Fördjupningsmaterial avsnitt 3 - Atlantvallen

En av andra världskrigets mest sägenomspunna generaler var Erwin Rommel som blev känd bland vän och fiende som Ökenräven efter sina framgångar i Nordafrika. Hans manskap hyllade honom, hans stabsofficerare beundrade honom och han var så till den grad respekterad av sina fiender att den brittiske översten Desmond Young, som tillfångatogs i Nordafrika, skrev en hyllande biografi över Rommel efter kriget och tog kontakt med hans änka. I februari 1941 blev Rommel befälhavare över de tyska styrkorna i Libyen.

Med hjälp av Afrikakårens tre divisioner hoppades Hitler kunna stödja Mussolini efter att de italienska styr-korna lidit ett massivt nederlag i Cyrenaika. Defensiven var dock ingenting som tilltalade Rommel, utan han lät sina styrkor gå till anfall mot de brittiska ställningarna vid el-Agheila. Då öppnade sig fronten för rörlig krigföring och Afrikakåren ryckte snart fram mot den egyptiska gränsen. Överraskningen var total – inte bara i Kairo utan även hos de tyska och italienska överkommandona.

”Sedan den 31 mars [1941] anfaller vi med häpnadsväckande resultat”, skrev Rommel till hustrun. Det tog två veckor för Cyrenaika att falla i tyska händer, trots att inget egentligt mål fanns för framryckningen. Endast hamnstaden Tobruk återstod, där en stark garnison höll den viktiga hamnstaden bakom gamla italienska befästningar. Rommels samarbete med italienarna fungerade sällan friktionsfritt. Trots att befästningarna var byggda av Italien fick Rommel inte tillgång till ritningarna. Italienarna och Mussolini var helt enkelt sura över att Rommel anföll utan att låta italienarna få en framträdande roll.

Den otålige Rommel valde trots det att försöka storma Tobruk, men de tyska förbanden tvingades retirera med stora förluster efter ett av Ökenrävens sämsta militära beslut. I maj 1941 återgick kriget till rörlig krigföring när britterna slog ut en motoffensiv under namnet operation Battleaxe. An-fallet parerades av Rommel, som slog tillbaka britterna och till och med jagade dem mot Egypten. Tyskarnas underhållssituation var dock akut eftersom allt underhåll fick skeppas från Tripoli och de glesa tyska förbanden hade svårt att upprätt-hålla försörjningslinjerna. I november slog britterna ut en ny offensiv, operation Crusader, och Rommel fick använda sin skicklighet till leda styr-korna i en serie motanfall med cirka 250 stridsvagnar.

Den 25 november 1941 gick de numerärt underlägsna tyska styrkorna till motanfall och slog ut fler än 500 av de totalt 780 brittiska stridsvagnarna. Trots de tyska framgångarna ebbade offensiven ut och i december 1941 var Afrikakåren tillbaka vid el-Agheila, samma punkt där de ett år tidigare hade börjat. Axelmakternas situation förbättrades våren 1942 efter att Luftwaffe inledde en intensiv bombkampanj mot Malta och italienska attackdykare försatt två brittiska slagskepp ur stridbart skick i Alexandria. Tyskarna återtog i en serie offensiver Cyrenaika, trots fortsatt underläge i både pansar och manskap. Afrikakåren belägrade Tobruk för andra gången.

Vis av erfarenheten utnyttjade Rommel överraskningsmomentet och slog till direkt. Efter korta intensiva strider kapitulerade Tobruk den 23 juni med över 33 000 samväldessoldater som krigsfångar. Det var ett hårt slag för det brittiska imperiet, som månaderna innan hade förlorat Singapore till japanerna. Efter Tobruks fall utnämnde Hitler Rommel till fältmarskalk. Denne var fortsatt missnöjd med prioriteringen av andra krigsskådeplatser före Afrika. ”Hitler har utnämnt mig till fältmarskalk. Det hade varit bättre om han givit mig en division till”, skrev Rommel syrligt om sin befordran. Ivrig att utnyttja framgångarna vid Tobruks fall manade Rommel på sina soldater att förfölja britterna in i Egypten.

Erövrat brittiskt underhåll från Tobruk fördelades, men inte ens Rommels framåtanda och extra brittiskt drivmedel kunde få de slutkörda tyska förbanden att mobilisera nya krafter. Offensiven rann ut i sanden. Jakten och kampanjen i Afrika hade kört slut även på Rommel och han beviljades sjukpermission i Österrike, dock inte utan att först göra upp detaljerade planer för förbandens försvarsgruppering. Rommel insåg att ett gyllene tillfälle hade försvunnit: ”Jag hade ställt utomordentligt höga krav på mina förband och sparade varken mannen i ledet, cheferna eller mig själv. Det stod klart för mig, att vid tidpunkten för Tobruks fall och 8. brittiska arméns sammanbrott var det enda tillfället under Afrikafälttåget då vägen till Alexandria låg öppen för oss.”

Kort därefter anlände stora förstärkningar till Egypten, som nästan fördubblade den brittiska styrkan i Afrika, och 8. brittiska armén fick en ny befälhavare vid namn Bernard Montgomery. Rommel skulle inte få någon ny chans att nå Alexandria. Slaget om el-Alamein den 23 oktober till 4 november satte stopp för detta. Montgomery besegrade Rommel. Britternas seger vid el-Alamein mot en redan försvagad fiende blev dyrköpt, men tyngden i anfallet gjorde att Rommels styrkor drevs på flykten utan möjlighet att stanna upp för en ny försvarslinje.

Axelmaktsstyrkorna retirerade hela vägen till Tunisiens berg, en reträtt på hela 2 200 kilometer över knappt åtta veckors tid och förlorade det mesta av sina förråd och utrustning på köpet. I Tunisien trängdes de från två håll, sedan amerikanska förband hade landstigit i Marocko och Algeriet operation Torch. Efter en sista förskansning i det bergiga Tunisien kapitulerade samtliga tysk-italienska förband i Afrika den 10 maj 1943. Den legendariska ökenräven Rommel fick nytt uppdrag av Hitler men det är en annan historia. (Källa: Mathias Forsberg och Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, www.smb.nu)

Jämför graderna i Sveriges, Tysklands, Storbritanniens och USAs arméer under andra världskriget:

En “hiwi” var en person från motståndarsidan som frivilligt hjälpte tyskarna, det vill säga en kollaboratör. Överlägset störst betydelse under kriget fick de hiwir som hjälpte tyskarna under kriget mot Sovjetunionen, Operation Barbarossa. Bakgrund Hiwir kunde hjälpa tyskarna på många sätt: underrättelseinformation, polisiärt arbete, tolkning m.m., men de flesta “hiwir” var stridande soldater i den tyska armén Wehrmacht.

Under kriget mot Sovjetunionen kom efterhand en betydande andel av de tyska stridskrafterna att bestå av hiwir, vid slaget om Stalingrad utgjorde de hela 20 % (50 000 man) av den samlade tyska styrkan vid slagets inledning. Dessa hiwir bar tyska uniformer men med egna gradbeteckningar och symboler. Även SS-trupperna (Einsatzgruppen och Waffen-SS) använde sig av hiwir. Massakern vid Babij Jar utanför Kiev i slutet av september 1941 där Einsatzgruppen arkebuserade 33 771 judar utfördes till viss del av ukrainska hiwir.

Att tyska armén och SS i så stor utsträckning förlitade sig på sovjetiska kollaboratörer kan tyckas motsägelsefullt då den slaviska befolkningen enligt nazisternas raslära var lägre stående människor. Förlusten i människoliv var emellertid enorm även för tyskarna och för att ersätta alla förluster var man beredd att kompromissa. Att använda sig av sovjetiska soldater ansåg man också skulle bidra till att splittra befolkningen.

En “typisk” hiwi var en helt vanlig sovjetmedborgare som avskydde Stalins regim och som hjälpte tyskarna helt utan tvång. Proportionellt sett kom de flesta från Baltikum och Ukraina där hatet mot Stalins regim var massivt. Efter terrorn på 30-talet såg många ukrainare i krigets inledning tyskarna som befriare. En del var även desertörer från Röda armén. En mindre del utgjordes av krigsfångar från Röda armén men de brukade i regel inte användas på slagfältet.

Hundratusentals, kanske flera miljoner sovjetmedborgare i tyska uniformer (exakta uppgifter saknas) dog under kriget. Röda armén och säkerhetstjänsten NKVD avrättade också nästan utan undantag alla tillfångatagna sovjetmedborgare i tyska uniformer. Samma skoningslösa behandling drabbade även de kollaboratörer som på andra sätt hjälpte tyskarna; hade man “tur” kom man kanske undan med mångårigt straffarbete i Gulag.

Östtrupper organiserades av hiwir som bildade egna förband tillhöriga Wehrmacht. Den första användningen av hiwir var som icke-stridande som avlastade de tyska trupperna mycket av det rutinmässiga handräckningsarbeten som krävs vid ett truppförband. Men etappområdet uppställdes även Ordnungsdienst, beväpnade bevakningsförband av hiwir. En del av dessa överfördes senare till Ordnungspolizei, av andra bildades 1942 Ostbataillone (östbataljoner) med 36 tyska officerare och underofficerare som kaderpersonal.

Dessa första östbataljoner bestod huvudsakligen av etniska minoriteter som turkmener, volgatatarer, kalmucker, armenier, azerbajdzjaner och flera små nordkaukasiska folk och underställdes 162. infanteridivisionens stab, vars tyska förband blivit upplösta. Andra östbataljoner uppställdes även av balter, volgafinnar, ukrainare, vitryssar, greker och sibirier. Sommaren 1942 inrättades ett ledningsorgan för Östtrupperna, genom att en befattning som General der Freiwilligenverbände tillkom, med ansvar för uppställning och utbildning av dessa trupper.

I början av 1943 fanns det 176 östbataljoner och 38 östkompanier med tillsammans ungefär 150 000 soldater. I slutet av 1943 tjänstgjorde närmare en halv miljon sovjetmedborgare som frivilliga i den tyska armén. Av dessa var ungefär 370 000 tillhöriga Östtrupperna. Vid mitten av 1944 fanns det ca 200 östbataljoner, av vilka de flesta tjänstgjorde i Västeuropa och i Medelhavsområdet (Källa: www.sv.wikipedia.org).

Its invention is attributed to a French colonel, Léon-Edmond de Cointet de Fillain (1870-1948, later to become general), who came up with the idea in 1933 during the run-up to World War II, as to be used in the Maginot Line. Besides their use as barricades to the entrances of forts, bridges and roads, the heavy fences are best known for their use in the Belgian Iron Wall of the KW-line and their re-use as beach obstacles on the Atlantikwall. History The Cointet-element formed the main barricade of the Belgian KW-line, a tank barricade that was built between September 1939 and May 1940.

Following tests, the Belgian army accepted the Cointet-elements in 1936 after slightly altering the design by the addition of eight vertical beams in the front frame to avoid penetration by infantry. On 13 February 1939 and 24 July 1939 the first tenders were called for ten groups of 500 Cointets each. A total of 77,000 pieces were ordered by the Belgian Ministry of Defence and produced by 28 Belgian companies with 73,600 pieces delivered. Thousands of Cointets were installed on the KW-line between the village Koningshooikt and city Wavre to act as the main line of defence against a possible German armoured invasion through the heartland of Belgium, forming one long iron wall. The Cointet-elements were placed next to each other in a zigzag-line and connected with steel cables. Near main roads they were fixed to heavy concrete pillars that were fixed into the ground to allow local traffic passage. In May 1940 however, due to a relocation programme, the elements did not form a continuous line and thus were easily bypassed by the 3rd and 4th Panzer Divisions.

After the German victory in Belgium on 28 May 1940, the Belgian Gates were reallocated across Europe to serve as German barricade elements on roads, bridges and beaches. The Germans gave it the name C-element. Large numbers of gates were brought to Normandy during the construction of the Atlantikwall to be used alongside the other varieties of beach obstacles. Instead of connecting them, the Germans used them singly next to other items, especially at the low tide line. They were also put on the dikes next to bunkers. Notes from 1944 cite the placement of 23,408 Cointets over 4340 km of coastline. With many more still present in Belgium after D-Day, the Allies had great difficulty passing them in the last months of the war. (Källa: https://en.wikipedia.org)