vägra lyda en order, som i Moulins fall, rycka ner affischer eller sabotera tyska fordon. En del av dessa aktiviteter stannade vid riskabla pojkstreck. Andra var mer utvecklade och organiserade.

I London befann sig Charles de Gaulle. Han hade begivit sig dit direkt efter vapenstilleståndet. För sitt försvar av Frankrike under de första veckorna hade de Gaulle befordrats till brigadgeneral och kort därefter till biträdande försvarsminister. Men med Vichyregimen förlorade han sin position på försvarsministeriet och handlade sedan helt utifrån egna initiativ. de Gaulle gjorde klart för den brittiska regeringen att han tänkte fortsätta kämpa. Han höll sitt första radiotal i BBC, känt som l’Appel du 18 juin 1940, bara trettio timmar efter det att Pétain manat fransmännen att sluta strida.

Talets bärande tema var att motståndets flamma varken får eller kommer att slockna. Det var också en uppmaning att samla krafterna:

”Jag, general de Gaulle, som för närvarande befinner mig i London, ber härmed att få kontakt med alla franska officerare och soldater som vistas på brittiskt område eller kommer att bege sig dit – likgiltigt om de bär vapen eller ej – liksom också med ingenjörer och fackutbildade rustningsarbetare som vistas på brittiskt territorium eller kommer att bege sig dit”.

Det var få personer som efterkom appellen den 18 juni. Charles de Gaulle hade heller inga betydande personer bakom sig och han var själv okänd i såväl Frankrike som utomlands. Företrädare för den brittiska regeringen var därför skeptiska till de Gaulle som ledare för en fransk befrielseorganisation. Även Churchill var besviken. Ändå gav han sitt stöd till de Gaulle som han hade stor respekt för: ”Ni är ensam, då är det er ensam jag erkänner.” Den 28 juni 1940, blev Det fria Frankrike (France libre) officiellt erkänt av den brittiska regeringen. Lorrainekorset antogs som symbol för rörelsen.

Appellen den 18 juni vände sig till fransmän utomlands eller på väg att lämna landet. de Gaulle ville först och främst bygga upp en armé utanför Frankrike, det yttre motståndet. Den ska inte sammanblandas med motståndsrörelsen i Frankrike, även om de två rörelsernas historia senare kom att sammanflätas. Man rekryterade inledningsvis bland de cirka 30 000 fransmän, de flesta militärer, som befann sig i Storbritannien efter det franska nederlaget.

Charles de Gaulles arbete gick trögt och innebar segslitna förhandlingar med den brittiska regeringen som hade svårt att acceptera att detta manskap skulle ställas till den franske generalens förfogande. Det fria Frankrike skrapade under den första månaden endast ihop 4 500 personer från England och några av de franska kolonierna. Ett annat bakslag var att större delen av kolonialväldet visade sig vara Vichytroget. de Gaulle vann dock framgång i de centralafrikanska länderna Tchad, Kongo, Gabon och Kamerun. Under hösten 1940 besökte de Gaulle Douala i Kamerun och möttes av jublande trupper i kakishorts och röda maggördlar. Soldater från dessa länder skulle senare utgöra ett betydande inslag i Det fria Frankrikes armé. I spetsen för trupperna stod kaptenen Jacques-Philippe de Hauteclocque, senare känd som general Leclerc.

Det fanns inte en samlad fransk motståndsrörelse under ockupationens första två år. Istället växte olika grupperingar fram som först senare kom att samarbeta. Denna mosaik av motståndsgrupper erbjöd ett alternativt levnadssätt under ockupationen som kom att locka fransmän från helt olika sociala miljöer: arbetare, bönder, företagare, intellektuella, protestanter, judar, katoliker och utlänningar. Minst elva procent av de aktiva motståndarna var kvinnor.

Det fanns två olika typer av motståndsorganisationer: rörelser (mouvements) och nätverk (réseaux). Strukturen på dessa organisationer skilde sig åt. Nätverken var slutna och arbetade utifrån specifika militära mål. Bakom fanns ofta en uppdragsgivare, till exempel brittiska underrättelsetjänsten eller Det fria Frankrike i London. Det vanligaste uppdraget var att samla information som berörde militära verksamheter. Dessa uppgifter kunde sedan användas av de allierade för att tillexempel lokalisera vapenlager eller andra militära anläggningar som skulle förstöras.

Till skillnad från nätverken uppstod motståndsrörelserna oftast ur lokala initiativ och rekryterade aktivt medlemmar för att bli större. Bland betydelsefulla motståndsrörelser i den södra zonen återfanns Combat, Libération-Sud och Franc-Tireur (friskyttarna). Dessa rörelser konsoliderades under 1941 och en stor del av verksamheten kretsade då kring propaganda mot Vichyregimen och ockupationsmakten. Efter hand kom de allt mer att militariseras. En viktig uppgift var att skaffa falska identitetshandlingar och skapa flyktvägar för dem som ville lämna Frankrike av olika skäl. Många valde att fly till Spanien via Pyrenéerna. Fransmännen kunde dra nytta av de reträttleder som skapats under det spanska inbördeskriget. Drygt 30 000 personer lämnade Frankrike 1940–44 på riskabla farleder genom denna bergskedja.

I den ockuperade zonen var riskerna för motståndet betydligt större. Tyskarna var hårdare och började tidigt avrätta, tortera eller deportera motståndsmän. I städerna hängde i avskräckande syfte affischer med namn på avrättade motståndare. Oftast fick sådana tilltag motsatt effekt. En av de första kända motståndsgrupperna bildades kring Musée de l’Homme vid Place du Trocadéro i Paris. Det var en samling intellektuella i Paris som också gav ut en stencilerad tidning. Redan i februari följande år splittrades gruppen sedan SS-soldater arresterat flera av medlemmarna.

Sju av dem avrättades på Mont Valérien, en ökänd kulle väster om Paris där tusentals motståndsmän kom att likvideras av tyskarna.

Den enda stora motståndsgruppen som återfanns i båda zonerna utgjordes av kommunisterna. Det franska kommunistpartiet var tidigt ute med att göra militärt motstånd mot ockupationsmakten. Det första året rådde dock en viss osäkerhet om hur man skulle förhålla sig till tyskarna. Anledningen var den pakt som slutits mellan Hitler och Stalin i augusti 1939. Stalins nya strategi skapade förvirring och gjorde till och med franska kommunistpartiet benäget att förhandla med tyskarna. Samtidigt började grupperingar inom partiet organisera egen gerillaverksamhet.

Många franska kommunister engagerade sig även i andra icke-kommunistiska organisationer. Den militära styrkan var således splittrad fram till slutet av 1941. För att politiskt samordna de väpnade grupperna bildade kommunistpartiet organisationen Front National. Organisationen gjorde emellertid också anspråk på att företräda nationen i sin helhet och var öppen för icke-kommunister. Den första betydelsefulla militära motståndshandlingen var mordet på en tysk officer vid métrostationen Barbès-Rochechouart i Paris i augusti 1941. Den åtföljdes av två liknande avrättningar av tyska officerare i Lille. Tyskarna svarade kraftfullt genom att döda ett hundratal oskyldiga fransmän som tagits som gisslan. Charles de Gaulle ogillade dylika hämndaktioner mot tyskar. Det bidrog också till att samarbetet med kommunisterna var problemfyllt.

De flesta motståndsrörelser i Frankrike kopplades till en tidning. Ett mått på motståndets närvaro i det franska samhället är därför upplagan på den underjordiska pressen. I slutet av 1941 uppgick den sammanlagda upplagan från de största organisationerna till cirka 40 000. Ett år senare hade upplagan fyrdubblats och motståndsaktiviteterna intensifierats.

Uppsvinget för det franska motståndet under 1942 och 1943 hade flera orsaker. En viktig förklaring är tyskarnas ockupation av hela Frankrike i samband med de allierades invasion av Nordafrika i november 1942. Ockupationen av södra zonen visade hur svag Vichyregimen var gentemot nazisterna och att samarbetspolitiken inte gav någon utdelning. Vichyregimen fungerade fortsättningsvis ännu mer som en marionettregim.

En annan förklaring är att konsekvenserna av den franska samarbetspolitiken blev allt mer uppenbara. Den 16 och 17 juli deltog fransk polis i en razzia mot judar i Paris. 12 884 arresterades och av dem placerades cirka 7 000 (varav 4 000 barn) i cykelstadion Vel d’Hiver, övervakad av fransk polis under mycket svåra sanitära förhållanden. Efter fem dygn transporterades dessa vidare till franska interneringsläger för att sedan gasas ihjäl i Auschwitz. Liknade razzior mot judar ägde samma sommar rum i södra Frankrike.

Händelser av detta slag gjorde stort intryck på den franska offentligheten och allt fler började protestera, särskilt när fransk polis deltog i operationerna. Charles de Gaulle kunde också utnyttja dessa stämningar. Varje kväll under fem minuter framträdde Det fria Frankrike i BBC:s radioutsändningar. de Gaulle talade visserligen bara vid högtidligare tillfällen, sammanlagt 67 gånger, men lyssnarskaran ökade successivt och bidrog till att göra generalen folkligt känd. Sympati för motståndet var dock långtifrån detsamma som att ta steget fullt ut och organisera sig.

Charles de Gaulles ökade inflytande över de olika motståndsorganisationerna 1942–43 fick stor betydelse för utvecklingen. Kontakterna mellan London och Frankrike var tidigare i det närmaste obefintliga. Det första viktiga steget i närmandet togs emellertid redan i oktober 1941. Då möttes Jean Moulin och de Gaulle i London. Moulin hade rest runt i Frankrike under en tid och träffat representanter från olika motståndsorganisationer och kom nu med mycket värdefull information. Under mötet övertalades de Gaulle att bygga upp ett samarbete med motståndet i Frankrike. Inte minst för att kommunisterna också gjorde anspråk på att, med Front National, vara den samlande kraften. Splittringen mellan organisationerna var också stor, ingen egentlig samordning fanns.

Moulin fick därför i uppdrag att samla rörelserna i den södra zonen, i ett senare skede även i hela Frankrike. Med fallskärm släpptes han ner på franskt territorium den 1 januari 1942. En intensiv period började i Moulins liv. Under 18 månader reste han runt i Frankrike för att förhandla med de olika motståndsgrupperna. Han avrapporterade till London i hemliga telegram eller genom budbärare. Till sin hjälp hade Moulin en budget på 1,5 miljoner franc för att bistå motståndet och göra de olika ledarna mer positiva till de Gaulle. I en tändsticksask bar han en mikrofilm där de Gaulle höll ett anförande. Detta gjorde intryck på motståndarna som törstade efter kontakt med omvärlden.

Men planen att förena motståndet hann inte fullt ut att realiseras. Den 24 juni 1943 kom ett brådskande telegram till den franska underrättelsetjänsten i London. ”Rex”, alias Jean Moulin, hade gripits i Lyon där den ökände Klaus Barbie, ”slaktaren i Lyon”, var Gestapochef. Telegrammet överlämnades personligen till de Gaulle som befann sig i Algeriet. Han blev bestört och personligt tagen av meddelandet.

Moulins död under tortyr var ett svårt slag för det franska motståndet eftersom han spelade en sådan viktig roll som länk mellan London och Frankrike. Men resultatet av motståndsledarens ansträngningar bestod: ett övergripande nationellt råd, Conseil National de la Résistance, som samlade alla motståndsorganisationer i Frankrike. Rådet var lojalt med de Gaulle. I december 1943 slogs dessutom alla militära grupper ihop och bildade Forces Françaises de l’intérieur (FFI). Detta gav de Gaulle ökad kontroll över de enskilda militära aktionerna. I januari 1944 bestod denna armé av 100 000 man. Den växte emellertid snabbt: fem månader senare samlade armén hela 500 000 man utspridda i hela landet.

För de Gaulle kom dessa framsteg att betyda mycket. Under hela ockupationen hade han problem med att befästa sin legitimitet bland de allierade. Den amerikanske presidenten Roosevelt hade till exempel en mycket skeptisk och avvisande hållning till de Gaulle. Den amerikanske presidenten var betydligt mer mån om att ha goda relationer till Vichyregimen i hopp om att denna skulle vända sig mot tyskarna. Han planerade också för att det befriade Frankrike under en övergångsperiod skulle administreras av den amerikanska militärorganisationen Amgot.

Churchill hade inledningsvis gett sitt stöd till de Gaulle när ingen annan gjorde det. De hamnade emellertid på kollisionskurs när den brittiska premiärministern dansade efter amerikanarnas pipa. Vid ett tillfälle försökte Roosevelt och Churchill att manövrera ut de Gaulle. De hade tröttnat på den franska generalens envisa kompromisslöshet. Men med stöd av opinionen, såväl hemma som i övriga världen, lyckades han rida ut de värsta kriserna. Vid det här laget hade de Gaulle blivit en internationellt känd symbol för frihetskamp. Under 1942 döpte han om sin rörelse till ”Det kämpande Frankrike”. Sabotage- och terrorverksamheten ställde också till allt mer besvär för tyskarna under 1943. Mellan januari och september detta år konstaterade den tyska ambassadören Otto Abetz att hela 3 800 sabotageaktioner hade genomförts. Tyska soldater och franska samarbetsmän tog stora risker i områden där motståndsgrupper höll till. Det bidrog också till att repressionen från såväl tyskarna som från den franska milisen ökade.

Den senare var en fransk paramilitär fascistisk organisation som kom att helt underställa sig Waffen-SS för att vinna legitimitet och stöd hos tyskarna. Milisen hade mellan 25 000 och 30 000 medlemmar och användes bland annat för att jaga motståndsmän och gömda judar.

För att inte bli avslöjade och arresterade fick motståndsmän ständigt byta hemadress. Många använde också pseudonymer för att undvika att bli röjda om någon i gruppen blev gripen. Det var just genom läckor som Gestapo eller fransk polis kunde göra massarresteringar. Därför arresterades till exempel i juli 1943 ett sextiotal personer från rörelsen Défense de la France i en bokhandel på rue Bonaparte i Paris. Bland dem fanns de Gaulles brorsdotter Geneviève de Gaulle-Anthonioz. Hon deporterades senare till Ravensbrück men överlevde kriget.

För att undkomma tortyr och att därmed riskera avslöja kamrater hade de riktigt rutinerade motståndsmännen planerat sitt självmord. Jacques Bringen, som spelade en viktig roll när motståndet skulle enas, svalde en gömd cyanidkapsel när Gestapo tog honom i maj 1944.

Pierre Brossolette, också en av de stora ledarna, var inte lika förberedd. Men han kastade sig istället ut genom ett fönster på femte våningen i Gestapos lokaler på Avenue Foch i Paris.

Under hela ockupationen avrättades runt 30 000 motståndare eller civila som fick ta del av bestraffningar. Motståndet drabbades också hårt av deportationerna: cirka 60 000 hamnade i läger utanför Frankrike och av dem dog över hälften. Därtill kan man lägga 24 000 som stupade i strider när Frankrike skulle befrias.

Det hade länge surrat rykten om den ankommande D-­dagen, eller jour J som den kallas i Frankrike. När väl invasionen av Normandie inleddes den 6 juni 1944 var motståndsrörelsen med på noterna. Deras uppgift var att sabotera järnvägar, blockera vägar, skära av telefonförbindelser, bryta elförsörjning – kort sagt underlätta de allierades landstigning. Insatsen genomfördes föredömligt och kom att försena tyska trupper till den nya västfronten. General Eisenhower uppskattade värdet av motståndsrörelsen under hela befrielsen av Frankrike till motsvarande femton divisioner.

I början av augusti skeppades även general Leclercs trupper över från Storbritannien för att delta i striderna på de allierades sida. Under landstigningen i Provence i mitten av augusti deltog också general de Lattre de Tassigny med trupper från den franska armé som byggts upp utanför Frankrike.

Charles de Gaulles ställning som företrädare för den franska exilregeringen stärktes också av motståndsrörelsens lojalitet och effektivitet. Den avvisande amerikanska hållningen blev ohållbar. En månad efter invasionen erkände Roosevelt de Gaulles rätt att via sin provisoriska regering administrera det befriade Frankrike. Det var inte längre tal om att upprätta en amerikansk militäradministration.

Den första invasionen följdes av instruktioner till motståndsrörelsen att vara återhållsam. Aktiviteterna skulle begränsas till lokala insatser som var samordnade med de allierade. Men med ett starkt stöd hos befolkningen var det svårt för motståndsrörelsen att hålla tillbaka. Kommunisterna manade till folkligt uppror och väntade otåligt på att striderna skulle inledas. Provokationerna mot tyskarna blev allt mer vågade – vissa av dem fick förödande effekter när de slogs tillbaka av den tyska krigsmakten.

En av platserna för en sådan tragedi var Vercors, en bergsplatå sydväst om Grenoble som blivit ett motståndsfäste för maquisarder (se faktabox). Efter mindre konfrontationer och stridigheter satte tyskarna in stridsflygplan och blåste ut motståndet. Omkring 650 motståndsmän dödades och ytterligare 200 civila offer skördades i en närliggande by.

Motståndsrörelsens stora triumf kom när Paris befriades. De allierades plan var att Paris skulle kringgås och inte intas. Staden hade ingen militärstrategisk betydelse. För motståndsrörelsen och de Gaulle hade den emellertid ett stort symbolvärde. Paris hade dessutom börjat befria sig själv. Huvudstaden var lamslagen av strejker – även polisen hade organiserat sig i olika motståndsgrupper.

Kommunisterna slöt upp bakom de Gaulle och tapetserade med affischer som uppmanade till kamp: ”Parisare till vapen! Leve de Gaulle! Leve republiken! Leve Frankrike.” Nere i katakomberna under Place Denfert-Rochereau satt ett kommando och försökte samordna aktionerna. Men få lyssnade, olika motståndsgrupper sköt mot tyska soldater och fordon varhelst de dök upp.

Det var således kaos och förvirring i Paris när general Leclercs huvudstyrka gjorde entré på morgonen den 25 augusti åtföljd av amerikanska styrkor. En jublande folkmassa tog emot befriarna. Det var första gången på fyra år som parisarna fick se sin egen armé, och det var ett känsloladdat möte för många som levt med tyska soldater omkring sig under den långa ockupationen

Efter Paris befrielse dröjde det bara veckor innan i stort sett hela Frankrike var ett fritt land. De flesta städer och regioner föll utan motståndsrörelsens hjälp. Men liknande uppror som i Paris ägde också rum i bland annat Marseille och Lille.

Vichyregimen hade på olika sätt försökt klamra sig fast vid makten men lämnade landet i samband med Paris befrielse. de Gaulles ställning som regeringschef var nu oomstridd – alla Vichyregimens lagar upphörde att gälla.

Den patriotiska längtan efter en fri republik tycktes både avlägsen och fåfäng under ockupationens första år. Efter befrielsen var dock motståndsaktiviteterna så allmänt omhuldade att de framstod som det normala beteendet under ockupationen. Motståndsrörelsen utsåg representanter som utan protester kunde ta över den politiska ledningen runt om i Frankrike. Uppslutningen gjorde att Frankrike slapp ett blodigt inbördeskrig och kanske till och med en kommunistisk diktatur efter kriget. Men det stora antal som under de allierades invasion skyndsamt rättat in sig i motståndsrörelsens led eller på andra sätt visat sitt stöd hade oftast varit passiva tidigare. Andra hade likt François Mitterrand, senare president, inledningsvis stött Pétain och sedan bytt sida när motståndet fick vind i seglen.

Men för de Gaulle var detta oväsentligt och han insåg snabbt vikten av att hålla den nationella självkänslan så intakt som möjligt. de Gaulle vägrade till exempel att utropa en ny republik till många motståndsmäns besvikelse. Enligt honom hade republiken tack vare motståndet hållits vid liv under hela ockupationen. Vichyregimen och dess samarbetspolitik betraktades som en historisk parentes som inte hade något med det ”riktiga Frankrike” att göra. En myt skapades om motståndsrörelsens folkliga förankring och slog snabbt rot i den positiva efterkrigsandan. Den manifesterades till exempel när Jean Moulins kvarlevor 1964 flyttades från kyrkogården Père-Lachaise till de stora nationalhjältarna i Panthéon. Folkmassan som samlades vid den pompösa ceremonin fick höra poeten och kulturministern André Malraux berömda tal om den torterade konungen.

Under den sekulära kanoniseringen gjordes Moulin till en nationell symbol och motståndsrörelsen framstod som Frankrikes emblem. Och även om det finns mycket stoff till mytbildning i motståndsrörelsens historia så kan ingen negligera dess verkliga betydelse. Män och kvinnor riskerade sina liv för tron på en bättre framtid. Många fick betala ett högt pris. Motståndsrörelsen visade eftervärlden att människans frihetslängtan med små medel kan trotsa en totalitär regim

Detta moraliska arv kom att spelat en stor roll när västeuropeiska demokratier skulle restaureras efter kriget, inte minst den franska.

FAKTA

Maquisarderna

l Militanta motståndsgrupper som levde bland bergen eller ute på landsbygden kallades maquisarder. Namnet kommer från det korsikanska ordet för snårskog. Dessa gerilla­grupper växte sig starka efter en ny lag i februari 1943, som tvingade unga fransmän att stå till förfogande för arbete i Tyskland.

Vissa av gerillagrupperna var direkt allierade med motståndsrörelsen, andra var helt fristående. De levde ofta av folks välvilja men kunde också stjäla – stöldgodset betraktade de som rättmätig skatt. Av de allierade fick vissa av grupperna vapen och utrustning genom fallskärmsnedsläpp. De kunde sedan genomföra smärre militära operationer för att skydda sig själva eller attackera sina motståndare. Under oktober 1943 uppskattades antalet maquisarder i södra Frankrike till 15 000. De fortsatte att växa kraftigt i antal fram till krigsslutet.

Maquisarderna hamnade i flera blodiga uppgörelser med tyskarna under befrielsen. Men deras militära insats var ändå begränsad. De bidrog framför allt till att underminera Vichyregimens förtroende. Maquisardernas närvaro väckte folks beundran och vrede mot Vichy eftersom det fanns ett utbrett missnöje mot att unga män skickades till Tyskland.

Sammanlagt sändes 650  000 fransmän till Tyskland för att arbeta. Omkring 35 000 dog under svåra umbäranden.

Hårda straff

Under befrielsen av Frankrike påbörjades hårda bestraffningar mot dem som samarbetat med tyskarna. Verkställigheten kom att genomgå olika faser. Det första okontrollerade utbrottet av uppgörelser innebar snabba avrättningar, oftast utan någon form av rättegång. Omkring 9 000 misstänkta kollaboratörer tros ha avrättats på det sättet.

I september 1944 tog staten ansvar för rättsskipningen, vilket avsevärt förbättrade rättssäkerheten. Ytterligare 1 500 personer avrättades till följd av militära och civila domstolars beslut. Den mest uppmärksammade rättegången hölls mot Vichyregimens ledare Philippe Pétain. Han dömdes till döden i augusti 1945, men Charles de Gaulle benådade dock marskalken för hans insatser under första världskriget.

De för eftervärlden mest uppseendeväckande straffen drabbade de kvinnor som påstods ha haft relationer med tyskar. Under förnedrande offentliga spektakel tvingades de paradera på gator och torg, ibland nakna, få sina huvuden rakade och hakkors ritade i sina ansikten. Bestraffningarna var antingen spontana eller planerade av lokala motståndsledare. En del av dessa kvinnor hade aldrig haft någon relation med någon tysk utan var offer för illvilliga rykten. Hur många som stigmatiserades på detta vis är okänt, men uppskattningar pekar på att det troligen handlade om mellan 10 000 och 30 000 kvinnor.

(Källa: Johannes Heuman och Populär Historia: popularhistoria.se/artiklar/hemliga-armen-franska-motstandsrorelsen)

Bara en ensam glödlampa kastar sitt bleka sken över Suite 68 på Hotel Terminus vid Lyons järnvägsstation. På en trästol mitt i rummet sitter den judiske vetenskapsmannen Marcel Gompel och stirrar tomt ned i golvet.

Gompel har hamnat i klorna på Klaus Barbie – Gestapos ökände chef. Den 29-årige nazisten har redan misshandlat Gompel med påkar och tryckt ned hans huvud under vatten tills lungorna höll på att sprängas. Men eftersom den stolte Gompel inte har gett tysken någonting annat än ilskna blickar, tar Klaus Barbie nu fram sitt trumfkort.

En assistent fäster kedjor vid fångens fotleder och med hjälp av en talja i taket hissar han upp Gompel så att offret hänger med huvudet nedåt. Assistenten tar fram en kniv, och under flera timmar därefter skär och drar han systematiskt skinnet av vetenskapsmannen. Skriken når inte ut till gatan utanför.

Men Barbie är inte nöjd. Ett badkar fylls med skarpt luktande salmiaksprit, och på Gestapo-chefens order sänks Gompel ned i karet. Han stönar och vrider sig, och när han svimmar väcker Barbie sitt offer genom att slänga kokande vatten på den sargade kroppen. Förhöret kan fortsätta.

I tre dygn efter förhöret stapplar Gompel omkring bland sina skräckslagna medfångar. Smärtan är så intensiv att han varken kan sitta eller ligga. När han till sist avlider, håller de övriga fångarna varandra i händerna och sjunger Marseljäsen.

Bara ordet Gestapo, namnet på nazisternas hemliga polis, fick varenda jude eller motståndsman i de ockuperade områdena att kallsvettas. Poliserna struntade blankt i Genèvekonventio­n­ens regler och tog hela tiden fram allt grymmare tortyrmetoder.

I Lyon gick en man längre än vad till och med den högste chefen, Heinrich Himmler, hade kunnat drömma om. Klaus Barbie var den mest brutala Gestapo-bödeln av alla.

När Klaus Barbie kommer till världen 1913 finns det inga tecken på att han skulle bli något annat än en vanlig, lag­lydig medborgare. Hans föräldrar Anna och Nikolaus Barbie är katoliker och omtyckta lärare i den lilla byn Udler ­söder om Bonn. Klaus uppfattas av de flesta som en trevlig och klipsk kille som gärna pratar med folk han möter.

Men första världskriget sliter sönder familjeidyllen. Fadern återvänder hem efter en långvarig fångenskap i Frank­rike – ett land som han därför börjat hata. Han är traumatiserad efter striderna och har granatsplitter i nacken.

Han försöker döva sina förfärliga minnen med alkohol och genom att misshandla sin hustru och sina båda söner. Därför upplever Klaus det som en stor lättnad när han sätts i internatskola i Trier år 1923. Han är så flitig och duktig att han satsar på teologistudier vid universitetet.

Men så kommer ödesåret 1933. Först tar nazisterna makten i Tyskland, och i juni dör Barbies yngre bror av sjukdom. När även den alkoholiserade fadern dör drabbas Klaus av en djup depression. Dessutom kan han glömma sina kostsamma studieplaner. Klaus Barbie är nämligen född utanför äktenskapet, och i det stockkonservativa Tyskland ärver han därför inte en enda mark. Fram­tiden ser verkligen dyster ut.

Den unge och intelligente Klaus Barbie hittar snart en annan karriär. Efter två år som fanatisk medlem i Hitler-­Jugend blir han antagen till SS-underrättelse­tjänsten SD i september 1935. Där tycker han sig ha fått en ny familj med stark sammanhållning och tydligt definierade fiender. Under några år får Barbie en intensiv utbildning i polisarbete och i förhörstekniker som kan knäcka vilken ”fiende till staten” som helst.

Från 1940 går allting med rasande fart. I april blir Barbie befordrad till SS-Untersturmführer. Fem dagar senare gifter han sig och utsta­tioneras därefter till det ockuperade Amsterdam i maj.

Han kastar sig över arbetsuppgifterna med stor energi och samlar ständigt in underrättelser. Han spärrar in arresterade judar i ett nybildat ghetto och skickar tusentals personer med tåg till koncentrationslägren Buchenwald och Mauthausen.

Gestapoledningen noterar hans effektivitet. Barbie befordras till kapten och i november 1942 skickas han till Lyon i Frankrike som chef för Gestapo.

För nazisterna är Lyon en tickande bomb. Judar, kommunister och mot ståndsmän har byggt upp vitt förgrenade nätverk i staden ända sedan kriget startade. När Klaus Barbie talar till sina underordnade för första gången, i Gestapos högkvarter på tredje våningen i Hotel Terminus, är budskapet tydligt: ”Ich bin gekommen um zu töten” – jag har kommit för att döda.

Barbie använder sig av erfarenheterna från Amsterdam och fyller snart fängel­set Montluc med judar. Men motståndsrörelsen, som leds av Jean Moulin, är svårare att knäcka.

De inblandade är så orädda och så bra på att smälta in bland lokalbefolkningen att caféet La Concorde blir mötesplats för både Gestapo och motståndsrörelsen. Ofta sitter dödsfienderna bara några meter ifrån varandra och dricker espresso.

Barbie lyckas slussa in ett tjugotal agenter i motståndsrörelsen, och så småningom börjar informationen droppa in på Gestapos högkvarter. Anslagstavlan i Hotel Terminus källare fylls på med bilder och uppgifter som avslöjar kopplingarna mellan de misstänkta.

I juni 1943 kommer det stora genombrottet. En väl placerad fransk förrädare tipsar Barbie om ett hemligt möte i en villa i Lyon. Alla högt uppsatta personer inom motståndsrörelsen ska komma dit. Samma kväll hinner Jean Moulin knappt inviga mötet förrän dörren sparkas in och rummet fylls av ilskna, tyska kommandorop och handgemäng uppstår.

Barbie har tagit fransmännen på sängen. Inom några minuter har alla försetts med handbojor och förts bort. När Gestapos svarta bilar kör in genom Montluc-fängelsets port vet alla vad som väntar. Alla fransmän har hört rykten om tortyren.

Klaus Barbie brukar börja med att charma sina fångar till att tala. Därför bjuder han Moulin på en drink och en cigarr i Hotel Terminus eleganta bar. En pianist spelar Chopin, och porträtt av Hitler, Göring och Goebbels stirrar ned från väggarna. Men Moulin vägrar att prata. Han stirrar ned i bordet och tiger.

Barbie blir ursinnig över denna oförskämdhet och släpar fransmannen till Suite 68. Assistenten dr Bartelmus förbereder verktygen för Barbies tortyr: knogjärn, piska, handbojor med piggar i, nålar, ett tänt stearinljus och Barbies svarta batong.

Dr Bartelmus håller fast Moulins hand mellan dörren och dörrkarmen medan Barbie gång på gång slår igen dörren. Benen i fransmannens hand krossas, ett efter ett. Skriken hörs inte ut från det ljudisolerade rummet. Nålar hettas upp tills de glöder, och pressas därefter in under Moulins naglar. Han misshandlas med knogjärn och påk tills blodet rinner ur otaliga sår.

”Vilka är ledarna? Var finns de?” frågar Barbie gång på gång, men Moulin tiger som muren.

När fransmannen svimmar av smärta pressar Barbie ned hans huvud i ett badkar med isvatten, tills motståndsmannen nästan drunknar. Flämtande slits han upp ur vattnet igen och Barbie ställer sina frågor ännu en gång. Sedan pressas Moulin ned under ytan igen.

Senare får Moulin handbojor med piggar på insidan, runt sina handleder. Handbojorna dras åt tills piggarna borrar sig in i köttet, blodet rinner och benen krossas.

Tortyren pågår i dagar. Moulin får naglar utdragna, kanyler instuckna i kroppen, han brännmärks och blir slagen sönder och samman. Varje kväll körs han tillbaka till Montluc-fängelset där medfångarna försöker sköta om hans skador. En av fångarna, Christian Pineau, mindes de långa nätterna med fasa.

”Han var medvetslös. Ögonen låg djupt inne i kraniet, som om de slagits in. Ett fult blått sår skar sig in i hans ena tinning. Ett svagt rosslande kom ut mellan de svullna läpparna.”

Samtidigt roar sig Barbie i Lyons nattliv där spriten flödar och lättfotade damer flockas kring de mäktiga officerarna. Flera av dem – även Barbie – behandlas för könssjuk­domar. Barbie älskar att spela piano och sjunga tyska schlagerlåtar under de ­vilda spritfesterna och hans fingrar ­dansar elegant över tangenterna. Åhörarna är fullständigt omedvetna om att samma fingrar bara några timmar tidigare har varit insmorda i deras landsmans blod.

I början av juli förs Jean Moulin till Hotel Terminus för sista gången. Barbie ställer samma frågor igen – han vill ha namn och adresser till fler motståndsmän – men Moulin kan eller vill inte säga ett enda ord.

Till sist tar Barbies tålamod slut. Nu ger han fan i upplysningarna. I ren frustration slår och sparkar han den misshandlade fransmannen med förnyad styrka, tills Moulin svimmar och faller i djup koma. Fransmannens armar, ben och flera revben är brutna. Barbie har insett att han förlorat nervkampen mot Jean Moulin.

Han släpar in den livlösa kroppen i ett angränsande rum och låter hämta dit de övriga motståndsmännen. Åsynen av kroppen ska få dem att tala. De ser Moulin ligga livlös på en elegant soffa. Huden är nästan gul, andningen tung, och huvudet inlindat i bandage. Männen är djupt skakade när de åter förs iväg.

Strax därefter skickas Moulin med militärtåg mot Frankfurt i Tyskland, där förhören ska fortsätta. Men tåget hinner inte längre än till Metz förrän motståndsledaren Jean Moulin dör efter ett 18 dagar långt martyrium.

Barbie har inte fått Moulin att avslöja en enda användbar uppgift, men Hitler är ändå imponerad.

Han skickar ett Järnkors av första graden till sin ihärdige Gestapochef i Lyon. De fria franska styrkornas ledare, general Charles de Gaulle (senare landets president), svarar från sin exil i London genom att förära Moulin den franska ­Befrielseorden.

Efter förhöret och tortyren av Jean Moulin övergår Klaus Barbie gradvis från vanliga förhör till sadistiska tortyrseanser och regelrätta massmord på fångar.

När Adrien Richard, Lyons vice polischef, besöker Gestapos högkvarter tror han knappt sina ögon.

”Vi gick ned i källaren”, berättade han senare. ”När vi kom ned i gången blev vi överväldigade av den omisskännliga stanken av varmt blod. Vi gick vidare och såg en pöl av stelnat blod utanför en cell. Lik låg staplade i en hög i ett hörn av cellen, och golvet var täckt av blod. Där låg unga män och allihop hade skjutits ihjäl med kulspruta. Några hade bundits ihop och jag minns att brevbäraren, fortfarande klädd i sin uniform, tycktes ha släpat sig upp på en stol innan han blev mördad.”

I mars 1944 grips den 43-åriga Lisa ­Lesevre av Gestapo. Hon är en viktig ­kurir för motståndsrörelsen och bär på ett brev till nyckelpersonen ”Didier”.

I Montluc-fängelsets källare hängs hon upp naken i handbojor med piggar på insidan. En olidlig serie av tortyr och övergrepp börjar: utfrågningar, våldtäkt, misshandel, fler frågor, ännu en våldtäkt, misshandel och samma frågor om och om igen.

”Vem är Didier? Var finns Didier?” frågar Barbie ideligen och stirrar iskallt på Lisa Lesevre.

”Hans ögon var klara och ovanligt ­levande”, mindes hon många år senare. ”Han var som ett djur i bur. Det var renodlad terror och han njöt av det.”

Även när Barbie inte är i hennes cell plågar han sina fångar genom att hela tiden slå ett ridspö mot skaftet på stövlarna när han går runt i källaren. Vid ett tillfälle beordrar Barbie en assistent att slå Lisa Lesevre med en kedja som har en kopparkula i ena änden.

En ryggkota krossas och när hon svimmar tillkallar Barbie en läkare för att väcka henne till liv. När hon vaknar står han lutad över henne, med pianomusik i bakgrunden. Barbie erbjuder Lisa Lesevre ett glas lemonad och stryker henne över händerna:

”Det du har uträttat, min kära, är storstilat”, säger han. ”Ingen har lyckats hålla ut lika länge som du. Det är nästan över. Jag beklagar, men låt oss nu får det avklarat. Vem är Didier?” Tystnad.

Barbie spelar ut sitt sista kort och hämtar in Lisa Lesevres man och 15-årige son i cellen. De torteras inför ögonen på henne, men hon tiger och de förs bort igen.

Hon ser dem aldrig mer. Därmed är Barbies sadistiska verktygslåda tömd. Han slår sin fånge i ansiktet med knytnäven och skriker i frustration: ”Jag vill aldrig se denna enfaldiga kvinna mer! Likvidera henne!”

Men Barbies assistenter lyder inte hans order. Ibland förbarmar de sig över offren. En menig tysk soldat hämtar kaffe till Lisa Lesevre på natten och försöker prata lugnande till henne.

Dagen därpå skickas hon med tåg till koncentrationslägret Ravensbrück. Efter mötet med Barbie känns det nästan som att bli fri. Hon överlever kriget efter två år i fångenskap.

Mellan tortyrsessionerna med Lisa Lesevre har Barbie fullt upp med att leta efter de sista judarna som gömmer sig kring Lyon, och den 6 april 1944 är han redo för sitt mest cyniska illdåd under kriget.

Det är en lugn morgon på barnhemmet på kullarna utanför byn Izieu. Barnen har skickats hit av sina föräldrar för att vara i säkerhet för Gestapo och koncentrationslägren.

De flesta barnen är judiska, något som ledningen försökt dölja för den tyska ockupationsmakten. Den här morgonen sitter alla i matsalen och dricker varm choklad, då två lastbilar och en personbil plötsligt dundrar in på gårdsplanen och tvärbromsar.

En kvinnlig anställd inser genast vad som är på gång: ”Det är tyskarna! Spring för livet!” skriker hon för full hals. En grupp SS-soldater stormar in i huset, rycker de skrikande barnen ur famnen på personalen och slänger upp dem på lastbilsflaken. De få som hinner rusa ut på fälten blir snabbt upphunna, sparkas ned och bärs gråtande tillbaka till gårdsplanen.

En enda anställd, den 27-åriga Lea Feldblum, lyckas fly och gömmer sig i skogsbrynet. Därifrån kan hon se allt som händer. I förvirringen slängs även ett icke-judiskt barn upp på flaket, men han lyfts ned igen när hans identitet kan styrkas med hjälp av barnhemmets register.

Samtidigt står Barbie och hans assistent dr Bartelmus vid en stengärdsgård en bit därifrån och ser på. När last­bilarna kommer till Lyon skriver Klaus Barbie en kort rapport till det tyska överkommandot:

”Det judiska barnhemmet i Izieu stängdes i morse. Totalt 41 barn, mellan 3 och 13 år gamla, arresterades. Dess­utom arresterades all judisk personal, tio personer – varav fem kvinnor. Inga pengar eller värdeföremål hittades. Alla överförs till Drancy den 7 april.” Den korta notisen är undertecknad med ”Barbie”.

Drancy är en uppsamlingsplats för arresterade franska judar. Där tvingas barnen och barnhems­personalen in i smutsiga ­boskapsvagnar på järnvägsstationen, och körs därefter iväg till Auschwitz. Strax efter ankomsten mördas de i gaskamrarna.

Den 6 juni 1944 inleder de allierade sin invasion i Frankrike – D-dagen – och medan blodet rinner på stränderna i Normandie har Klaus Barbie bråttom att gripa de få judiska familjer som fort­farande finns kvar i Lyon.

Makarna ­Lagrange och deras 13-åriga dotter Simone tror att räddningen är nära när de hör nyheten om de allierades invasion i ra­dion­ den morgonen. Men en stund senare bankar SS-soldater på dörren.

Medan den lilla familjen förs bort stänger deras grannar fönstren och ­ignorerar ropen på hjälp. Det blev ”en dag som började så lyckligt och slutade så sorgligt för oss”, berättade Simone Lagrange senare.

Familjen inkvarteras i en av sviterna på hotellet. Plötsligt kliver Barbie in, klädd i prydlig grå kostym och med en liten katt i famnen. Han ler mot Simone, stryker henne över kinden och säger att hon är söt.

”Han kan inte vara ond om han tycker om djur”, tänker hon.

Barbie vill veta var familjens två and­ra barn befinner sig. Därför ger han sig direkt på den 13-åriga Simone för att pressa dem. Han rycker henne i håret och ger henne örfilar och knytnävsslag. Föräldrarna gråter och ber om nåd, men Barbie är iskall

Han isolerar Simone i Montluc-fängelset, och under veckan som följer torterar han den lilla flickan som om hon vore en förhärdad motståndsman. Varje dag kommer han in i cellen med ett leende och sparkar henne rakt på de öppna såren. Till sist släpar Klaus Barbie in Simone i hennes föräldrars cell och håller upp hennes svullna, blodiga ansikte inför modern.

”Se nu vad du har gjort med din dotter”, väser Gestapochefen.

Men ännu en gång har Barbie visat sig vara en dålig underrättelseofficer: inte heller familjen Lagrange ger honom någon användbar information. Snart deporteras hela familjen till Auschwitz, där de skiljs från varandra. Modern gasas ihjäl direkt, medan Simone och hennes far sätts i arbete.

Ett år senare, då lägret evakueras under krigets sista kaotiska dagar, får far och dotter syn på varandra. De hinner nästan omfamna varandra, men då ­beordras fadern plötsligt ned på knä och avrättas med ett enda skott. Mot alla odds överlever Simone Lagrange kriget och kan berätta sin historia.

Tyskarnas sista massaker

I mitten av augusti, då allierade styrkor börjar närma sig Lyon, skickar Klaus Barbie iväg så många fångar han kan med tågen österut. Men han behåller 109 judar och motståndsmän och ­använder dem som levande sköldar när han flyr till flygplatsen i Bron den 23 augusti.

När tyskarna tagit sig fram till flyg­planen ger Klaus Barbie iskallt order om att alla i gisslan ska skjutas och läggas i massgravar. Sedan går han ombord i ett Luftwaffe-plan och lämnar Frankrike. Dagen därpå rullar de allierade in i Lyon och befriar 950 förtvivlade fångar ur Montluc-­fängelset. Gestapos terror har äntligen fått ett slut.

Klaus Barbie deserterar efter några månader vid västfronten. Därefter håller han sig gömd i 38 år – först i Tyskland och senare i Sydamerika – bland annat med hjälp från amerikanska CIA.

Det dröjer ända till år 1983 innan hans blodiga för­flutna hinner ikapp honom. Den forne Gestapobödeln spåras upp av nazist­jägarna Serge och Beate Klarsfeld i Bolivia och utlämnas till Frankrike, där han döms för brott mot mänskligheten efter en långvarig rättsprocess.

Under rättegången kommer omfattningen av Klaus Barbies brott fram. Tysken mördade eller beordrade morden på 4 342 personer inom den franska motståndsrörelsen och deporterade 7 591 judar – män, kvinnor och barn – till tyska­ koncentrationsläger, där de allra flesta av dem dog.

(Källa: Världens Historia: http://varldenshistoria.se/krig/andra-varldskriget/klaus-barbie-nazisternas-varsta-tyrann)