Fördjupningstexter
COSSAC (Chief of staff Supreme Allied Commander) under ledning av generallöjtnant Morgan skapades tidigt 1943. Morgan skulle visa sig vara ett bra val. Han hade en lång erfarenhet av stabstjänster men även haft stridskommenderingar och han hade inte nödvändigheten av att vara en primadonna i det nya mediala landskap som även höga militärer numer arbetade i.
Uppgiften var att utveckla en plan där de allierade kunde i full skala landstiga på kontinenten så tidigt som möjligt 1944. Att planera ett anfall var sig något både Morgan och hans stab var erfarna i, särskilt nu när kriget hade pågått i över tre och ett halvt år. Men var? Kontinenten i detta fallet bestod av en kuststräcka mellan Danmark och Frankrikes gräns mot Spanien. I praktiken var det dock från Hollands kust till Bretagne som var aktuellt.
Det fanns ett antal krav som COSSAC var tvungna att ta hänsyn till. Flygskyddet över operationsområdet var en nödvändighet så det valda området för en attack var därför tvunget att befinna sig inom jaktflygets räckvidd. Det borde finnas i varje fall en större hamn i närheten som kunde anfallas och tas före försvararna lyckades förstöra hamnfaciliteterna. Hamnen fick däremot inte vara mitt i anfallsområdet då erfarenheterna från Dieppe-räden avskräckte. Även om den tyska atlantvallen endast fanns i fantasin under 1943 var hamnar och hamnstäderna rejält befästa och omöjliga att betvinga utan en enorm och lång förberedande bombkampanj. Något som givetvis skulle ha förstört alla chanser till taktisk överraskning.
Därmed återstod stränderna. Dessa var tvungna vara möjliga att anfalla med fordon vilket ställde krav på dess beskaffenhet och att det fanns möjligheter att transportera soldater och förnödenheter från stranden i i land. Med detta kom Hollands låga kust att försvinna från listan av möjliga anfallsmål. Visst skulle det gå att landstiga där men tyskarna skulle relativt enkelt ha kunnat sätta inlandet under vatten och skära av de möjligheter som fanns att ta sig in i landet. Alla kanaler och vattendrag var fyllda av broar som enkelt kunde sprängas eller försvaras och därmed skulle invasionen kort sagt stanna där den landade. Holland och Belgien var dessutom relativt nära Tyskland och därmed skulle det tyska flyget ha en kortare väg till invasionsområdet.
Stränderna kunde inte vara för branta utan skulle kunna ta emot de sedan 1942 nya skeppen som kunde landsättas direkt på stränder – LST Landing Ship Tanks.
Den första serien fartyg byggdes av Storbritannien genom att konvertera tre existerande fartyg. Senare fartyg var konstruerade från grunden som landstigningsfartyg. Evakueringen från Dunkerque 1940 visade på behovet av oceangående landstigningsfartyg som kunde lasta av stridsvagnar och andra fordon direkt på en strand. Som en tillfällig lösning så byggde man om tre oljetankers avsedda för fart på den grunda Maracaibosjön i Venezuela, på grund av deras ringa djupgående. Fartygen försågs med bogportar och en dubbelledad 30 meter lång fordonsramp. Fartygen tjänstgjorde i Operation Torch 1942, men deras trubbiga för begränsade deras hastighet betänkligt.
Landing Ship Tank Mark 1 var de första landstigningsfartygen för stridsvagnar som byggdes från grunden. För att kunna bära den önskade lasten av 13 Churchill-stridsvagnar, 27 andra fordon och 200 soldater i en hastighet på 18 knop, kunde fartygen inte ha det grunda djupgåendet som skulle underlätta avlastning på stränderna. Som ett resultat så fick de utrustas med en lång fordonsramp som stuvades bakom bogportarna. LST Mark 1 beställdes i mars 1941 och byggdes bara i tre exemplar. Alla tre fartyg byggdes om till Fighter Direction Ships inför Operation Overlord.
Ytterligare sju stycken Mark 1 planerades att byggas på amerikanska varv men på grund av problem med konstruktionen och att konstruktionsarbetet på LST Mark 2 fortlöpte i god fart så skrotades dessa planer. Byggandet av de tre Mark 1 var inte klart förrän 1943 och då hade redan flera Mark 2 levererats från amerikanska varv. Efter Atlantkonferensen i Argentia, Newfoundland i augusti 1941, mellan Franklin D. Roosevelt och Winston Churchill där riktlinjerna för det pågående kriget drogs upp, så anlände i november 1941 en delegation från den brittiska Admiralty till USA för att diskutera byggnationen av fartyg för brittiska behov med Bureau of Ships.
Ett av besluten var att inte producera LST Mark 1 i USA utan att låta Bureau of Ships konstruera en ny version Landing Ship Tank Mark 2 som enbart skulle byggas på amerikanska varv för att låta brittiska varv koncentrera sig på örlogsfartyg. Specifikationen som man enades om krävde att fartygen skulle kunna korsa Atlanten på egen hand, men kravet på hastighet sänktes till 10 knop för att kunna ge fartygen ett mindre djupgående i fören vid landstigning. För att klara av de motstridiga kraven på större djupgående vid färd över oceaner och minimalt djupgående vid landstigning, så försågs fartygen med ett omfattande ballastsystem. Ett kraftfullt ankarspel med ankare i aktern gav fartygen möjlighet att dra loss sig själva från landstigningsstränder.
Ett första utkast på konstruktionen av fartygen sändes till Storbritannien den 5 november 1941 som omedelbart godkändes, Admiralty beställde 200 LST Mark 2 som skulle levereras inom ramen för Lend-Lease. Det första utkastet var på ett fartyg 85 meter långt men eftersom konstruktionsarbetet fortskred så reviderades längden till 100 meter, en bredd på 15 meter och ett minsta djupgående på 1,2 meter. Mark 2 kunde transportera en last på 1900 ton av stridsvagnar och andra fordon.
Den första LST Mark 2 kölsträcktes den 10 juni 1942 på Newport News i Virginia och sjösattes i oktober. Totalt hade 23 stycken tagits i tjänst under 1942. Byggnadsprogrammet för LST var högt prioriterat men för att inte konkurrera om de varv som hade kapacitet att bygga större fartyg så etablerades nya varv längs floder i inlandet i mellanvästern. Av de 1051 som byggdes under kriget så byggdes 670 stycken av fem varv i inlandet. Chicago Bridge and Iron byggde 156 stycken vid sitt varv i Seneca.
Landing Ship Tank Mark 3 var en följd av ett större brittiskt behov av landstigningsfartyg, dessa skulle byggas på brittiska och kanadensiska varv. Två viktiga begränsningar gjorde en större omkonstruktion nödvändig. Den första var den begränsade tillgången på de 12-567 dieselmotorer som användes i den amerikanska produktionen av LST Mark 2, den tillgängliga ersättningen var tunga fyrcylindriga trippelexpansionsmaskiner som var avsedda till en serie avbeställda fregatter. Dessa levererade mycket större effekt än de tilltänkta dieselmotorerna men var så pass tunga att betydande omkonstruktion av skrovet var nödvändig. Den andra begränsningen var bristen på varv som klarade av svetsning så skroven fick konstrueras för nitning. Det tyngre skrovet och tunga maskineriet gjorde att farten bara blev 3 knop snabbare än LST Mark 2 trots betydligt högre effekt. (källa: www.sv.wikipedia.org)
COSSAC var dessutom tvungna att ta hänsyn till det strategiska målet. Invasionen var ju endast ett steg – ett medel – för att kunna slå Tyskland i kriget. Därför kunde inte avståndet till Tysklands två hjärtan, Ruhrområdet och Berlin, vara för långt från det valda anfallsområdet.
Därmed återstod fem lämpliga landstigningsplatser. Från norr var de Pas-De-Calais, Seines mynning vid Le Havre, Calvadoskusten i Normandie, Cherbourghalvöns västra eller östra sida och Brestområdet på Bretagne. Det sistnämnda uppfyllde flera krav men avståndet till den brittiska ön var för långt. Cherbourghalvön föll också bort av flera skäl då själva staden Cherbourg var för befäst mot havet och väster om halvön låg de brittiska kanalöarna med en hel tysk division som därmed var tvungen att ta i beräkning. Både Bretagne- och Cherbourgområdena låg dessutom utan skydd mot de ibland mycket kraftiga sommarstormar som regelbundet drabbade regionerna.
Seineflodens mynning och Le Havre var desto mer attraktivt. Bra stränder och ett kort avstånd till den tyska gränsen. Problemet var dock att stränderna ligger på varsin sida av staden vilket skulle splittra anfallsstyrkan i två delar som skulle ha det svårt att stödja varandras flank. Det tyska anfallet skulle därför kunna koncentrera sig på att slå ut ena styrkan första och sedan den andra. Därmed återstod i praktiken endast Pas-de-Calais och Normandie norr om Caen.
Pas-de Calais var givetvis det mest uppenbara anfallsmålet. I och med att det var precis lika uppenbart för tyskarna som hade sina starkaste befästningar och styrkor i området, valdes Normandie som mål. Valet uppfyllde i princip samtliga av kraven som initialt hade ställts. Det fanns tillräckligt många stränder, det fanns ett antal mindre hamnar och en halvstor, Caen, som borde kunna tas redan i det inledande anfallet och snabbt ställas i ordning för underhållet. Precis bakom kustlinjen fanns ett stort flygfält och det fanns goda möjligheter att snabbt skära av hela Cherbourghalvön vid dess fot. Normandie var dessutom en inte oviktig del av tyskarnas jordbruksförnödenheter i väst.
Sommaren 1943 presenterade Generallöjtnant Morgan de första tankarna för invasionen och den 15 juli skickade han ett mer detaljerat förslag till de kombinerade generalstaberna. Planen diskuterades på den allierade konferensen i Quebec i augusti 1943. Här framkommer flera viktiga och avgörande beslutspunkter. Han föreslår att invasionen genomförs den 1 maj 1944 i på de normandiska stränderna vid Bayeaux.
Konferenser: ABC-1
The U.S.–British Staff Conference was a series of secret discussions between United States and British military staff members on American, British and Canadian (ABC) military coordination in the event of U.S. entry into World War II. The conference took place in Washington, D.C. from January 29, 1941 to March 27, 1941 and concluded with a report entitled “ABC-1” which was tacitly approved by the President two days later.
The US-British Staff Conference Report of 1941 established the general military principles, resources, and deployment strategies for a joint Allied military strategy. The plan assumed that if the U.S. went to war with Germany, it would likely go to war with both Italy and Japan as well. The general principles of agreement stated that:
Toppmöte RIVIERA
The Atlantic Charter was a pivotal policy statement issued on 14 August 1941, that defined the Allied goals for the post-war world. The leaders of the United Kingdom and the United States drafted the work and all the Allies of World War II later confirmed it.
The Charter stated the ideal goals of the war: no territorial aggrandizement; no territorial changes made against the wishes of the people, self-determination; restoration of self-government to those deprived of it; reduction of trade restrictions; global cooperation to secure better economic and social conditions for all; freedom from fear and want; freedom of the seas; and abandonment of the use of force, as well as disarmament of aggressor nations. Adherents of the Atlantic Charter signed the Declaration by United Nations on 1 January 1942, which became the basis for the modern United Nations.
The Atlantic Charter set goals for the post-war world and inspired many of the international agreements that shaped the world thereafter. The General Agreement on Tariffs and Trade (GATT), the post-war independence of European colonies, and much more are derived from the Atlantic Charter.
Toppmöte: ARCADIA
The First Washington Conference, also known as the Arcadia Conference (ARCADIA was the code name used for the conference), was held in Washington, from December 22, 1941 to January 14, 1942.
It brought together the top British and American military leaders in Washington, December 22, 1941, to January 14, 1942. Winston Churchill and Franklin Roosevelt and their aides had very candid conversations that led to a series of major decisions that shaped the war effort in 1942-1943. The decision was made to invade North Africa in 1942, to send American bombers to bases in England, and for the British to strengthen their forces in the Pacific. The Conference established the Combined Chiefs of Staff, headquartered in Washington, which approved and finalized all military decisions. The conference also created a unified American-British-Dutch-Australian Command (ABDA) in the Far East; the ABDA fared poorly. Finally the conference drafted the Declaration by the United Nations, which committed the Allies to make no separate peace with the enemy, and to employ full resources until victory.
Toppmöte SYMBOL
The Casablanca Conference (codenamed SYMBOL) was held at the Anfa Hotel in Casablanca, French Morocco from January 14 to 24, 1943, to plan the Allied European strategy for the next phase of World War II. In attendance were United States President Franklin D. Roosevelt and British Prime Minister Winston Churchill. Also attending and representing the Free French forces were Generals Charles de Gaulle and Henri Giraud; they played minor roles and were not part of the military planning. Premier Joseph Stalin had declined to attend, citing the ongoing Battle of Stalingrad as requiring his presence in the Soviet Union.
The conference agenda addressed the specifics of tactical procedure, allocation of resources and the broader issues of diplomatic policy. The debate and negotiations produced what was known as the “Casablanca Declaration”, and what is, perhaps, its most historically provocative statement of purpose, “unconditional surrender”. The doctrine of “unconditional surrender” came to represent the unified voice of implacable Allied will—the determination that the Axis powers would be fought to their ultimate defeat.
Toppmöte TRIDENT
The Third Washington Conference (codenamed Trident[2]) was held in Washington, D.C from May 12 to May 25, 1943. It was a World War II strategic meeting between the heads of government of the United Kingdom and the United States. It was the third conference of the 20th century (1941, 1942, 1943), but the second conference that took place during the US involvement in the Second World War. The delegations were headed by Winston Churchill and Franklin D. Roosevelt, respectively.[3]
The plans for the Allied invasion of Sicily, extent of military force, the date for invading Normandy, and the progress of The Pacific War were discussed.
Toppmöte EUREKA
The Tehran Conference (codenamed Eureka[1]) was a strategy meeting of Joseph Stalin, Franklin D. Roosevelt, and Winston Churchill from 28 November to 1 December 1943. It was held in the Soviet Union’s embassy in Tehran, Iran. It was the first of the World War II conferences of the “Big Three” Allied leaders (the Soviet Union, the United States, and the United Kingdom). It closely followed the Cairo Conference which had taken place on 22–26 November 1943, and preceded the 1945 Yalta and Potsdam conferences. Although the three leaders arrived with differing objectives, the main outcome of the Tehran Conference was the Western Allies’ commitment to open a second front against Nazi Germany. The conference also addressed the Allies’ relations with Turkey and Iran, operations in Yugoslavia and against Japan, and the envisaged post-war settlement. A separate protocol signed at the conference pledged the Big Three to recognize Iran’s independence.
Toppmöte TERMINAL
The Potsdam Conference was held at Cecilienhof, the home of Crown Prince Wilhelm, in Potsdam, occupied Germany, from 17 July to 2 August 1945. Participants were the Soviet Union, the United Kingdom and the United States. The three powers were represented by Communist Party General Secretary Joseph Stalin, Prime Ministers Winston Churchill and, later, Clement Attlee and President Harry S. Truman.
Stalin, Churchill, and Truman—as well as Attlee, who participated alongside Churchill while awaiting the outcome of the 1945 general election, and then replaced Churchill as Prime Minister after the Labour Party’s defeat of the Conservatives—gathered to decide how to administer the defeated Nazi Germany, which had agreed to unconditional surrender nine weeks earlier, on 8 May (V-E Day). The goals of the conference also included the establishment of post-war order, peace treaty issues, and countering the effects of the war. (Källa: Wikipedia)
I september 1943 beordrade general Marshall att de amerikanska styrkorna i Storbritannien skulle ge COSSAC all hjälp som dessa bad om. I oktober anlände Generallöjtnant Omar Bradley för att ta över den amerikanska 1:a armén i Storbritannien. Under hösten började de oerhörda mängder material och trupper som skulle komma att behövas att strömma in till Storbritannien över Atlanten.
Stalin hade flera gånger frågat om vem som skulle leda invasionen. Han var fortfarande paranoid när det gällde risken för att väststaterna skulle söka en separatfred med Tyskland.
Men nu fattades beslutet om att utse general Dwight D. Eisenhower som överbefälhavare i Europa och chef över SHAEF. Samtidigt utsågs flyggeneralen Arthur Tedder som biträdande överbefälhavare och ytterligare tre britter som chefer över de tre vapenslagen. Arméerna under Normandiefälttåget leddes av general Montgomery. Den erkänt skicklige amiralen Bertram Ramsay blev chef över de marina enheterna och flygmarskalken Trafford Leigh-Mallory tog befälet över de allierade flygstridskrafterna för invasionen.
När Eisenhower var tio år flyttade familjen till Abilene i Kansas, där han avlade examen vid Abilene High School 1909. Efter det arbetade han på ett mejeri fram till 1911. År 1916 gifte han sig med Mamie Geneva Doud. De fick två barn: Doud Dwight Eisenhower (1917–1921) och John Eisenhower (1922–2013). Eisenhower började på United States Military Academy 1911 och tog examen 1915. Under första världskriget tjänstgjorde han i “tank corps” och blev befordrad till överstelöjtnant i armén. Efter kriget fick han den lägre graden major och började på en försvarsinstallation i Maryland där han stannade till 1922. Från 1925 till 1926 studerade han vid Command and General Staff College och tjänstgjorde sedan som bataljonschef till 1927. Under det sena 1920-talet och tidiga 1930-talet avstannade Eisenhowers karriär i armén. Han arbetade bland annat för general John J. Pershing på American Battle Monuments Commission och sedan på Army War College. År 1935 reste han med general Douglas MacArthur till Filippinerna, där han tjänstgjorde som assisterande militärrådgivare åt den filippinska regeringen. Året därpå (1936) blev han, efter 16 års väntan, befordrad till överstelöjtnant. År 1939 återvände Eisenhower till USA, där han hade flera administrativa tjänster. År 1941 befordrades han till brigadgeneral. Hans goda administrativa förmåga var känd, även om han inte var påtänkt som befäl för några större operationer, nu när andra världskriget närmade sig. Efter attacken mot Pearl Harbor fick Eisenhower ett flertal administrativa uppdrag. General George C. Marshall hade sett Eisenhowers goda organisations- och ledarskapsförmåga. Marshall var den person som lyfte fram Eisenhower till de tunga befälspositionerna. I juni 1942 utnämndes Eisenhower till chef över ETOUSA – European Theater of Operations (europeiska operationsområdet) och stationerades i London. Senare samma år utnämndes han även till överbefälhavare över styrkorna i Medelhavsregionen genom det nybildade högkvarteret för de allierade styrkorna, Allied Forces Headquarters (AFHQ). Eisenhower gjorde stora framsteg och fick sin fjärde generalsstjärna. Han slutade då som chef för ETOUSA och började istället som chef för NATOUSA (operationsområdet i Italien och Nordafrika). Efter axelmakternas kapitulation i Nordafrika ändrades befälsnamnet från NATOUSA till MTOUSA – Mediterranean Theater of Operations. På den här positionen översåg Eisenhower invasionen av Sicilien och invasionen av Italien. I december 1943 meddelades det att Eisenhower skulle bli överbefälhavare för de allierades operationer i Europa. I januari 1944 återupptog han arbetet som befäl över ETOUSA och en månad senare blev han överbefälhavare för SHAEF – Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force (högkvarteret för de allierades styrkor). Eisenhower höll båda positionerna till kriget tog slut i Europa 8 maj 1945. I dessa positioner fick han i uppdrag att planera och genomföra de allierades invasion av Normandie (Operation Overlord) 6 juni 1944, befrielsen av Västeuropa och invasionen av Tyskland. Två månader senare skedde invasionen av södra Frankrike och trupperna som ingick där övergick sedan från AFHQ till SHAEF. Därmed hade Eisenhower högsta befäl över alla de allierades trupper. Som belöning för hans arbete som de allierades överbefälhavare befordrades Eisenhower 20 december 1944 till femstjärnig general, General of the Army, USA:s motsvarighet till fältmarskalk. I den här positionen, precis som förut, visade Eisenhower sin stora ledarskaps- och diplomatitalang. Han förhandlade skickligt med svåra allierade som Winston Churchill, Bernard Montgomery, Charles de Gaulle och Georgij Zjukov. Trots att han aldrig personligen sett kriget blev han respekterad av fronthärförare som Omar Bradley och George Patton. President Franklin D. Roosevelt hade stort förtroende och respekt för honom. Eisenhower blev erbjuden USA:s finaste utmärkelse, Medal of Honor, men tackade nej eftersom han ansåg att den skulle reserveras för riktiga hjältar. Eisenhower har kritiserats för att han var alltför försiktig i strategin mot Tyskland 1944–1945 och höll fast vid framryckningen på “bred front” utan någon egentlig kraftsamling. Eisenhower anses därför mer som en ledarskaps- och diplomatibegåvning snarare än en briljant strateg. När Nazityskland kapitulerade den 8 maj 1945 blev Eisenhower utnämnd till befäl över USA:s ockuperade zon i Tyskland. Han fattade det kontroversiella beslutet att tyska krigsfångar skulle klassas som “avväpnade fientliga styrkor”, vilket innebar att de inte betraktades som krigsfångar och i brist på sådana rättigheter kunde tvingas att utföra slavarbeten. År 1945 utsågs Eisenhower till USA:s arméchef (Chief of Staff, US Army) och 1950 utsågs han till Natos överbefälhavare, en position som han höll till 1952, då han gav sig in i politiken (Källa: Wikipedia). Militära grader:
Fänrik, 1915
Löjtnant, 1916
Kapten, 1917
Major, 1918
Överstelöjtnant, 1918
Kapten (återföll till sin permanenta grad), 1920
Major, 1920
Överstelöjtnant, 1 juli 1936
Överste, 11 mars 1941
Brigadgeneral, 29 september1941
Generalmajor, 27 mars 1942
Generallöjtnant, 7 juli 1942
General, 11 februari 1943
General of the Army, 20 december 1944
Graden General of the Army permanent, 11 april 1946
Eisenhower och Montgomery hade över julhelgen 1943 fått varsin version av COSSAC-planen och båda hade konstaterat att denna plan inte var genomförbar. De begärde och fick under vårvintern godkänt att bredda anfallsplanen till ett fem divisioners frontanfall och större luftlandsättningar på båda flankerna.
Konsekvensen av detta beslut blev att planen att samtidigt som OVERLORD landstiga i södra Frankrike sköts upp. För att överhuvudtaget få tag i tillräckligt antal fartyg och båtar överfördes de som skulle ha deltagit i operation ANVIL till Storbritannien istället. Anvil är engelska för städ och avsikten med den operationen var att splittra de tyska styrkorna i Frankrike och att sekundärinvasionen vid Marseille skulle binda trupper som annars skulle transporteras till Normandie. Denna landstigning genomfördes den 15 augusti under befäl av den amerikanska generalen Devers 6:e armégrupp och hade under tiden döpts om till operation Dragoon.
Genomförd två månader senare, den 15 augusti 1944, på den franska Medelhavskusten, mellan Toulon och Cannes, var den inte lika omfattande, men inte desto mindre komplex p.g.a. topografin utmed den franska sydkusten. 200 000 man deltog i de primära operationerna. Det var i huvudsak en amerikansk landstigning, ändå förde Dragoon med sig den största formeringen av franska trupper in på det franska fastlandet, 1ére armée, den första franska armén. Operationen resulterade primärt i skapandet av den sjätte amerikanska armégruppen.
Operation Dragoon var kontroversiell från första stund. Med Overlord spikad och en halv miljon man arbetandes sig upp genom Italien, var det många som undrade om det var nödvändigt med ytterligare en stor landstigning på den europeiska kontinenten? Winston Churchill tyckte inte det. Om man nu måste genomföra ytterligare en kostsam amfibieoperation, menade han, borde den istället ske på Balkan. Där kunde man skära av tyskarnas huvudsakliga oljetillförsel och man skulle skaffa sig en bättre förhandlingssits gentemot Stalin och Sovjetunionen. Dessutom hade den nära på katastrofala landstigningen vid italienska Anzio den 22 januari 1944, skrämt många. Amerikanerna däremot var oroliga för att Overlord inte skulle bli tillräckligt, att en andra invasion söderifrån åtminstone måste övervägas för planering. Diskussionerna fortsatte under hela inledningen av 1944.
Det som fällde avgörandet var just problemen med Overlord. Från den 6 juni till månadsskiftet juli-augusti var man tre månader efter planeringen, rent operationellt. Det tyska motståndet hade varit för hårt, därtill såg man även framför sig svårigheter gällande underhållet från Västeuropa. Tyskarna kunde förstöra och hålla de viktigare hamnarna och underhållet av trupper motsvarande två miljoner man kunde under rådande omständigheter bli ett pallaber. Däremot med ytterligare tillgång till riktiga hamnar i söder skulle man kunna försörja både tre och sedan fyra miljoner man, såsom det var planerat.
Operation Dragoon drogs igång med rekordfart sommaren 1944. De allierade hade nu fördelen med att samtliga resurser använda för Operation Overlord snabbt kunde överföras till Medelhavet.. Från början benämnd Anvil, hade Operation Dragoon sina uppmarschområden och anslutningshamnar från italienska Salerno och Taranto, samt det redan befriade Korsika och från Oran i Algeriet. Landstigningstrupperna bestod huvudsakligen av amerikanska sjunde armén – Pattons gamla – nu under ledning av general Alexander Patch.
Patch var en rätt unik förmåga på den europeiska arenan. Han inledde sitt krig i Stilla havet som chef för amerikanska arméns och marinkårens invasion av Guadalcanal 1942. Det innebar i praktiken att han förstod sig på amfibieoperationer bättre än de flesta allierade generaler i Europa. Initialt spelande en sekundär roll i invasionen befann sig den första franska armén, under general Jean de Lattre deTassigny, en tidigare Vichy-general i Nordafrika.
Geografisk fokuspunkt för invasionen blev staden Saint-Tropéz utmed Cote d’Azur, den franska Rivieran. Här fanns det goda stränder att landstiga på, men till skillnad från Normandie höjde sig sedan landskapet radikalt. Tyskarna skulle få det enkelt att försvara sig, om de var på det humöret. Ansvaret hos axelmakterna att försvara denna hittills ohotade del av det tusenåriga riket, låg på Armégrupp G och generalöversten Johannes Blaskowitz. Blaskowitz hade varit en av Nazitysklands första arméchefer vid krigsstarten och kommenderat den åttonde armén i invasionen av Polen 1939. Därefter hade det enbart varit Frankrike för honom, med olika ockupationsposter runt om i landet. Armégrupp G, den minsta av de tyska armégrupperna, hade varit hans huvudvärk enbart sedan maj 1944. Man skall dock inte låta sig luras av Blaskowitz till synes lugna tillvaro under större delen av kriget, han var en mycket kompetent militär med stort personligt mod och han blev till sist en av de mest dekorerade tyska generalerna. Han drog samman vad han hade att tillgå i söder, en enda armé, den nittonde under general Friedrich Wiese, sammanlagt elva divisioner och 270 000 man. Endast en pansardivision hade han till sitt förfogande, den 11: e under generallöjtnant Wend von Wietersheim, en veteran från östfronten. Luftwaffes närvaro markerades nästan enbart av deras nyuppsatta infanteri. Blaskowitz gjorde sig inga illusioner, de allierade hade i bästa fall överskattat hans faktiska styrka.
Den allierade invasionen skulle ledas av två enheter, en från luften och en från havet. General Patch hade satt samman en speciell luftlandsättningsstyrka, 1st Airborne Task Force och gett den till rätt man för jobbet, brigadgeneral Robert T. Frederick. Frederick var en våghals som tränat och satt upp amerikanska och kanadensiska specialstyrkor sedan Pearl Harbor. Hans huvudsakliga operationsområde i denna kapacitet hade varit Medelhavsområdet. Från havet inledde generalmajor Lucian K. Truscott Jr. och hans VI Corps invasionen. Truscott var en av den amerikanska arméns främsta kårchefer, en protegé till general Patton. De avgörande flygstridkrafterna bestod av amerikanska Mediterranean Allied Tactical Air Force, under generalmajor John K. Cannon. Han hade allt som behövdes för att snabbt etablera luftherravälde. Sjöstridskrafterna representerades av fem stora flottenheter under den amerikanske viceamiralen Henry Kent Hewitt, med stabsfartyget USS Catoctin som flaggskepp. Striderna inleddes redan dagen innan den officiella D-Day, den 14 augusti, med landsättningar av specialenheter på öarna Port-Cros och Levant, tillhörande ögruppen Iles d’Hyéres, söder om Toulon.
Flottan hade krävt att de tyska kustartilleriinstallationerna på dessa semesteröar neutraliserades innan invasionen. Detta var delar ur Operation Sitka, en serie avancerade landsättningar av trupp både från luften och från havet som general Frederick ledde under Dragoon. Amerikanska och kanadensiska kommandoenheter stormade de båda öarna på förmiddagen den 14: e. De tyska garnisonerna slogs med vad man hade av infanteriskydd och de allierades framryckningar besköts från ytterligare kustartilleripositioner på fastlandet. En omfattande sjöstrid mellan fartyg och kustbefästningar vidtog. Det tog två dagar att rensa öarna, men kanonerna hade tystats redan efter några timmar.
Operation Dragoon startade officiellt klockan 06:00 den 15 augusti 1944 med att 1 300 bombflygplan började hamra på de tyska positionerna utmed kusten. 07:30 tog sjöartilleriet över från slagskepp och kryssare, tillsammans med attackflyg från hangarfartygen. Klockan 08:00 landsteg Truscotts armékår på tre stränder, med tre infanteridivisioner, förstärkta av den franska 1: a pansardivisionen: 3rd Infantry, Alpha Beach, Cavalaire-sur-Mere, 45th Infantry, Delta Beach, Saint-Tropez och 36th Infantry, Camel Beach, Saint-Raphaël. Det tyska försvaret utmed kustlinjen sköttes av s.k. Osttruppen, ofta tvångsenrollerade soldater från Östeuropa och Balkan. Dessa trupper gav sig i de flesta fall rätt fort, så landstigningarna gick relativt smidigt, utom vid Camel Beach och Saint-Raphaël. En fortifikation där gjorde sådant motstånd att man tvingades göra enbart en partiell landsättning av 36: e infanteridivisionen, vilket inte hade någon större menlig inverkan på operationen som helhet. Hela landstigningsmomentet i Operation Dragoon kostade de allierade 95 stupade och 385 sårade, en stor del av dem drabbades när landstigningsfartyget USS LST-282 träffades av en Henschel Hs 293, en raketdriven missil för sjöstridsändamål.
Utanför Dragoons operationsområde iscensattes samtidigt Operation Romeo, en fransk commandoräd riktad mot en tysk klippbefästning på Cap Négre, som togs efter häftiga strider. Luftlandsättningar inåt landet gick under namnet Rugby, med underbenämningar som Mission Dove, Mission Albatross och Mission Bluebird. Även dessa gick relativt smidigt, de flesta förluster berodde på den oländiga terrängen med påföljande skador och ibland dödsfall.
Generalöverste Johannes Blaskowitz hade problem med sitt ledarskap. Han kände igen brister i moral när han såg dem, så till skillnad från Erwin Rommel i Normandie, utgick han inte från att han skulle kunna stoppa de allierade vid kusten. Den enda enhet han hade som höll högsta stridvärde var von Wietersheims 11: e pansardivision, resten var mer eller mindre undermåliga förband, illa sammansatta och dåligt tränade. Han brottades också med ledningsproblem mellan sin egen arméstab och flottan och flygvapnet. Båda dessa vapenslag var vad man skulle kunna kalla överrepresenterade på Rivieran, inte enbart i sin ordinarie roll, utan även som infanteri och artilleri. Detta var ett typiskt nazistproblem som ihärdigt underhölls hela vägen upp till Adolf Hitler. Det var dubbla kommandon, intern konkurrens mot det gemensamma målet o.s.v.
För att göra saken än värre hade den franska motståndsrörelsen klippt av i stort sett samtliga tyska förbindelselinjer under natten. Dessutom utkämpades det regelrätta strider med motståndsrörelsen längre inåt land. Trots allt detta genomförde general Blaskowitz ett motangrepp. På morgonen den 16 augusti genomförde en Kampfgruppe motsvarande fyra bataljoner, sammansatt av enheter ur 148: e och 189: e infanteridivisionerna, ett samlat motangrepp i riktningen Le Muy. Anfallet hade satts samman på lokalt initiativ av lägre förbandschefer och senare godkänt av Blaskowitz. Delar av anfallet lyckades stöta tillbaka allierat motstånd, men med största sannolikhet var det snarare frågan om taktiska amerikanska justeringar inför det ökade motståndet. När mörkret föll hade anfallen kört fast i brist på organiserat understöd. General Blaskowitz kunde bara konstatera att man inte skulle kunna stöta fienden tillbaka i Medelhavet, vilket var Hitlers krav. Istället kommenderade han allmän reträtt. Han lät offra en del isolerade enheter vid kusten, för att istället kunna rädda huvuddelen av Armégrupp B. Sammanlagt skulle hela 130 000 tyska soldater tas till fånga efter att ha omringats i sina befästningar.
Reträtten norrut skyddades av 11: e pansardivisionen och 198: e infanteridivisionen, som utförde skicklig fördröjningsstrid utmed den allt mer kuperade terrängen på väg norrut mot Grenoble. Städerna Toulon och Marseille befriades av franska styrkor efter mycket hårda strider den 26 respektive 27 augusti. I båda fallen togs de kvarvarande tyska garnisonerna på vardera 15-20 000 man som krigsfångar. Då hade tyskarna lyckats spränga hamnarna, men de allierade hade lärt sig läxan och dessa gick förhållandevis snabbt att reparera. Järnvägsnäten norrut hade också det saboterats av tyskarna, men de kunde också återställas. På så vis skulle försörjningslinjerna söderifrån, från Medelhavskusten bli de mest primära under det resterande avancemanget österut, över Rhen och in i Tyskland.
Armégrupp G kom att under resterande augusti månad 1944 retirera hela vägen upp till bergsområdet Vogeserna på gränsen till Tyskland. General Blaskowitz hade inget val, han hade visserligen åsamkat sin motståndare en hel del skada, särskilt de franska enheterna som inte vek undan för egna förluster, men samtidigt, efter det att han brutit sig ur Normandie, kom general Pattons tredje armé rusande västerifrån. Armégrupp G hotades med att helt klippas av från Tyskland.
Den 10 september 1944 mötte enheter ur Truscotts VI Corps sina kamrater från tredje armén. Kontakt mellan de båda arméerna var etablerad. Vid det laget hade general Jacob L. Devers anlänt från Korsika till den franska sydkusten. Devers hade inte innehaft en stridskommendering under kriget. Istället hade han tjänstgjort i staber i Nordafrika och Italien. Han hade varit delaktig i planeringarna av nästan samtliga amfibieoperationer på den europeiska arenan, inklusive Operation Overlord. Devers stod general Eisenhower nära och den sjätte armégruppen blev hans största och sista kommando under kriget. Han satte upp staben till sin formering i Marseille, bestående av de sjunde amerikanska och första franska arméerna. Denna nya armégrupp skulle utgöra den allierade västfrontens absoluta högerflank och i praktiken runda Schweiz för att därefter invadera och ockupera Österrike. Operation Dragoon blev en stor succé för de allierade. Den visade sig, trots alla tveksamheter, vara helt avgörande för segern över Nazityskland. (källa: www.krigochhistoria.blogspot.se/)
Samtidigt hade givetvis deras motparter på den tyska sidan inte suttit overksamma.
I december 1941 gav Hitler ordern om ett utbyggt kustförsvar. Fortfarande var det hamnstäderna som prioriterades och ordern gavs till den tyska marinen som traditionellt ansvarade för kustartilleriet i den tyska krigsmakten. I mars 1942 utsågs Gerd von Rundstedt till högste befälhavare i väst. Hans uppgift var att förvandla västvallen från en idé till verklighet.
Under resten av 1942 och under 1943 fanns det hela tiden en viss rädsla hos Hitler och den tyska generalstaben att en invasion skulle kunna komma när som helst. Britternas commandoräd mot dockan i Saint-Nazaire i mars 1942, räden mot Dieppe i augusti och till slut de allierades landstigningar i Nordafrika i november var alla tecken på att risken för en invasion i väst var att vänta. Samtidigt skedde en förstärkning av befälsordningen när fältmarskalk Erwin Rommel utsågs till chef över Armégrupp B i januari 1944. Han hade månaderna före inspekterat hela det tyska försvaret i väst från Danmark till den spanska gränsen.
Rommel blev operativ chef över den 15:e armén i norra Frankrike vid Pas-De-Calais och den 7:e armén i Normandie och Bretagne. Rommel blev därför i allt utom namnet chef för det tyska försvaret mot den kommande invasionen. Redan från början skulle hans tankar om hur en invasion bäst skulle bemötas helt kontrastera mot bland annat von Rundstedts. Den senare trodde på stora mekaniserade förband samlade en bit bakom kusten som kraftsamlat kunde anfalla ett brohuvud och skicka tillbaka de allierade i havet.
Rommels plan blev att placera tillgängliga pansarförband vid kusten som i sin tur hade befästs med strandhinder, mineringar, kustartilleri och lokala försvarsnästen. Vid ett tillfälle hade han förklarat för von Rundstedt att han hellre såg en pansardivision anfalla den första dagen än ha tre stycken anfalla den tredje. Rommel trodde att invasionen skulle avgöras det första dygnet och det var han som till sin adjutant, kapten Lang, hade yttrat att detta dygn skulle både för tyskarna såväl som för de allierade bli ”den längsta dagen”.
Hans främsta motståndare till sin planering var Geyr von Schweppenburg som i januari 1944 tog befälet över den tyska pansarreserven döpt till pansargrupp väst. Detta var en slagkraftig styrka med tio divisioner varav de flesta var pansar- eller mekaniserade.
Rommel hade tiden mot sig. Samtidigt som han förgäves stred för att gruppera styrkorna nära kusten arbetade han intensivt med att bygga upp strandförsvaret till att likna något liknande den propaganda om Atlantvallen det tyska folket matats med under lång tid.
Marinen under riksamiral Dönitz hade med undantag för ubåtarna i praktiken blivit en flotta till lands då många av deras fartygspjäser numer fungerade som kustartilleri runt de större hamnstäderna. På samma sätt kunde inte Rommel eller ens von Rundstedt styra hur Luftwaffe prioriterade sina insatser där den egensinne och mäktiga chefen Göring styrde och ställde. Denna självständighet mellan vapenslagen gjorde att von Rundstedt eller Rommel inte kunde ge order till amiral Krancke eller fältmarskalk Sperrle, befälhavare för marinen och flygvapnet i väst.
Även om ovan nämnda befälsproblem inte hade funnits hade Rommel två allt tydligare handikapp att hantera under våren 1944.
För det första hade Luftwaffe hade tvingats att flytta allt fler av sina flottiljer som skulle bekämpa en invasion allt närmare Tyskland. För det andra började de tyska arméförbanden åderlåtas trots Hitlers tidigare direktiv. Östfronten malde ner division efter division och behovet av utbildad personal var omättligt där. Som ersättning för de fältdivisioner som skickades österut skapades statiska divisioner som fylldes av äldre, krigsmärkta och sårade soldater med minskat stridsvärde. Till dessa divisioner började nu även ostbataljoner tillföras de statiska divisionerna. Dessa var förband bestående av främst sovjetiska krigsfångar som nu övergått i tysk tjänst men där framförallt underofficerarna oftast var tyska.
På lördagskvällen är Himmler tillbaka i Berlin, i familjens andra hus i stadsdelen Dalheim. På söndagsmorgonen hör Marga och Gudrun vad som händer på radions morgonnyheter. Nazityskland har angripit Sovjet. Operation Barbarossa har inletts. Samma dag skriver Marga till sin man: “Ännu ett krig. Jag anade det, för jag har sovit så dåligt.” Hon tror att Himmler är på väg till fronten, och fortsätter: “Det står en burk rysk kaviar i kylskåpet. Ta med den.” Tolvåriga Gudrun skriver också ett brev till pappa: “Det är fruktansvärt att vi krigar mot Ryssland. Ryssarna är ju våra vänner. Ska vi ta hela landet så blir det en mycket besvärlig kamp.” Så rätt hon får. 20 miljoner ryssar och miljontals tyska soldater dör i kriget i öst, och fälttåget blir början till slutet för pappa Himmlers spikraka och blodiga karriär. Och för Adolf Hitlers planer att bli historiens mäktigaste man med ett imperium som ska vara längre än Romarriket.
Hitler är i sitt nya högkvarter, i Varglyan i Ostpreussen. Natten till den 22 juni 1941 har han som vanligt svårt att sova. Efter månader av hemlig planering är tiden inne. Führern ska sätta i gång ett anfall som världen aldrig sett maken till. Det är natten efter midsommardagen, en av årets kortaste. I björkskogarna i Ostpreussen och i de ockuperade delarna av östra Polen ligger hundratusentals soldater. Fältkanoner har gömts under granris och stridsvagnar har dolts i lador. Soldaterna vet inget, inte än. De tror att de deltar i en övning som är en krigslist för att dölja förberedelserna för Operation Sjölejon, Hitlers plan att invadera Storbritannien.
Klockan halv fyra på morgonen går Tyskland till attack. Mot norr – målet är Leningrad – anfaller marskalken Ritter von Leeb. Mot centrala Sovjet – målet är Moskva – tågar fältmarskalk Fedor von Bock med sina styrkor. Mot öster – målen är kornboden Ukraina och oljefälten i Kaukasus – går fältmarskalk Gerd von Rundstedt. Hitler har gett dem order: De har två månader på sig att krossa Röda armén. Soldaterna har sommaruniform och stövlar med lädersulor. Inga tjocka jackor och långkalsonger behövs. De ska vara hemma igen när den bitande ryska vintern kommer. Det är planen – och den går alldeles på tok. 3 050 000 tyska soldater och en miljon från Italien och Rumänien, fyra miljoner man totalt, startar invasionen som ska sträcka sig från finska gränsen till Svarta havet. Wehrmacht har 3 350 stridsvagnar, cirka 7 000 fältkanoner, 3 000 Stukas, Messerschmitts och andra stridsflygplan och bombare är redo att lyfta. Mer än en halv miljon hästar frustar i skogsdungarna då de selas för att dra fältkanoner, ambulanser och trossvagnar. En mäktigare krigsmakt har världen aldrig skådat.
Under tiden i Kreml. Visst har Josef Stalin fått varningar. Bland annat har tyskarnas Moskva-ambassadör, greven Friedrich Werner von der Schulenburg, lunchat med sin sovjetiske kollega Vladimir Dekanozov och – i brott mot all diplomati – varnat för Hitlers planer. Dekanozov informerar givetvis Stalin, som ilsket slår ifrån sig. Diktatorn är övertygad om att Winston Churchill, Stalins ärkefiende, ligger bakom ryktena i avsikt att spränga en kil i vänskapspakten mellan Sovjet och Tyskland.
Tidigt på söndagsmorgonen sitter Stalin i krismöte med Politibyrån i Kreml och får de första rapporterna: Flygplatsen i Sevastopol på Krim bombas, fientliga trupper har gått över gränsen från Polen. Det går inte att ringa och kontrollera. Första åtgärden som tyska ingenjörstrupper gör då de passerar gränsen är att kapa telefonledningar och spränga radiostationer. Josef Stalin är 61 år, en ärrad veteran från tsarrevolutionen, med buskig mustasch, storhetsvansinne och förföljelsemani i dödlig blandning, och samma brutala nypor mot verkliga eller inbillade fiender som Adolf Hitler. Röda armén är försvagad. På Stalins order. Han vill inte ha mäktiga generaler som kan hota hans totalitära diktatur. Utresningarna börjar 1937, och då Hitler anfaller finns inte många erfarna officerare kvar. Stalin har avrättat eller fängslat 36 671 militärer med rang av brigadchef och däröver. En av dem som fallit i onåd är Konstantin Rokossovskij, en 46-årig överste. Han anklagas för att vara klassfiende, fälls med “bevis” från ett vittne som varit död i 20 år. I Stalins diktatur får domarna ett papper i förväg med vad domen ska bli. Översten förs till arbetslägren i Gulag, torteras, får nio tänder utslagna, tre revben brutna och utsätts tre gånger för fingerade avrättningar. Plötsligt behöver Stalin sin fiende. Översten tas till nåder, sätter på sig uniformen igen – och blir den befälhavare som knäcker tyskarna i slaget om Stalingrad.
På förmiddagen den 22 juni talar führern i tyska radion. Han blåljuger, precis som då han anklagade Polen för att ha attackerat hans land och därefter startar invasionen. – Tyskland hotas av 160 ryska divisioner vid vår gräns. Vi har tagit till vapen för att försvara oss, ljuger han. Hitler är segerviss. Han har sett vilka svårigheter Röda armén har då den krigar mot de uselt beväpnade polackerna och tar sin del av deras land. Och att det tar ryssarna 105 svidande blodiga dagar innan Finland faller, det imponerar inte på führern. Dessutom har Stalin skjutit flera av sina befälhavare i nacken.
Till de generaler som informeras om invasionen säger Hitler: – Vi behöver bara sparka in dörren, sen kommer hela den ruttna byggnaden att rasa ihop. I norr tar sig marskalk von Leeb lätt och smidigt genom de bräckliga ryska försvarslinjerna. General Erich von Manstein rycker fram med sina stridsvagnar åtta mil om dagen, har säkrat övergången till floden Dvina och är halvvägs till Leningrad. Luftwaffe sätter in attackerna samtidigt som tyskarna går över gränsen. Messerschmittarna dyker över fiendens flygfält och piloterna ser planen stå oskyddade vid hangarerna. De möter inte mycket motstånd, och ryssarnas plan sätts i brand. På två dagar förstör Luftwaffe 2 000 plan. Efter två veckor är tyskarna långt inne i Sovjet. En halv miljon sovjetiska soldater har dött. En miljon har tagits till fånga. Hitler håller tal i Sportpalatset i Berlin: – Fienden i öster är besegrad och kommer aldrig att resa sig igen, skriker han från talarstolen och åskådarna höjer högerhanden och jublar.
Leningrad (nu återdöpt till S:t Petersburg) vid Finska viken är Sovjets näst största stad. Där finns den största örlogshamnen. Då ondskan kommer till den gamla svenskstaden (1617-1703, då hette den Nyen) vid Nevas mynning finns där 2,5 miljoner civila, däribland 400 000 barn, och 500 000 soldater. Staden är centrum för Sovjets industri, med 520 fabriker och 800 000 arbetare. Här görs turbiner till flygplan och fartyg, kläder och finmekanik. Hitler har ett viktigt strategiskt skäl: Han vill ta örlogsbasen för att hindra att ryssarna sänker de svenska fartygen som sommartid transporteras malm från Luleå till nazisternas vapensmedjor.
Den 4 september 1941 är en fin sommarkväll, en lätt dimma sveper in från Östersjön. Leningradborna sitter på kaféerna längs paradgatan Nevskij Prospekt. Plötsligt hörs mullret från artilleri. Det är tyskarna. De första långdistansgranaterna slår stora hål på bron intill Peter den stores staty vid floden. Den 7 september rycker tyskarna fram och tar den gamla fästningen Nöteborg, som anlades av den svenske riddaren Torgils Knutsson under ett korståg på 1200-talet. Fästningen, tungt upprustad, ligger vid Nevas utflöde ur Ladoga och är nyckeln till Leningrad. Leningrad är omringat, från havet, järnvägarna har sprängts, landsvägarna är minerade och bevakade. Belägringen börjar – den längsta och mest skoningslösa i historien. Hitler ger general Georg von Küchler order att gräva ner trupperna utanför staden. Den får inte ockuperas. Führerns plan är att stänga in alla stadens invånare och avskärma alla förbindelser.
Därefter ska Leningrad bombas och befolkningen ska dö av svält eller sjukdomar. När inget liv finns kvar ska det som återstår av byggnaderna förvandlas till grus. Området ska överlämnas till Hitlers nya vänner från Finland (vars trupper deltar i attacken mot Leningrad och har tagit tillbaka områdena vid Ladoga som de förlorade i finska vinterkriget). Leningrad ska byggas upp igen och befolkas av tyskar. Lebensraum, livsrum – det är Hitlers nazistiska ideologi. Den första stora anfallsvågen mot staden kommer samma dag som Nöteborg intas. 27 av Luftwaffes plan fäller 6 300 brandbomber vid 19-tiden på kvällen. Två timmar senare kommer nästa våg av flygplan och sprider död och fasa. Bomberna faller över livsmedelsförråden i stadsdelen Badajevskij. Lågorna slukar mat som skulle ha räckt i sex månader.
Leningradborna försöker göra motstånd. Den sovjetiska 34:e armén är krossad. Officerarna organiserar ett lantvärn av civila. Det är kontorister, fabriksarbetare, lärare, kvinnor, män och tonåringar. De är outbildade, och gevären räcker bara till hälften av de 140 000 som kallas in. Lantvärnet går till attack mot tyskarnas pansardivisioner. Det blir ett blodbad. 70 000 civila ryssar dör. “Leningradborna hade inga uniformer, nästan inga vapen och inget skydd mot stridsvagnarna. Det var ett tragiskt och meningslöst slag som inte hindrade tyskarna att komma närmare staden”, skriver författaren Anthony Beevor i boken “Andra världskriget”.
Stalin skickar sin favorit Gregorij Zjukov för att organisera försvaret. Generalen är en hårding, och ger order: – Alla soldater som kapitulerar inför fienden kommer att få sin familj arkebuserad och de kommer själva att arkebuseras om de återvänder ur fångenskapen. En av soldaterna som ger upp inför övermakten är löjtnant Jakov Dzjugasjvili, Stalins 34-årige son. Löjtnanten blir en troféfånge, och propagandaminister Joseph Goebbels trycker upp flygblad med bild på Stalins son och tyska officerare som släpps över Leningrad. Hade Zjukov följt sin egen order så skulle också Stalin ha arkebuserats. Efter tyskarnas nederlag i Stalingrad försökte Hitler byta löjtnanten mot fältmarskalk Friedrich Paulus som sitter i ryskt fångläger. Stalin vägrar. Dzjugasjvili dör i tyskt KZ-läger 1943, sen han först försökt ta sitt eget liv genom att kasta sig mot den elektriska taggtråden och därefter vädjat till vakterna att skjuta honom.
Den 14 oktober faller den första snön över Leningrad. Människor fryser. Det finns ingen el. Tyskarna har sprängt vattenledningarna och Leningradborna knackar hål i isen floden Neva och fyller hinkar. I Isakskatedralens topp har ryssarna monterat artilleri. Guldkupolen har målats grå för att synas mindre. Matförråden räcker bara första månaden. Fasans tid börjar. Handlarna på torget säljer skinn från kor och hästar. De går att koka soppa på. Bagerierna blandar cellulosa i brödet och människor steker pannkakor med solrosfrö och hampaskal. Hovar och ben från slaktade djur kokas till en gegga som ger lite näring. Läderbälten kokas till soppa. Människor äter sina husdjur. Katter, hundar, till och med kanariefåglar och grodor. Vintermånaderna 1942 är bistra. Situationen är desperat och ligister drar runt och mördar människor som ännu orkar gå. Köttet säljs på bakgator till desperata hungrande. Barn försvinner, och föräldrar tvingas hålla de unga hemma i utkylda lägenheter eftersom ingen längre går säkert. När kriget är över döms 260 personer för mord och kannibalism. Lastbilar med gengasmotorer rullar på gatorna med kropparna av människor som inte orkat längre. De begravs i massgravar.
Varje dag dör mellan 4 000 och 10 000 människor. “Ändå finns ett slags värdighet under belägringen. Folk går på teater och balett och sitter där och fryser medan kanonerna mullrar på avstånd”, skriver Anna Reid i boken “Belägringen av Leningrad”. I 900 fasansfulla dygn pågår belägringen. I januari 1944 förstärker ryssarna fronten. Röda armén har 1,2 miljoner man, 1 500 stridsvagnar och 1 400 plan söder om Leningrad. Mot den står Georg von Küchlers styrkor med 750 000 man, 400 pansarvagnar och 370 plan. Efter några dagars strid tvingas tyskarna retirera. Leningrad är fritt igen. Belägringen har kostat 1,5 miljon ryssar livet, civila och soldater. Von Küchler greps av amerikanerna i krigsslutet och dömdes efter kriget till 20 år fängelse för krigsbrott.
Tillbaka till Heinrich Himmler, mannen med den isblå blicken och de runda glasögonen. Han är chef för Schutzstaffel, de fruktade svartskjortorna, och han har ett alldeles speciellt uppdrag av Adolf Hitler. Himmler ska rensa Hitlers rike från människor som nazisterna anser vara lägre stående. Med stor iver utför han sitt uppdrag. Himmler administrerar mördandet av minst sex miljoner judar, omkring en miljon romer, krigsfångar samt homosexuella och mentalt handikappade. I ledet efter frontsoldaterna i Operation Barbarossa går Himmlers SS och Geheime Feldpolizei, den hemliga fältpolisen. Armén har order att gripa judar, partisaner och kommunistiska politiker längs vägen. De ska överlämnas till SS. SS:s uppgift är att döda dem. – Utrotande av judar som stöder bolsjevismen är självbevarelsedrift, säger general Hermann Hoth till sina soldater i fjärde pansararmén. Himmler är med och utformar en “rättskipningsorder” som befriar alla tyska soldater från ansvar, antingen det gäller mord, plundring eller våldtäkt. En annan order är att byar där partisaner kan ha gömt sig ska brännas och invånarna skjutas. Det är brott mot Haagkonventionen och alla krigslagar. Hitler bryr sig inte. – Ni ska komma ihåg att Operation Barbarossa inte bara är ett militärt krig utan också ett raskrig, säger han till sina generaler.
I en arméorder den 10 juli 1941 meddelar Hitlers högkvarter att civilpersoner med civila kläder och kortklippt hår ska avrättas – eftersom de sannolikt är Röda armésoldater. Civilister som uppträder misstänkt eller ger mat till partisaner ska också skjutas. Den 20 juli 1941 hittar tyska fältpräster 90 judiska barn i ett hus i Belaja Tserkov i Ukraina efter att deras föräldrar avrättats. Det är små barn, från några månader till sex år, som tagits om hand och gömts för nazisterna. Prästerna berättar för officerarna. Barnen skjuts samma kväll. En modig tysk, infanteridivisionens stabschef Helmuth Groscurth försöker stoppa avrättningen. Han misslyckas, och får senare en reprimand från Himmler som säger att han uppträtt “icke soldatmässigt”.
Groscurth är en av förlorarna i slaget om Stalingrad, och dör av fläcktyfus i ryskt fångläger 1943. Krigsfångar behandlas också på det vidrigaste sätt. I Novo-Aleksandrov i Ryssland tar tyskarna 18 000 soldater ur ryssarnas 127:e skyttedivision till fånga. Männen stängs in på ett fält bakom taggträd. De är uttröttade, hungriga och skräckslagna. Tyskarna bär fram tolv kittlar med soppa som kokats på hästkött. Då ryssarna springer mot maten möts de kulspruteeld och dör. Den 3 september experimenterar nazisterna med Zyklon B i Auschwitz. De första som gasas ihjäl är 600 ryska fångar. Det förekommer grymheterna på båda sidor. Stalin har sitt eget Gestapo. Det är NKVD (som senare blir KGB), och männen är experter på massmord, tortyr och terror. Den 29 december 1941 stormar ryssarna ett fältsjukhus i Feodosia på Krim och dödar 160 sårade tyskar. Några kastas ut genom fönstren, över andra hälls vatten och de lämnas i snön för att frysa ihjäl. I ravinen Babij Jar utanför Kiev i Ukraina sker en av de vidrigaste massakerna. Den 28 september 1941 ger tyskarna order att judarna i gettot ska komma till järnvägsstationen klockan åtta morgonen efter. De ska ha med sig varma kläder, pengar och värdesaker. Judarna ska förflyttas till ett säkrare område – säger nazisterna. Det är en fälla. I stället förs män, kvinnor och barn till Babij Jar och tvingas klä av sig.
I två dygn smattrar SS:s och Geheime Feldpolizeis maskingevär. Några hundra judar per omgång tvingas ner i ravinen. De andra står på bergskammen och väntar på att ställas framför eldmynningarna. 33 771 judar mördas. Cirka 10 000 av dem är barn. SS-chefen skickar rapport till Hitlers högkvarter: “Genom utomordentligt skicklig organisering har judarna inte förstått vad som ska hända förrän i sista stund. Aktionen har genomförts utan några incidenter.” Avrättningar och massakrer är krigets vardag. Tjänstlediga tyska soldater anmäler sig frivilligt för att hjälpa SS med skjutandet. Många tar foton som de sänder hem till familjen. “Bara en ytterst liten minoritet av de tyska officerarna uttryckte sin avsky inför massakrerna, även sen det stod klart att dessa var en del av ett program för rasutrotning”, skriver Anthony Beevor. ❊❊❊ Mot Moskva. Hitler ska driva Stalin från Kreml. Fältmarskalk Feodor von Bock rullar i spetsen för pansardivisionerna och infanteriet, vars marschhastighet sällan överstiger två mil om dagen.
Hitler är inte den förste övermodige ledare som försökt sig på att inta Moskva. I början av 1700-talet tågar Karl XII med sin karolinerarmé för att knäcka sin värste fiende Peter den store. Det går illa, och blir början till slutet för den svenska stormaktstiden. Tsar Peter använder sig av den brända jordens taktik. Byar och sädesfält brinner, boskap dödas, människor drivs på flykt. Det finns inget att köpa eller stjäla för Karl XII:s hungrande armé. Tatarsk ligger 40 mil från Moskva. Längre än så kommer inte Karl XII. Där segrar ryssarna i ett viktigt slag. Den svenske kungen flyr. I december 1708 kommer den stora kölden, århundradets värsta vinter. Karoliner fryser långsamt till döds sittande på sina hästar eller på kuskbocken i trossen. Infanteristerna har det allra värst. De har skor med näversula, och då tårna fryser till is kan de inte gå längre. Hundra år efter Karl XII kommer den franske kejsaren Napoleon. Han marscherar mot Moskva med samma segervisshet i juli 1812, i spetsen för en styrka på 580 000 elitsoldater. Den 14 september tar Napoleon Moskva, men samtidigt som fransmännen och deras allierade tågar mot Röda torget sätter stadsborna staden i brand. Efter fem veckor i Moskva tvingas Napoleon att retirera västerut. Han möts av samma taktik som drabbat Karl XII. Byarna är brända, ingen mat finns. Så kommer den isande vintern. Hungrande och utmattade fransmän möter samma öde som karolinerna. Av Napoleons elitgarde på 48 000 män återvänder bara ett par hundra. Napoleon är Adolf Hitlers militäre idol – men führern har läst historien dåligt.
Hitler döper anfallet mot Moskva till Operation Tyfon. Feodor von Bock, chefen för Armégrupp Mitte, har med sig 1 150 000 man och 1 000 stridsvagnar. Försvaret av Moskva leds av Georgij Zjukov. Från Sumy i söder till Toropets i norr har han tre fronter som försvarar vägarna. Generalen har 1,3 miljoner man, 850 stridvagnar och 20 000 artilleripjäser och granatkastare. Den 2 oktober 1941 inleds anfallet. Hitler får rapporter som gläder honom i början. Allt går som planerat. Tyskarna rycker allt närmare Moskva, och Röda armén förlorar flera slag. Nära 800 000 ryska soldater omringas i Vjazma och Brjansk. Störtbombare, Messerschmitt och Dornier attackerar medan tyskarna infanteri öser granater över fienden. Piloterna ser ruttnade lik som ligger i högar. De svältande ryssarna tvingas slakta sina hästar får att få mat.
Den 16 oktober utbryter panik i Moskva. Lag och ordning kollapsar. Ryktet går att Stalin och politibyån har flytt (vilket var fel). Civilpersoner börjar plundra butiker. Alla som kan tränger ihop sig i tåg och bussar och lämnar staden. Stalin kallar in NKVD:s skytteregementen som röjer på gatorna och skjuter plundrare och soldater i uniform som smitit från sina poser. Ordningen återställs brutalt. Den 22 november står tyskarnas andra pansardivision så nära Moskvas centrum att officerarna kan se de glittrande kupolerna i Kreml genom sina fältkikare. Pionjärerna som ligger framför fronten har tagit ett brohuvud över Moskva-Volga-kanalen där tyskarnas stridsvagnar ska rulla fram. Segern är nära. Hitler är stormförtjust över rapporterna från fronten. Då kommer den ryska vintern – Röda arméns “allierade” som besegrat Karl XII och Napoleon, och nu är det Hitlers tur.
Wehrmacht skulle ju ta hela Ryssland på ett par månader. Hela den väldiga krigsapparaten är inte rustad för att strida då temperaturen kryper ner under 35 grader minus. Vinterdiset och snön gör att Luftwaffe sällan kan lyfta. Soldaterna tänder eldar under planens och stridsvagnarnas motorer för att få dem att starta. Kulsprutor och gevär fryser eftersom tyskarna har vapenoljor som är alltför trögflytande. Order kan inte skickas ut eftersom kylan har slagit ut sändarnas batterier. Soldaterna kom i sommaruniform, och nu har de stulit varmare kläder och vinterkängor från ryska bönder, ofta under vapenhot. De har inte ens handskar i utrustningen.
Den kallaste dagen, den 5 december, går general Ivan Konevs Kalininfront till angrepp och dagen därpå sätter general Gregorij Zjukov in sina styrkor. Anfallet överrumplar tyskarna fullständigt. Deras positioner längs hela östfronten hotas. Hitler sänder telegram till generalerna: “Fronten ska hållas till varje pris. Segra eller dö. Det är er plikt mot fosterlandet.” Då ordern kommer har de redan vänt sina stridsvagnar. Röda armén trycker tyskarna framför sig, och i januari 1942 har de tvingats 25 mil från Moskva. Medan det stora anfallet pågår har något viktigt hänt. Japanerna bombade Pearl Harbor den 7 december 1941, och USA har gått in på de allierades sida i andra världskriget. Adolf Hitlers makt är i gungning.
Armégrupp Syd marscherar mot Baku för att ta oljefälten när Hitler får en idé. Trupperna passerar Stalingrad, och den staden vill führern förinta. Orsaken är att han vill behärska floden Volga, som används för transporter österifrån till centrala Sovjet, i syfte att krossa både ryssarnas ekonomi och krigsindustri. Och, kanske viktigast, führern har ett personligt skäl: Efter fiaskot i Moskva vill han hämnas genom att ta staden som är döpt efter hans ärkefiende. Hitler inbillar sig att det ska knäcka den sovjetiska krigsviljan. De höga officerarna i generalstaben gillar inte Hitlers plan. Oljan är viktigare. Men den lynnige führern får alltid som han vill.
Efter Stalins död döps Stalingrad om till Volgograd (utom sex dagar per år då staden återfår sitt gamla namn, för att hedra de ryska krigsveteranerna). Före kriget var Stalingrad en socialistisk mönsterstad med 450 000 invånare. Staden har gjorts till centrum för krigsindustrin eftersom den ligger i ett område som anses “säkert”. Där byggs bland annat T-34, den ryska stridsvagn som visar sig vara överlägsen tyskarnas Panzer under slagen vid Moskva och Leningrad. Strax efter att striderna börjat skriver överste Helmuth Goscurth – ni minns honom, hedersmannen som försökte stoppa morden på 90 judiska barn – i sin dagbok: “Slaget har blivit en fråga om prestige mellan Hitler och Stalin.” Söndagen den 13 september 1942 inleder tyskarna attacken. Det går lätt. 44:e infanteridivisionen bryter genom vid Volga och Tsaritsa.
En rund, energisk man som senare blir en av skräckfigurerna i det kalla kriget organiserar motståndet. Nikita Chrusjtjov heter han. Han är politisk kommissarie för Stalingradfronten. 75 000 av stadens invånare ingår i ett arbetarvärn, därav 3 000 unga flickor och 7 000 pojkar. De är otränade, obeväpnade, skräckslagna. De blir de första offren för tyskarnas smattrande eld. Tyskarna kämpar sig fram sig en strategisk position: Mamajev Kurgan, höjden mitt i city. Den kallas Kärleksparken, och Stalingrads unga brukar gå hand i hand där för att få en stund för sig själva. Där sätter tyskarna upp sitt artilleri. Det är gatustrider. Patrull mot patrull. Man mot man. De bittraste och blodigaste under hela kriget. Hårdaste motståndet möter tyskarna vid järnvägsstationen. Stukabombarna har förvandlat den till en ruin, men läget är strategiskt. Fjorton gånger under de fyra första stridsdagarna skiftar stationsruinen ägare. På stadshuset vajar hakkorsflaggan, skjuten till trasor av fienden. Våldsamma strider pågår i flera dygn vid varuhuset Univermag vid Röda torget och kanonfabriken Röda barrikaden.
Chrusjtjov eldar tonåringarna, med vita skjortor och röda halsdukar, i Komsomol att kämpa för fosterlandet. – Minst en död tysk per dag, och två på söndagar, är ordern. Deras vapen är knivar och vässade spadar. De känner varje gränd i staden, och på nätterna vågar tyskarna inte patrullera annat än i välbeväpnade patruller. Det finns inte mycket kvar av staden. Trähusen har brunnit och bara kaminerna och murstocken återstår. De flesta av höghusen är ruiner. På dagarna är luften fylld av tjutet där bombarna anfaller, mullret från luftvärnsbatterierna, skakandet från stridsvagnarnas larvfötter mot asfalten och dånet från Stalinorglar.
En av tyskarnas dödligaste fiender är den 27-årige prickskytten Vasilij Zajtsev. Han har ett repetergevär av typ Mosin-Nagant, med kikarsikte. Han kan träffa en fiende på en kilometers håll. Zajtsev är bonde, kommer från de isiga vidderna i Ural, och sköt sin första varg då han var tolv. Prickskytten gömmer sig högst upp i ruinerna där han har den bästa utsikten. 530 tyska soldater (andra uppgifter säger över 1 000) dör för hans kulor. Tyskarna skickar fram sin bäste skytt, major Erwin König, för att döda Zajtsev. Duellen mellan krigets skickligaste skyttar varar i tre dygn, och tysken dör. Filmen “Enemy of the gates”, med Jude Law som ryssen, skildrar den dödskampen.
Tyskarna har omringat, och delvis intagit, Stalingrad. Men det är ändå ingen seger. Ryssarna har kvar en smal landremsa i en förstörd stad. Vecka eller vecka pågår ett utnötningskrig där ryssarna skeppar sårade på pråmar över till Volgas östra strand och för över nya män som blir ny kanonmat. Det urskillningslösa dödandet är fasansfullt, på båda sidor. Tyskarna är uttröttade. Vinterkylan har kommit. De gräver ner sig i ruinernas källare och i de isiga skyttegravarna. Staben har hittat ett sätt att göra stridsvagnssoldaterna modiga och grymma. De kallar det Panzerchokolade, chokladkakor spetsade med metaamfetamin som delas ut inför striderna och gör att de inte behöver äta och sova. Samma drog säljs än i dag illegalt, i Sverige under namnen metatjack.
För Stalin skulle förlusten av hans egen stad betyda en stor prestigeförlust. Han har satt krigsindustrin i full verksamhet. Fabriker i Ural – utom räckhåll för tyska bombare – tillverkar 2 200 stridsvagnar i månaden, varav många av modellen T-34. Flygplansfabrikerna tillverkar tusentals jaktplan av typ Yak, som attackerar Stalingrad flera hundra gånger per dag. Den 19 november sätter Gregorij Zjukov in motoffensiven. Tyskarnas fronter bryts en efter en. Den 23 november sitter Friedrich Paulus och hans fjärde armé med en kvarts miljon man fast i en kniptång. Armén är omringad av ryssarna. Hitler sänder dit Erich von Manstein och hans pansarstyrkor för att undsätta. Operationen har namnet Vinterstorm. 48 kilometer från Stalingrad stoppas Manstein.
Zjukov slår igen fällan med full kraft i december. Det blir ett blodbad. Över 100 000 tyskar stupar innan Friedrich Paulus kapitulerar. Hitler har gett order att generalen ska kämpa till sista man. Men tyskarna har varken ammunition eller kraft kvar. Allra sista motståndsfickan är den sönderskjutna teatern. Ryssarna omringar den, och tyskarna kommer ut med k-pistarna höjda i luften och överlämnar sig till fienden. Ryssarna går ner i källaren och skjuter tyskarnas sårade kamrater. Paulus – som Hitler utnämner till fältmarskalk dagen före kapitulationen – och 110 000 man försvinner till sovjetiska tvångsarbetsläget, och bara 5 000 av dem kommer levande därifrån. Stalingrad blir vändpunkten. Hitler kommer aldrig mer i kriget att vinna ett stort slag. För ryssarna är segern en oerhörd förstärkning av självkänslan. Führern kan besegras.
Kursk är en stad i södra Ryssland. Här står det sista stora pansarslaget, större än el-Alamein, större än något annat i historien. Hitler satsar nästan alla sina reserver i ett vågspel för att ta tillbaka initiativet i kriget. – Seger i Kursk blir en ledfyr för hela världen, säger führern till pansargeneralerna. Natten till den 5 juli 1943 skakar marken och himlen lyser av elden från tusentals kanoner. Störtbombarna dyker över den ryska fronten och vräker förintelse. 777 000 tyskar soldater, 2 500 stridsvagnar och 1 830 plan attackerar – redo att vända kriget. De vet inte att Stalin har nästan dubbelt så många soldater, 4 000 plan och 3 500 stridsvagnar. Tyskarna brakar rätt in i ett försvar som de aldrig trott var möjligt. Stalin har mobiliserat hundratusentals människor, många civila, som grävt stridsvagnfällor i marken, byggt skyttevärn och lagt hundratusentals minor. Wehrmachts spaningsflyg har förstås rapporterat om försvarets styrka, men Hitler avfärdar varningarna och säger att de är överdrivna. Hitlers plan är att kompanier med Tiger-stridsvagnar ska bryta genom och slå kilar in i ryssarnas linjer, omringa dem och anfalla framifrån och bakifrån.
Slaget är som ett tv-spel. Iljusjinplanen dyker över anfallande tyskar. Pang, pang, pang. Stridsvarna brinner. En grupp Tigrar avancerar mot en grupp T-34:or. Pang, pang. Många av pansarvagnarna sprängs till rykande vrak. Hettan är stekande. Många drabbas av värmeslag, särskilt laddarna vid artilleripjäserna som ständigt matar in nya granater i de glödheta eldrören. Förlusterna på båda sidor är stora. I ett angrepp i Kurskbågen förlorar Röda armén 60 000 man. Då de försöker återta staden Orjol förlorar de ännu fler soldater. Varje tysk stridvagn som Röda armén förstör kostar dem fem. Tyskarna är skickligare i luften än ryssarna. Men hela tiden kommer nya Yak-plan och nya piloter. Och nya stridsvagnar i stället för de utslagna.
Fler ryssar dör än tyskar. Men Stalin fyller ständigt på med nya soldater. Den 13 juli är slaget över. För första gången är det Hitler själv som avbryter en offensiv. Tyskland förlorar 56 000 man och ryssarna nästan fem gånger så många. Förlusten i ökenkriget i el-Alamein, katastrofen vid Moskva, belägringen av Leningrad som misslyckas, därefter Stalingrad och nu Kursk. Hitlers välde vacklar. Hans arméer är på flykt hemåt. Röda arméns befälhavare Georgij Zjukov och Konstantin Rokossovskij kommer att följa dem, ända till Berlin, som äntligen faller i maj 1945. Då är ondskans tid över. (Källa: Knut-Göran Källberg, http://www.expressen.se/andra-varldskriget/operation-barbarossa–hitlers-attack-mot-ryssland/)
Extramaterial
Protokoll Quadrantkonferensen 1943:
Protokoll Sextantkonferensen 1943:
Roosevelts och Marshalls handskrivna beslut om Eisenhowers utnämning:
Direktivet till Eisenhower feb 1944:
Rapport från Eisenhower om ett utökat anfall:
Beslutet om att skjuta på operation ANVIL:
