Fördjupningsmaterial avsnitt 9 - Vertikal stridsföring

Att använda sig av fallskärmar till att placera soldater och material på slagfältet var naturligtvis en ny metod 1944. Det var faktiskt Sovjetunionen som började med dessa försök till så kallat vertikal krigsföring (ett amerikanskt begrepp från denna tid) under 30-talet då flygplanen utvecklats så mycket att man kunde planerat släppa soldater snarare än att använda fallskärmarna när piloter m.fl. behövde evakuera flygplanet.

Ironiskt nog var det framförallt tyskarna som med stort intresse följde sovjeternas framsteg. De var många gånger på plats vid övningar, och de skulle sedan ta utvecklingen vidare då de tidigt använde detta nya transportvapen som en strategisk resurs snarare än en taktisk. De utvecklade dessutom glidflygplanen som ett alternativ till fallskärmshoppning med fördelen att du i ett glidflygplan får en hel trupp på plats. I varje fall så länge passagerarna överlevde kraschen.

I samband med anfallet mot Beneluxländerna och Frankrike våren 1940 användes flygburna trupper när det belgiska fortet Eben-Emael intogs av ett överraskningsanfall med hjälp av glidflygplan som kraschlandade på fortets tak. Samtidigt anfölls tre flygfält i nederländska Hague av flera vågor av fallskärmshoppare under befäl av Kurt Student, tyskarnas främste fallskärmsjägare under andra världskriget. Till skillnad från anfallet i Belgien misslyckades dock fallskärmsanfallet då de tre flygfälten snart återtogs av holländska styrkor och Student själv sårades allvarligt i huvudet.

 Southwick House ovanför Portsmouth

I maj 1941 genomförde tyskarna, åter med Student som högste befäl, operation Merkur, kvicksilver, anfallet mot det brittiskt hållna Kreta. Kreta togs till slut av tyskarna, mest beroende på tveksamt brittiskt agerande och med stora förluster bland fallskärms- och glidplansjägarna. Förlusterna innebar att Hitler satte stopp för fler flygburna anfall under resten av kriget.

Därmed kom nästa ironiska twist i utvecklingen av den luftburna taktiken genom att engelsmännen efter Kreta såg fördelarna med luftburna trupper men missade eller bortsåg från de negativa effekter tyskarna upptäckt. Britterna såg ju hur tyskarna med hjälp av fallskärmsjägare och glidflygplan vann slaget om Kreta och visste för lite om hur stora förluster tyskarna drabbades av eller naturligtvis av Hitlers beslut.

Föga förvånande hade den brittiske premiärministern Winston Churchill några fingrar med i beslutet att sätta upp den första brittiska fallskärmsjägarenheten. Churchill var expert på att ta fram den ena vilda idén efter den andra om hur nya innovationer skulle vinna kriget.

Britternas 1:a luftburna divisionen sattes därmed upp i slutet av 1941och deltog som förband i slutstriderna i Nordafrika och framförallt under anfallet mot Sicilien 1943. Britternas erfarenheter var så goda att de beslöt att sätta upp ytterligare ett fallskärmsförband som kom att bli den 6:e luftburna divisionen. Varför nummer sex, frågar givetvis den ordningsamme.

 HMS Belfast ligger idag på Themes mitt i London och är en del av Imperial War Muesum.

Svaret är så enkelt att britterna vill förvilla tyskarna att tro att de hade sex stycken fallskärmsdivisioner snarare än de knappt två de hade 1943. Den 6:e luftburna divisionen var som tidigare nämnts i allra högsta grad inblandade under d-dagen medan den 1:a hölls i reserv fram till hösten då de deltog i den misslyckade operationen Market-Garden i Arnhem i Nederländerna.

De allierade hade under hela planeringen med avsikt hållit de fria franska trupperna utanför den innersta cirkeln av beslutsfattare. De hade två skäl till detta. Den fria franska armén använde sig av mycket osäkra kodsystem och framförallt britterna var övertygade om att tyskarna hade knäckt dessa, vilket också senare visade sig till del vara sant.

Det andra skälet var Charles de Gaulle. Sedan han flytt till Storbritannien efter Frankrikes fall hade han fungerat som symbolen för det fria Frankrike, en roll dock många fransmän inte ansåg var hans.

 de Gaulle anländer tillsammans med Churchill till Southwick House

de Gaulle skulle visa sig från sin allra sämsta sida när han kom med Churchill till Southwick House. Efter att han fått planen presenterad för sig började han direkt att påpeka alla de fel han direkt såg med den, vilket givetvis skapade en pinsam situation för alla närvarande. Problemen fortsatte med att han fick information om den invasionsvaluta som delades ut till alla soldater och som skulle användas i Frankrike. Han blev oerhört förolämpad att amerikaner och britter hade tillverkat Invasionsfrancs utan fransmännens vetskap.

Det största problemet var dock den begäran att de Gaulle skulle spela in en appell till det franska folket som skulle sändas efter det att invasionen inletts. Problemet var inte själva uppmaningen att tala i radio till fransmännen, utan det oerhört förnärmade beskedet att de Gaulles appell skulle sändas efter Eisenhowers. För de Gaulle var detta droppen som fick bägaren att rinna över och han lämnade Southwick house med det beskedet.

Det skulle dröja dagar med lock, pock och hot från Churchill och råd från andra i ledningen av de fria franska trupperna innan de Gaulle till slut kröp till korset och talade in sin appell som också sändes efter Eisenhowers tal.

Det kanske mest alarmerande säkerhetsproblemet säkerhetstjänsterna fick arbeta med var, tro det eller ej, tidningen Daily Telegraphs korsord. Under våren ända fram till den 1 juni hade tidningens korsordsmakare ett antal frågor vars svar var desamma som de allra hemligaste av kodord.

Under våren dök Gold, Juno och Sword upp som korsordssvar och den 2 maj kom även Omaha följt av Utah 20 dagar senare. Samtliga fem strandkodord dök alltså upp i korsorden. När även vitala kodord som Mullberry och Overlord var svar var säkerhetstjänsten övertygade om att de hade en allvarlig säkerhetsläcka. Den 1 juni kom strået som knäckte kamelens rygg när även kodordet Neptune dök upp. Korsordförfattaren togs in och både han och hans kollega förhördes oerhört noggrant innan de till slut blev fria då kontraspionaget var övertygade om att de var oskyldiga.

Var det därför en slump att kodorden dök upp? Nej. 1984 kom sanningen till slut fram. Korsordsmakaren hade sedan länge en vana att fråga pojkar i den skola han var rektor för att ge honom ord som han i sin tur skrev gåtor för. Då skolan låg nära flera militärförläggningar hade pojkarna snappat upp dessa och många andra kodord som de hörde av militärerna på olika platser. Så det var en läcka förvisso, men omständigheterna gjorde att tyskarna inte skulle ha kunnat göra något av informationen ens om de hade haft tillgång till Daily Telegraphs korsord.

Så på kvällen den 1 juni sände BBC London som vanligt sina kodord ämnade för de ockuperade ländernas motståndsrörelser. Just den 1 juni sändes den första raden i Paul Verlaines dikt Chanson d'automne;

”Les sanglots longs des violons de l'automne” (De långa snyftningarna av violinhöst).

Detta betydde för framförallt ledarna i den franska motståndsrörelsen att invasionen nu var på väg inom kort. Den påföljande raden i dikten som sändes den 5 juni, ” Bercent mon cœur d'une langueur monotone” indikerade att invasionen skulle komma inom ett dygn.

Föga förvånande hade tyskarna lyckats infiltrera motståndsrörelsen så att kontraspionaget hade information om detta kodord, något som givetvis kunde skapat en katastrofal situation för de allierade om det inte vore för att ingen ledande tysk militär tog denna varning på allvar.

I inledning av varje avsnitt i denna poddserie hörs inledningen i dessa BBC-sändningar. Tre korta toner, följt av en lång, morsekoden för V, som i Victory, seger. Detta följt av orden ”Ici Londres, Les Français parlent aux Français”. Detta är London, fransmän som talar till fransmän.

Vädret var viktigare för krigsföringen 1944 än vad det är i dag då militären kan strida i de flesta väderförhållanden. Flyget stannade 1944 på marken när vädret och därmed sikten var för dålig. Flottan var givetvis van att arbeta i hårt väder men detta gällde endast de större, oceangående, örlogsfartygen men då anfallsflottan den 6 juni till största del bestod av mindre fartyg och båtar behövde de allierade ett bra anfallsväder.

Våren 1944 hade vädret varit bättre än normalt. I Storbritannien var det endast regn under fem av månadens 31 dagar. Den 29 maj gick temperaturerna över 30 grader Celsius i London.

Eisenhower visste hur viktig väderprognosen skulle komma att bli när de möjliga datumen 5:e, 6:e och 7:e juni närmade sig. Under våren hade han hade han beordrat sina meteorologer att skapa väderprognoser som sedan följdes upp. Chefen för de allierade väderspåmännen var en vresig skotte, Översten J M Stagg.

 JM Stagg, chefmetorolog SHAEF

Under natten mot den tredje juni, två dygn före det planerade anfallet den femte juni, var det en stor aktivitetsnivå bland de allierade meteorologerna. Det högtryck som legat över Storbritannien och den engelska kanalen trycktes nu snabbt undan av ett stort lågtryck som bildats i Atlanten. Prognoserna blev allt tydligare den 3 juni och på kvällsmötet den 3 juni informerade Stagg Eisenhower och hans stab om väderförändringarna. Hans prognos för den 5 juni var storm med höga vågor och mycket svår sikt på grund av låga moln över operationsområdet.

Klockan 04.00 den 4 juni samlades de igen och då prognosen för den 5 juni såg lika dålig ut fattade Eisenhower beslutet att skjuta upp invasionen 24 timmar trots att han visste hur mycket som stod på spel och trots att ungefär en kvarts miljon man befann sig på båtar och vid flygfält och väntade på ordern att ge sig av.

Nästa möte genomfördes samma dag klockan halv tio på kvällen. Dessa möten genomfördes nästan informellt i en grupp loungemöbler i ett rum bredvid det mer kända kartrummet i Southwick house. Idag används rummet som officersmäss för militärpolisregementet.

Med bekymrade miner och pannor i veck kallade de in Stagg för en ny rapport. Till allas förvåning och glädje kunde Stagg berätta att de kunde se att ett mindre högtryck skulle passera mellan lågtrycken som han tidigare berättat om. Han trodde att detta högtryck skulle ge en paus på cirka 36 timmar med dåligt men något bättre väder mellan stormarna. Han kunde dock inte garantera något på grund av osäkerheten i prognoserna.

Det dröjde innan Eisenhower tog till orda. Frågan är, sade han, hur länge vi kan hålla i denna operation hängande i en tunn tråd. Ordern, fortsatte han efter en stunds tystnad, måste ges. De beslöt att ett definitivt beslut måste fattas senast natten därpå men detta preliminära beslutet innebar att de långsamma fartygen med lång sträcka framför sig kunde avresa.

Eisenhower vaknade halv fyra på morgonen efter en orolig nattsömn. När han tog sig den dryga kilometern från sin vagn till Southwick house yrde stormen och regnet omkring honom och det stod helt klart att det första beslutet med att skjuta upp invasionen hade varit det riktiga. Väl framme inleddes mötet med att Stagg nu något mer övertygad kunde bekräfta att ett uppehållsväder syntes komma fram till Normandie till den 6 juni.