Fördjupningsmaterial avsnitt 1 - en andra front

Det var något som visserligen alltid varit känt, men som knappast tidigare fått sin fullständiga förklaring. Mitt i all bedrövelsen inför denna första krigssommar tog andra världskrigets händelseförlopp ett lyckligt snedsteg och något skedde som nästan helt har villats bort i historien. Dessförinnan hade det tagit Nazityskland enbart tre och en halv månad att erövra Västeuropa, från Operation Weserübung och den skandinaviska invasionen den 9 april, till vapenstilleståndet i franska Compiégne den 22 juni. Wehrmacht tycktes oövervinnligt, men så skedde något. Adolf Hitler tvekade, den stolta nazistiska krigsmaskinen blev osäker och började fumla. Till synes allt stannade upp och den fria världens siste champion i Europa kunde överleva och slåss en annan dag.

Sommaren 1940 blev exakt så som en viss person uttryckte det över radion – their finest hour. Sedan andra världskriget har man i Storbritannien upprätthållit en mycket ödmjuk hållning rörande denna ödesmättade sommar, i vad som nästan kan ses som självförnekelse. Man har tonat ner den egna rollen så mycket som möjligt till fördel för vad man skulle kunna kalla för lyckliga omständigheter, att det huvudsakligen var tyskarnas ambivalens som räddade nationen. En hel del myter har skapats kring isoleringen, mestadels kring Royal Air Force, Battle of Britain och kriget till havs.

I syfte att förvirra har man blåst upp hjältemodet under denna svåra tid, i meningen att man överlevde ett svårt underläge, men samtidigt har där alltid funnits tyskarna och deras märkliga, om än historiska vedertagna ambivalens. På senare tid har en mera sanningsenlig bild presenterats för en förbluffad brittisk allmänhet. Den rör förhållandena kring tyskarnas Operation Sjölejon i relation till britternas försvar av sina öar. Kanske anses det nu från akademiskt håll att det gått tillräckligt med tid för att man skall förmå sig att peka på den verkliga orsaken till den förutvarande ödmjukheten, att den i själva verket haft för syfte att dölja vissa omständigheter. Omständigheter som britternas fanatiska stridsvilja och de kontroversiella, ja, rent extrema beslut som fattades av 10 Downing Street, Westminster Abbey och även Buckingham Palace. Idag kan man faktiskt tala om sommaren 1940 som en seger och det dessutom en lika stor politisk och social seger, som den var en militär sådan. Faktum är, hade Wehrmacht ändå gett sig ut på den där brittiska invasionen, sensommaren 1940, Operation Sjölejon, så råder det ingen som helst tvekan om att man hade blivit metodiskt och fullständigt slaktade av britterna.

Så, låt oss börja med tyskarna. Varför denna ambivalens? Felets var führerns, Adolf Hitlers. Han gav ifrån sig dubbla budskap, dessutom liten respekt för de uppenbara svårigheterna. Efter Polens underkastelse hösten 1939 gav han storamiral Erich Raeder, chef för OKM, Oberkommando Der Marine, i uppdrag att utreda och konstruera en invasionsplan för Storbritannien – ifall att. Raeder slog ihop klackarna och gjorde som han blivit tillsagd, han satte dessutom sin bäste planerare på jobbet, Kapitän zur See Hans-Jürgen Reinicke. Storamiralen var dock inte glad åt uppdraget och det fanns två väsentliga orsaker till detta. Han var medveten om att en amfibieoperation mot Storbritannien gick stick i stäv med vad han förstått var Hitlers åsikt i saken, dessutom ansåg han, liksom hans stab, att en sådan operation var omöjlig att genomföra för den tyska flottan. Det tog de allierade tre år att planlägga Operation Overlord, Hitler gav tyska Kriegsmarine knappt ett år på sig, dessutom med mycket osäkert mandat. Problemet för Raeder var att Hitler klart signalerade att han inte ville ha direkt konflikt med Storbritannien.

Führern hade en idealisk förespegling om att efter Frankrikes fall skulle britterna ge sig, på goda grunder givetvis, och man skulle samexistera på världsarenan som två likvärdiga imperier, sida vid sida. Åsikten byggde på en grundläggande missuppfattning om britterna hos nazisterna, men det anade ingen förrän det var för sent. OKM tog sig åter en god titt på sin magra armada, konstaterade än en gång att man helt och hållet saknade landstigningsfarkoster, samt att den del av världens största sjöstridskraft, Royal Navy, som försvarade de brittiska öarna, kallad Home Fleet, i ensamt majestät var mer än dubbelt så stor som hela den tyska flottan tillsammans. Storamiral Raeder protesterade, vilket var ett problem eftersom Hitler tyckte mycket illa om honom. Förutom att Hitler inte förstod sig på, eller ens var intresserad av sjökrig, så var amiralen var en sluten och butter gestalt, vars realistiska utfästelser kolliderade mycket illa med führerns krav på vågad radikalism. Raeder skulle avgå från sin post 1943, men nu, hösten och sedan vintern 1939/40, retade han även gallfeber på armén och flygvapnet, som båda var betydligt mer entusiastiska till företaget. Som om inte det var tillräckligt, mitt i allt tvingades Raeder dessutom avsätta betydande sjöstridskrafter för Operation Weserübung, något som skulle kosta dem mycket dyrt. Ett helt pansarslagskepp gick under för norska torpeder i Oslofjorden och mer en tredjedel av hela jagarflottan förstördes i sjöslagen utmed Norges nordkust, samt otaliga lastfartyg gick i sank. Kriegsmarine fick aldrig ersättning för dessa förluster av den i grunden ointresserade führern och följdaktige hämtade man sig aldrig efter den trots allt framgångsrika operationen.En sådan seger till, sa man på OKM, och det är slut med oss.

För britternas del startade sommaren 1940 den 10 maj. Det är viktigt att notera detta datum, 10th of May 1940, inte för att det var dagen för inledningen av tyskarnas invasion av Frankrike och Benelux, utan för att det var den dagen då det brittiska parlamentet röstade fram Winston Churchill som premiärminister och ledare för den nya koalitionsregeringen. Det är inte ofta man kan tillskriva en människa hela äran för ett historiskt skeende, men i det här fallet går det inte att bortse ifrån Churchill. Utan honom hade nationen Storbritannien tagit betydligt längre tid att komma till grepps med den allra mörkaste aspekten på begreppet brittiskhet. Visst, man kan ta ett steg tillbaka och se det rent tekniskt, historiskt. Churchill var vid det här laget den enda egentliga kandidaten för 10 Downing Street. Halva konservativa partiet och hela Labour stod på hans sida. Dock, går man närmare sakfrågan, ser man att Labourledaren Clement Attlees kärntrupper stödde Churchill av en speciell anledning, en anledning som även Churchill förstod var avgörande. Labour hatade nazisterna och Attlee, som höll sitt parti i ett järngrepp, var en stridis. Det fanns alldeles för många veklingar i Torys vid den här tiden, gamla intellektuella gubbar som försökte blidka nazisterna och som kanske än mer räddes det muskulösa, svettiga och grimaserande Britain som nu släpptes lös i öppen dager.

Vid första gruppfotot av koalitionsregeringen insisterade Churchill på att Attlee skulle sitta intill honom. Den legendariske premiärministern förstod att om han nu skulle leda sin hjärtesak, Storbritannien, i det totala kriget, i rent av folkmord, så ville det till att han hade socialisterna med sig. Allan Brooke Den första åtgärden för den nya regeringen var att administrera det förlorande kriget på kontinenten. Resultatet av detta blev Dunkerque. Churchill var med ens medveten om vad som nu snabbt skedde på lägeskartorna och insåg att den militära styrka hade på kontinenten, sex divisioner, ledda av ett defaitistiskt Frankrike, var i direkt fara att gå förlorade. Han reste självmant till Frankrike och vände sig till Lord Gort, chef för den brittiska expeditionskåren och bad honom skyndsamt ta sig till kusten för snar evakuering. Exakt hur det skulle utföras stod inte klart, men det måste ske.

Det var Churchill som initierade detta i egenskap av tidigare marinminister. Hela idén tycktes absurd, men mannen med cigarren och plommonstopet anade något annat. Frågan man i detta läge måste ställa är om någon ledare för britterna någonsin känt detta folk bättre än Churchill. Valet av vilka som skulle planera och leda det som kom att kallas Operation Dynamo, togs av Churchill. 1938 hade han som marinminister återinstallerat dåvarande pensionerade konteramiralen Bertram Ramsay som chef för det södra marinkommandot, d.v.s. Engelska kanalen. Att det var Ramsay berodde inte bara på att han var gammal vän till Churchill, utan också för att han var en mycket kompetent amiral, samt – turligt nog – hedersordförande för Royal National Lifeboat Institution, RNLI, en frivilligorganisation grundat 1824, men med anor tillbaka till 1600-talet. Det var med denna effektiva organisation i ryggen som amiral Ramsay satte igång planeringen av Dynamo.

Antalet civila, frivilliga flytetyg som användes är omöjligt att precisera, det var onekligen fler än de ca 500 uppsatta på offentliga listor. Det är därför inte heller klargjort exakt hur många civila som satte livet till i deras kamp för att få hem armén. Man hade hoppats på att kunna evakuera 90 000 man, det blev istället större delen av den brittiska krigsmakten på kontinenten, nästan 240 000 man, plus ca 100 000 franska soldater. Det var väsentligt att få hem så många soldater som möjligt. Detta var den reguljära, professionella armén, den skulle utgöra stommen i den värnpliktsarmé som nu höll på att sättas upp i Storbritannien. Dunkerque blev en enorm framgång för britterna och, skulle det visa sig, ett lika stort bakslag för tyskarna. Att Operationen Dynamo lyckades så över förväntan har diskuterats ingående i historien. Vid sidan av den enorma kämparinsats som brittiska militär och civilsamhälle uppvisade, så fanns där väsentliga missgrepp hos Wehrmacht. Tyska armén skulle anklaga Luftwaffe för att bromsa marktruppernas frammarsch i det kritiska ögonblicket. Luftwaffe misslyckades också med att hindra evakueringen. En ytterligare faktor var att Hitler tog det hela med förvånansvärt jämnmod. Han uttryckte hela tiden en övertygelse att om britterna lämnade kontinenten, så skulle de aldrig återvända. På så sätt medverkade han aktivt i att ge britterna en andra chans och han förstod inte alls följderna av detta. Samtalen mellan Wehrmachts vapenslag under våren 1940 resulterade i att flera olika scenarior rörande invasionsstyrkans storlek florerade.

Det fanns de som menade att en initial styrka på under 100 000 man skulle räcka, inte ens flottan trodde på det. Det var också frågan om landstigningen, eller snarare landstigningarnas positioner. Det låg i flottans intresse att kraftsamla på en plats för att kunna maximera försvaret av invasionsstyrkan, eftersom det alls inte bara handlade om en landstigning, utan massor av efterföljande underhåll och förstärkningar. Armén önskade mera bredd, för att skapa utrymme för landoperationer. På detta svarade flottan negativt och krävde veto. Samtidigt vägrade armén att ta flottans oro på allvar. Argumentet Home Fleet och dess storlek och kompetens föll för döva öron. Hitler blev mycket frustrerad av den ständiga trätan mellan vapenslagen. Den ende som höll sig i schack var Göring, som ju bara hade att slå ut det brittiska flygvapnet, RAF.

Direkt efter Dunkerque satte sig regeringen Churchill för att välja en ny chef för Home Army, de som ytterst hade ansvar att hindra och kasta ut en inkräktare. Arméns uppfattning hade fram till nu varit att ett nytt storkrig på kontinenten också skulle lösas där, precis som under första världskriget. När man nu förlorat i princip allt pansar och tung beväpning i Belgien, föll försvaret av de brittiska öarna därför tillbaka på en ålderdomlig och orealistisk strategi, helt baserad på statiskt försvar. De tidigare cheferna för Home Army, generalerna Edmund Ironside och Walter Kirke hade utifrån de inpräntade doktrinerna förberett England som en fästning. Stora resurser hade lagts ner på kustartilleri och befästningar i djupled, maskerade värn, så även i stadsmiljö.

Efter Dunkerque inleddes än mer rigorös reform med föreslagna rivningar av hela bostadsområden för att ge plats för skjutriktningar. Man började på allvar tumma på den urgamla andan i Magna Charta. Det här var också efter den franska Maginotlinjens nesliga fall och blev uppenbart för Churchill att ett nytt, modernare tänk måste till. Det var ju också frågan om att vända vapnen mot fienden och till sist vinna hela kriget, vilket var hans övertygelse. En ny överbefälhavare över de brittiska öarna måste till. Valet gick till generallöjtnant Allan Brooks, som varit divisionschef under striderna i Belgien och nu tjänstgjorde som chef för arméns Southern Command. Brooks var en kompetent general, ingen tvekan om den saken. Hans åsikter var helt i linje med Churchills, samt där fanns en annan egenskap som få människor, som inte kände honom visste av. Bakom den stiliga, lite Clarke Gable-aktiga framtoningen, tornade en fullständigt hänsynslös militär upp sig.

Brooks var en hård Ulsterman från Nordirland som ansåg att fienden inte enbart skulle besegras, utan dessutom slaktas och massakreras tills ingen längre stod upp. Under hans ledning skulle hemma-armén stöpas om och effektiviseras i en sällan skådad takt. Inför julen samma år blev general Brooks utnämnd av konungen till Chief of the Imperial General Staff, Storbritanniens högsta militära position. Nästa militära beslut innebar att officiellt erkänna idén att skapa en ny militär styrka av frivilliga, ett hemvärn helt enkelt. Inledningsvis kom de att kallas Local Defence Volonteers, LDV, men fick snart namnet Home Guard.

Ungefär en kvarts miljon man anmälde sig frivilligt den första veckan, i civila kläder, beväpnade med vad som fanns till hands. De utgjordes av alla dessa män som av olika anledningar inte var lämpade för stridstjänst i armén. I historien har det brittiska hemvärnet alltid haft ett löjes skimmer över sig, en bild som stärktes med TV-serien Dad’s Army på 1970-talet. Nu var verklighetens hemvärn så mycket mer än så. Medelåldern var faktiskt enbart 34 år, vilket hade att göra med att många män faktiskt var helt stridbara. Den brittiske soldaten var en av de sämst betalda under andra världskriget, det fanns helt enkelt inte resurser att ge dem högre dagspenning. Män med stor försörjningsbörda, män som behövdes i krigsproduktionen, slapp militärtjänst. Istället blev de fritidssoldater.

På inte ens ett halvår efter maj 1940, bestod Home Guard av inte mindre än 1.3 miljoner man, likvärdigt uniformerade och utrustade som den reguljära armén, ledda av stridserfarna befäl. Hemvärnet satte upp egna infanteridivisioner att placeras i krigsorganisationen i händelse av invasion och dessa kunde i sitt uppträdande under manövrer inte skiljas från armén i övrigt.

När Wehrmacht i juni 1940 var på väg att besegra de allierade i väst begärde Hitler fram den slutliga Unternehmen Seelöwe, vilket också skedde, trots flottans protester. Det innebar att Wehrmacht i princip gavs endast hade tre månader att slutföra planeringen inför den största amfibieoperationen i historien. Anfallsstyrkan utgick från fältmarskalk Gerd von Rundstedts Armé grupp A, bestående av två arméer, den sextonde under generalöverste Ernst Busch, samt generalöverste Adolf Strauss nionde armé. Understöd kunde också ges av fältmarskalk Ritter von Leebs Armégrupp C. Sammanlagt 260 000 man i tre vågor, med 30 000 fordon och 60 000 hästar. Angreppet skulle ske mellan Ramsgate i öster och Portsmouth i väster, med separata, mindre räder av fallskärmsjägare i syfte att distrahera fienden. För armén var det bara en fråga om att ta sig över och många var de generaler som blandade ihop en kanalövergång med en traditionell flodövergång. Det var i själva verket ett koncept för misslyckande.

Då flottan saknade specialdesignade landstigningsbåtar – man presenterades heller aldrig med framgångsrika prototyper – använde sig tyskarna av flodpråmar, dragna av bogserbåtar. Man praktiskt taget tömde norra Europa på pråmar, ca 2 500 av dem. Utan att ens ha satt igång projektet, kostade Operation Sjölejon betydande delar av Tysklands redan ansträngda produktionskapacitet. Historiska påståenden att denna operation var halvhjärtat utförd i planeringsstadiet är därför falska. Tyska flottan slutförde sitt uppdrag trots att de inte trodde på det, trots att samtliga försök till havs att med bogserbåtar dra pråmar över högsjö, om så bara mellan Dover och Calais, visade sig ytterst sårbart, rent av livsfarligt. Samtidigt fotograferade britterna från luften de enorma sammandragningarna av pråmar utmed Atlantkusten. Det såg oroande ut, men man anade inte att de tyska amiralerna väntade på att kyligare hjärnor skulle göra sig gällande på OKW.

Den 19 juli 1940. I riksdagshuset i Berlin, gav Hitler sitt tal riktat till Storbritannien kallat: En sista vädjan till förstånd. Det var översatt till engelska och sändes på brittisk frekvens direkt efter framförandet. Man satte sig därefter ner i Berlin och väntade på respons. Hitler var hopplöst illa förberedd på britterna, huvudsakligen rådgiven av sin utrikesminister Joachim von Ribbentrop, som inte förstod begreppet parlamentarisk monarki och trodde att all makt i Storbritannien utgick från kungahuset. Nazisterna förstod över lag inte hur en modern demokrati fungerade. Så övertygade var man i denna föreställning att den tyska underrättelsetjänsten, Abwehr, fått i uppdrag att kidnappa prins Edward, nu när det visat sig att han inte var beredd att komma över på nazisternas sida självmant. Edward levde vid det här laget med sin hustru, den amerikanska Wallis Simpson, i Spanien. En kapplöpning mellan spioner från båda sidor hade inletts. Samtidigt hade Edward av sin bror, den brittiska konungen, förstått att vara prins faktiskt innebar lydnadsplikt mot kronan. Kungen var vredgad och med Churchill i ryggen fullt beredd att kommendera arrest av honom. Prinsen strök flagg och lommade iväg till Jamaica där han satt ut kriget och resten av sitt liv som kronans generalguvernör – noggrant skyddad av brittisk polis.

Svaret på Hitlers tal kom aldrig den officiella vägen, varken 10 Downing Street, Westminster Abbey eller Buckingham Palace kommenterade det överhuvudtaget. Istället sköttes den officiella responsen av brittisk media, som klart och enhälligt visade nationens hela förakt för förslaget. Man fnös åt talet och gav uttryckligen führern fingret. Själv förstod han ingenting och blev mycket förnärmad. Under tiden jagade den brittiska underrättelsetjänsten, krigsmakten och polisen livet ur Abwehrs spioner i Storbritannien. Med början denna sommar inleddes en process som skulle innebär att vid 1942 var tyskarnas nätverk av uppgiftslämnare antingen infiltrerade eller helt enkelt utplånade. Tiotusentals människor med tysk, österrikisk eller någon som helst annan koppling till fienden greps, internerades och förhördes. Misshandel förekom ofta, så även tortyr, fingrar lades inte emellan. De allra flesta drabbade var givetvis helt oskyldiga, det spelade ingen roll, alla åkte med. Många satt flera år under bristfälliga förhållanden, utan vare sig åtal, eller knappt en anklagelseakt. Britternas sökande efter spioner under andra världskriget tillhör den mest effektiva i historien, men också bland de mest hänsynslösa. Särskilt framgångsrika var man med att skapa dubbelspioner. Tyskarna var knappt medvetna om vad som var i görningen, mycket därför att rapporterna fortsatte att komma in, men nu falska och kontrollerade av britterna.

Abwehrs tillförsel av spioner under kriget, även ersättning för dem man visste hade avslöjats, sköttes på ett förvånansvärt amatörmässigt vis. Någon spionutbildning tycks knappt ha förekommit. Folk valdes ut utifrån de tunnaste bakgrunder, ofta baserat på språkkunskaper, vilket var en bristvara. Detta vet man eftersom samtliga av dem greps eller dödades av britterna. Detta var Abwehrs stora misslyckande, vilket har legat i bakgrunden för spekulationerna kring att i första hand deras ledare, amiralen Wilhelm Canaris, men också stora delar av hans stab, i själva verket arbetade i maskopi med britterna. Vad man vet är att de var antinazister och att processerna mot dem blev korta när väl SS tog över deras verksamhet 1944. Då var det dock mycket för sent att reparera någonting.

Sommaren 1940 avslutades för britternas del med den stora urladdningen, d.v.s. Slaget om Storbritannien. Detta luftkrig utgjorde i realiteten den första fasen i Operation Sjölejon. Målet för Luftwaffe var att förstöra britternas förmåga att försvara sig i luften. För detta hade man bestämt sig för att inleda med att bomba Royal Air Forces radarspaning. Det var ett fatalt strategiskt misstag. Mycket resurser gick åt att ett fruktlöst företag. Istället skulle man ha angripit pudelns kärna, RAF Fighter Command. När man väl gjorde det och faktiskt skakade RAF, då var det för sent. Det är till stora delar en myt att RAF var så underlägsna Luftwaffe i antal. Det stämmer inte, i själva verket var man relativt jämbördiga, 2 500 tyska stridsplan, mot 2 000 brittiska. Detta är inräknat bombplanen, ty vid det här laget hade RAF Bomber Command inlett terrorbombningarna över Tyskland. Under slaget om Storbritannien förlorades betydligt fler bombplansbesättningar än jaktpiloter.

I denna sista kraftmätning sommaren 1940 leddes försvaret av de brittiska öarna av de två främsta och skickligaste riddarna av det runda bordet, Air Chief Marshal Sir Hugh Dowding, chefen för RAF Fighter Command, och Air Vice Marshal Keith Park, chef för No 11 Group RAF, eller Fighter Southern Command RAF. Den ene hade skapat det brittiska luftförsvaret från grunden, den andre var taktisk ledare för i princip hela jaktförsvaret under det rasande slaget. De var både stenhårda militärer, fullständigt dedikerade till sina uppgifter, marskalk Park har gått till historien som den skickligaste flygvapenchefen någonsin. Det märkligaste med dem var att de hade påfallande lite med varandra att göra, eftersom de båda var så lika i sina respektive arrogans och vresighet, så gillade de inte varandra. Det spelade nu ingen roll, de var nämligen rörande ense om hur kriget skulle föras.

RAF Fighter Command var ett militärt mästerverk, där den superba infrastrukturen utgjorde det avgörande slaget. När det hela var över stod RAF kvar orubbligt, helt återställt, nästan helt utan en skråma, samtliga besättningar och flygplan ersatta, man var faktiskt starkare än innan striden. Luftwaffe däremot hämtade sig aldrig från chocken, man var helt enkelt besegrade på alla sätt. Ett mirakel av militär upprustning hade skett i Storbritannien under de fåtaliga sommarmånaderna 1940. Det brittiska folket hade egentligen aldrig tvekat för ett ögonblick, men samtliga opinionsundersökningar som utfördes under dessa månader – och de var många – visade enhälligt att man gått från concerned conviction i maj, till absolut conviction i september.

Den brittiska rustningsindustrin hade gått dygnet runt och arbetat gratis långt över sin normala kapacitet. Om Wehrmacht på något märkligt vis lyckats dra samman Operation Sjölejon efter september 1940, vilket var den huvudsakliga idén, hade man mött en samlad brittisk numerär av 3.8 miljoner man i vapen, en överlägsen flotta, ett oberört flygvapen och en återställd armé, med hela fyra pansardivisioner och större artillerikapacitet än någonsin tidigare. Ammunitionslagren var fyllda till bredderna, man var beredda att slåss, alla var beredda, till sista man och kvinna. Man hade redan slaktat nazisternas spioner.

Sommaren 1940 var britternas sommar, det var en keltisk sommar. Som från en scen ur filmen Braveheart, stod man på toppen av kritklipporna utmed sina älskade öar, krigsmålade i ansiktena lyfte man på kiltarna, visade könen och vrålade åt de förskräckta hunnerna att komma över vattnet. Kom an bara, så vi kan dräpa er och sätta era huvuden på pålar från Skottland till Lands End. Och man menade det. En av de viktigaste anledningarna till att det moderna Storbritannien önskat dölja sommaren 1940 är det faktum att man hade för avsikt att använda deras mest gruvsamma och hemliga vapen i målsättningen att mörda fienden – stridsgas.

Sedan första världskriget hade Storbritannien byggt upp vad som antagligen var världens största lager av stridsgas. Detta helt i strid med de fördrag man så högljutt skrivit på. Under mellankrigstiden hade man även utvecklat den strategiska kapaciteten genom att låta RAF bli den största bäraren av detta vapen – en av de väsentligaste orsakerna till att flygvapnet fredades under de ekonomiska nedskärningarna. Samtliga vapenslag var väl införstådda i hur stridsgasen skulle användas vid ett angrepp på de brittiska öarna, man hade utfört flera övningar under 1930-talet och eftersom krigsmakten var professionell kunde man hålla det hemligt. Wehrmacht hade tagit visst hänsyn till detta i planeringen för Sjölejon och dribblat runt lite med gasmasker, skyddsdräkter och saneringsteam, men inget var ens proportionerligt i närheten med vad britterna planerade för dem.

Tyskarna förstod inte hur pass besegrade man var hösten 1940, de hade omedvetet fumlat och snubblat bort en militär förlust som fått Stalingrad att krympa i betydelse. Frågan är om Nazityskland klarat av en sådan förlust rent politiskt i hemlandet. En part som däremot anade, eller kanske visste vad som hade skett, det var Sovjetunionen, Kreml och ytterst Josef Stalin. Deras spionnätverk var intakt sedan 1930-talet och deras rapporter förbryllade Moskva mycket. Det är allmänt känt att Adolf Hitler fruktade Winston Churchill, samma sak gäller för Josef Stalin. De båda diktatorerna förstod sig inte på den fete mannen som aldrig klätt sig själv i hela sitt liv utan en betjänt, hur han kunde skapa en sådan nationell samling, en sådan kämparglöd, en sådan uppoffring – i en så moraliskt och ledarmässigt svag västerländsk demokrati? (Källa: Utdrag ur artikel ”Den keltiska sommaren” av Torbjörn Kvist, www.krigochhistoria.blogspot.se).

Resultatet var ett fullständigt fiasko som resulterade i 2 400 man stupade och sårade, samt ytterligare 2 000 tillfångatagna av tyskarna. RAF förlorade över 100 stridsflygplan, mestadels till det tyska luftvärnet. Det är i efterhand svårt att se nyttan med The Dieppe Raid, eller Operation Jubilee. Vad tänkte man egentligen? Efter att ha besegrat Nazityskland under slaget om Storbritannien året innan, förföll man till ett taffligt, fullständigt fruktlöst angrepp över kanalen.

Varför gjorde man det? Varför Dieppe? Det var, som alltid, flera faktorer inblandade. Året innan hade tyskarna angripit Sovjetunionen i den största krigsöppningen någonsin i historien och tryckt tillbaka Röda armén nästan till Ural, visserligen utan att nå ett avgörande. Under vintern 1941/42 hade Josef Stalin börjat avkräva Winston Churchill och Franklin Roosevelt en motsvarande krigsöppning mot tyskarna i Europa, för att avlasta ryssarna. De allierade hade så taktfullt de förmått försökt förklara för Stalin att något sådant inte var möjligt förrän tidigast 1943. Man hade stora strategiska hinder att överkomma och deras styrkor måste byggas färdigt. Pressen från Moskva var dock hård, inte minst moraliskt*.

Direkt efter Dunkirque 1941 hade britterna skapat Combined Operations Headquarters, en stabsenhet under War Office som hade till uppgift att, precis som namnet antyder, kombinera de olika vapenslagen i operationer mot den tyska Atlantvallen. Förutom att förbereda planeringen av en andra front och söka sabotagemål för strategiska vinster, så var Combined Operations Headquarters uppgift även att försöka binda tyska styrkor i väster och hindra förflyttningar österut mot Ryssland. Man hade lyckats med detta i Norge med räder mot Lofoten, Vågsöy och Haugesund. Fortsatta liknande räder, samt förstärkning av norska motståndsrörelsen band hela 250 000 tyska soldater till Norge hela kriget ut.

Sedan oktober 1941 var amiral Lord Louis Mountbatten chef för staben. Han var ung och väl taggad för att eskalera verksamheten – varför inte direkt mot Frankrike? En ytterligare faktor var Royal Air Force, RAF. Det märkliga var att direkt efter framgången med slaget om Storbritannien hösten 1941, så bytte RAF Fighter Command, slagets segrare, ledning. De två främsta flygvapencheferna någonsin, Air Marshal Sir Hugh Dowding och Air Vice Marshal Keith Park, chef för No 11 Group och operativ ledare under slaget, byttes ut mot Air Marshal Sir Sholto Douglas och Air Vice Marshal Trafford Leigh-Mallory. Detta var resultatet av den tjafsiga och mycket olyckliga konflikten om Big Wing**, d.v.s. olika taktiska förhållanden för jaktflyg i strid. Idag vet man att Douglas och Leigh-Mallory hade fel, åtminstone rörande slaget om Storbritannien, men de vann kampen politiskt, så Sir Hugh gick i pension och Park förflyttades till Medelhavet. Vid det laget hade Luftwaffe gått över helt till nattbombningar, vars motmedel från RAF, d.v.s. nattjakt, inte sköttes enbart av No 11 Group och i största allmänhet renderade Fighter Command nästan helt sysslolösa. De nya cheferna kände sig helt enkelt blåsta på konfekten.

Sir Sholto hade under vårvintern 1942 legat på War Office med sin nya plan för framtidens luftkrig i Västeuropa. Han ville in i hetluften. Man visste genom Enigma att slaget om Storbritannien hade skakat Luftwaffe i grunden, man kunde också se med blotta ögat att tyskarna agerade mycket försiktigt med sitt flygvapen kring britterna. Sir Sholto menade att det var dags för fas två, att man måste utnyttja tillfället och förorsaka Luftwaffe nya, stora förluster, nu över Frankrike. War Office var positiva till idén i största allmänhet, men kunde inte se RAF i en egen show över kontinenten. I rationalitetens namn måste det kombineras med motsvarande operationer till sjöss och till lands. Man vände sig därför till Mountbatten och Combined Operations Headquarters – vad med någon av deras större operationer? Man presenterades med ett antal tänkbara mål som skulle passa samtliga ovanstående faktorer. Man valde Dieppe därför att det låg väl inom RAF Fighter Commands operationsområde.

Så startades Operation Rutter, planeringsstadiet till Operation Jubilee, under våren 1942. Målsättningen med operationen var att slå ut de tyska militära installationerna i och omkring Dieppe, inta och hålla staden under en kortare tid, för att därefter återgår till England på andra sidan kanalen. Man räknade därmed med att räden skulle göra ett så pass starkt intryck på Berlin att det skulle få följdverkningar för säkerheten utmed hela Atlantvallen. Eftersom det var en så pass omfattande operation bjöd man in den reguljära armén i planeringen. Chef för Royal Army South-West Command var generallöjtnant Bernard Montgomery. Han studerade snabbt planerna och konstaterade omedelbart att överraskningsmomentet måste fullföljas till punkt och pricka, annars skulle det bli massaker på de egna trupperna och det ville han inte vara med om. Alla var givetvis överens om detta och Montgomery gav sig ut för att leta reda på en passande enhet för uppdraget. Han hade ett i bakhuvudet redan från början.

Royal Canadian Army höll som bäst på att bygga upp sin första armé i Europa med yrkestrupp och frivilliga. Enligt traditionen sedan första världskriget höll de till på Salisbury Plain i södra England och enligt samma tradition såg de mycket lovande ut. De marscherade beundransvärt och deras övningar skrämde även de mest härdade veteraner. De hade ett gammalt rykte om elitstyrka att leva upp till och de tog det på mycket stort allvar. Just därför var de också mycket frustrerade. De ville ut i kriget, men istället satt de i regniga England och rullade tummar. Arméledningen tog därför upp ännu en kanadensisk tradition, de gick till sin regering och klagade. Winston Churchill fick svara inför premiärminister William Lyon Mackenzie King – Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, ja, hela Indien deltar aktivt i kriget, de har trupper i Nordafrika, men vad med eran Nordamerikanska koloni, duger inte vi? Måste vi ta vårt pick och pack och istället slåss tillsamans med jänkarna i Stilla havet? Churchill hade vänt sig till War Office, röd i ansiktet av frustration – for God’s sake give them something to kill or they will drive me around the bend. 2nd Canadian Infantry Division var ansedd som deras bästa. De hade tjänstgjort på Island som ockupationsmakt under 1941, men på Churchills direkta order flyttats till England, redo för stridstjänst. Deras chef var generalmajor John Hamilton Roberts, en korpulent f.d. artillerist från första världskriget.

Kanadensarna svarade mycket bra på general Montgomerys kallelse och de började genast träna landstigning från havet. Deltagande enheter, totalt 5 000 man, togs ut från två av divisionen tre brigader, samt enheter ur 14th Army Tank Regiment (The Calgary Regiment). För överraskningsmomentet lät Montgomery ta ut för honom befintliga fallskärmsenheter i syfte att slå ut de större tyska kustartilleripositionerna väster och öster om Dieppe, ett absolut krav från Royal Navy. Flottan åsamkade planeringen en hel del problem. Man hade p.g.a. försluster i Engelska kanalen under slaget om Storbritannien fattat ett principbeslut att inte operera större stridsfartyg än jagare i kanalen. Detta inverkade menligt på flottans förmåga att ge artilleriunderstöd, varför den rollen lades över till det ack så villiga RAF. Den lilla hamnstaden Dieppe låg under Generalfeldmarschall Gerd von Rundstedts Armégrupp D: s ansvar.

Till kusten hade han fördelat general Curt Haases femtonde armé och dess LXXXI armékår för norra Normandie. Förutom kustartilleriet och Luftwaffes luftvärn, låg arméns 302. (Bodenständige) Infantarie Division förlagd i och omkring staden. Beteckningen fast infanteri hade med dess status som ockupationsförband att göra. De var för östfrontens räkning strippade på merparten av deras offensiva tyngre vapen, som t.ex. artilleri och pansrade antitankfordon. Chef var generallöjtnant Konrad Haase. Liksom sin bror, Curt, liknande han karikatyren av den fete generalen vid Wehrmacht, vilket på intet sätt sa något om hans kompetens.

Den allmänna uppfattningen hos britterna var att de befintliga tyska förbanden i Frankrike bestod av andra rangens soldater, nu när huvuddelen av Wehrmacht slogs mot ryssen. Detta var ett antagande som ofta återkom under kriget och det var fel. 302: a divisionen var vältränad och hade sin beskärda del av veteraner i leden. Ockupationsenheterna var personalpooler och rehabiliteringsbaser för östfronten och därför av bästa, tyska kvalitet. Vad värre var för britterna, tyskarna hade lärt sig mycket tidigt att de var på väg över kanalen. Det hade skett i första hand genom skicklig spionering på den franska motståndsrörelsen. Dubbelspionerna hade meddelat att fransmännen förberedde för en större, allierad räd mot kanalkusten. Genom att intensifiera flygspaningen över den engelska kusten kunde man bekräfta att något var på gång. Det var osedvanligt stor närvaro av mindre flytetyg i hamnarna. Slutsatser drogs och samtliga kustförband förlades i högsta beredskap. 302: a divisionen började genast öva försvar och motanfall utmed kustbandet. Samverkan med de övriga vapenslagen, en tysk paradgren, stärktes. Britterna missade inledningsvis att både det tyska kustartilleriet och luftvärnet ökat sin målskjutning.

De tyska markenheterna var medvetna om att Luftwaffes taktik var defensiv utmed kusten, att man tryckte i bakre positioner och inte skulle sättas in förrän fiendens flyg penetrerade allt för långt in. Man kompenserade detta bortfall av flyg med betydligt mer luftvärn, samt med anpassad infanteriövning. Vädret över kanalen hindrade de ursprungliga planerna på anfall under juni, sedan även juli. Kanadensarna blev åter frustrerade. Risken fanns att ingen operation alls kunde ske, lärdomar inför Operation Overlord drogs därmed. Samtidigt utförde plötsligt Luftwaffe attacker mot förekomsten av landstigningsbåtar i brittiska hamnar. Med detta insåg man att överraskningsmomentet var överstökat och det hade inneburit ett stort problem, om bara general Montgomery varit kvar i England.

Nu var han förflyttad till Nordafrika och Mountbatten, som nu alena tog över operationen, tycktes inte bry sig i den radikalt försvårande omständigheten. Däremot tog man ut fallskärmsmomentet ur planen, den ansågs nu allt för farlig. Istället gick Mountbatten till sitt eget folk – Commandos. Det var ovanligt stora ansamlingar som skulle medverka i det inledande skeendet mot kustartilleripositionerna på vardera sidan av Dieppe, sammanlagt sex Commando’s, var och en ungefär i två, tre kompaniers storlek. Det var en påfallande internationell styrka, med flera deltagare från olika ockuperade länder, såsom Frankrike och Norge. Till dessa knöts nu även ett halvt kompani ur 1st US Ranger Battalion. Det skulle bli premiär för amerikanska boots on the ground i Europa.

Operation Jubilee skulle genomföras i två faser. Den första handlade om att isolera Dieppe, samt att förstöra de två större kustartilleribatterierna på vardera sidan av staden, av britterna kallade Goebbels och Hess. Flygvapnet skulle bomba taktiska mål i Dieppes omgivningar, broar, järnväg och militära mål för att hindra att förstärkningar att föras fram. Samtidigt skulle Commando’s från havet angripa de två kustartilleribatterierna, ta dem och förstöra dem. Fas två utgjordes av den brigadstora kanadensiska huvudstyrkan som skulle vid lågvatten storma staden och dess närliggande stränder. De understöddes av stridsvagnar av typen Churchill – som senare skulle överges och sprängas – samt av flygvapnet. Vad man inte visste var att general Haase redan hade fört fram de divisionsreserver han behövde och att Luftwaffe kraftfullt förstärkt luftvärnet i området. Längre bak låg samtidigt det tyska jaktflyget i allra högsta beredskap, med betydande enheter i luften under kontinuerlig patrullering utanför RAF: s radarövervakning.

Man frågar sig idag varför den franska motståndsrörelsen inte förmådde varna de allierade för något som nästan liknade en fälla. Orsaken var något man skulle stöta på vid fler, kommande tillfällen, som t.ex. vid Operation Market Garden 1944. Motståndsrörelserna var civila organisationer med mycket bristfälliga militära kunskaper. De missade ofta att identifiera förflyttningar av förstärkningar framåt i leden, framför allt när fienden var medvetna om deras närvaro, vilket tyskarna alltid var och agerade följdaktige. De varningar som kom var för få och sporadiska för att man skulle ta dem med större allvar.

Den allierade invasionsflottan lämnade sina hamnar utmed Englands sydkust natten mot den 19 augusti 1942. Den bestod av totalt 240 fartyg och båtar. En jagarskärm om åtta jagare eskorterade dem tillsammans med kanonbåtar och minsvepare, allt under befäl av Captain John Hughes-Hallett, ett mycket stridbart befäl som deltog i ledande ställning vid flera av Combined Operations Headquarters operationer. Anfallet öppnade klockan 04:50 samma morgon när de framskjutna enheterna med Commando’s gick mot positionerna Goebbels och Hess. I väster, Goebbels, stötte den närmast oförsvarade kolonnen av landstigningsbåtar på en tysk transportkonvoj försvarade av torpedbåtar. En ojämn eldstrid utbröt till sjöss, medan tyskarna drog sig tillbaka. Den brittiska jagareskorten missuppfattade situationen och trodde att man redan blivit engagerad av kustförvaret. Majoriteten av landstigningsbåtarna gick förlorade och hundratals Commando’s måste istället räddas ur vattnet. Kvar fanns enbart 18 man under befäl av en major, som ändå stormade stranden, klättrade uppför de höga klipporna och gick lös på en hopplöst överlägsen fiende. De tvingades givetvis tillbaka till havet, men de tyska kustartilleristerna hade ändå kommit sig för att svänga de stadiga 15.5cm pjäserna helt runt – mot infanteriet – vilket skapade en lucka i deras förmåga att engagera invasionsflottan till havs.

Anfallet mot position Hess, öster om Dieppe, under befäl av överstelöjtnant Lord Lovat, lyckades desto bättre. Tillsammans med amerikanerna stormade man under kraftig beskjutning upp till toppen och intog befästningarna. Över 100 tyska soldater dödades i den hårda striden, många massakrerade av hämndbegärliga soldater från ockuperade länder. Kanonerna sprängdes och man återgick till havs i god ordning. Vid det laget hade huvudanfallet startat vid femtiden på morgonen. Kanadensarna gick iland utmed fyra strandavsnitt, Yellow, Orange, Blue och Green. Orange och Blue var riktade direkt mot promenadstråket framför Dieppe, medan Yellow och Green utgjordes av stränder på vardera sidan av staden. Det spelade ingen roll i sammanhanget. Tyskarna var mer än redo, de var väl förskansade och det fanns gott om rörliga reserver att sätta in.

Striderna blev fruktansvärda, där kanadensarna med stor tapperhet, men förgäves försökte få fotfäste innanför stränderna inför en massiv moteld från tyska kulsprutor, granatkastare och det lättare kustartilleriet i och kring staden. Churchillstridsvagnarna slirade hjälplöst mot den helt stenbelagda, slippriga stranden, medan de tog emot träff efter träff från den mördande tyska elden. Från skyn regnade brittiska attackflygplan ner, träffade av ett luftvärn som aldrig skjutit så mycket och så väl vare sig före eller efter Dieppe. Längre in i landet tog Luftwaffe ut en gruvlig hämnd på de allierade taktiska bombflyget. De flög i perfekta formeringar rakt igenom dem och sköt ner allt de såg. De engagerade jakteskorten med stor skicklighet och beslutsamhet.

Efter bara ett par timmar avbröt general Roberts slakten på stranden och drog tillbaka resterna av sin anfallsstyrka. Det var lättare sagt än gjort, de kanadensiska soldaterna tvingades löpa gatlopp ut till havs under en fortsatt svår beskjutning. De lämnade efter sig två tredjedelar av sin styrka, 1 000 stupade, 600 sårade och närmare 2 000 tillfångatagna. Tyskarna räknade officiellt in 300 stupade, 280 sårade och 50 förlorade stridflygplan, samt en mindre patrullubåt, som kommit i vägen ute i kanalen. Wehrmacht drog inte alls de slutsatser de allierade hade hoppats på. Säkerheten var tillräcklig utefter Atlantkusten, ansåg man. Endast reperationer och några mindre förändringar utfördes. Några förstärkningar från östfronten var det aldrig tal om.

Bland de allierade försökte man dra sina egna lärdomar. Operation Jubilee skulle få stor inverkan på samtliga efterkommande landstigningar i Europa och Nordafrika. Valet av stränders beskaffenhet, undvikandet av kuststäder, samt oändligt mycket större förberedelser. Trots det, operationen hade varit ett svidande nederlag och alla fick hädanefter svårt att se de kanadensiska vapenbröderna i ögonen. De hemkommande kanadickerna svor en helig ed, som de flesta av dem fick anledning att utveckla två år senare vid Operation Overlord. Den främsta förändringen, eller lärdomen som drogs, på den allierade sidan, rörde Air Marshal Sir Sholto Douglas. Han fick avgå från sin post som chef för RAF fighter Command i november 1942. Han ersattes av Trafford Leigh-Mallory.

* Detta efter att Sovjetunionen endast ett halvt år tidigare varit i det närmaste allierade med Nazityskland.

** Under slaget om Storbritannien ledde Park sitt jaktflyg på så vis att skvadronerna larmades – Scramble – från marken, ledare togs ut av stridsledningen och dessa organiserade striden väl på plats i luften. Systemet hade stora fördelar i snabbhet, men kanske nackdelar i utförandet, d.v.s. ledarnas möjligheter att överblicka striden. Systemet var, med facit i hand, det bästa under rådande omständigheter. Big Wing handlade om att gruppera jaktflyget innan man gick i strid. Fördelen med detta – kanske – var att man var bättre samlade i strid. Systemet hade testats både före och under slaget om Storbritannien och visat sig vara förädiskt långsamt. (Källa: Torbjörn Kvist www.krigochhistoria.blogspot.se)

Man började värma upp inför Sicilien när en seger där skulle tvinga Luftwaffe längre norrut, varvid transporterna över Medelhavet, in i Svarta havet och till Sovjetunionen den vägen gjordes enklare. Sedan var det frågan om Turkiet. Man hoppades få turkarna att gå i krig. Ankara förhöll sig neutrala på de allierades sida, dock inte beredda att ta det längre än så. Vid det här laget hade man åtskilliga erfarenheter av amfibieoperationer – Operation Jubilee: Dieppe 1942, Operation Torch; Marocco och Algeriet samma år. Amerikanska armén och Marinkåren hade i Stilla havet samlat på sig ytterligare kunskap att ösa ur.

Operation Husky var den hittills största allierade kampanjen i Europa, det var en amfibieoperation innefattade samtliga vapenslag, med landstigning av två arméer, till sist närmare en halvmiljon man, etablering av nödvändigt luftherravälde, massivt eldunderstöd och underhåll från havet, samt landsättning av trupp från luften. Det krävdes förberedelser, man ville till varje pris hålla platsen för landstigningen hemlig, samtidigt som man måste inleda flygbombning av militära mål och hamnar i Italien, vilket skulle bli allt för uppenbart. Operation Mincemeat förväntades lösa detta problem. Man använde sig av en död kropp, försåg den med hemliga papper som talade om en invasion av Grekland i första hand och via ubåt lät den landa på en strand i Spanien. Liket kom till tyska militära underrättelsetjänsten, Abwehrs, ägo – som genom ett under – och de tog det på allvar. Operation Mincemeat bidrog genom ökat tyskt fokus på Grekland, till att sänka Churchills planer på en ytterligare front i Dardanellerna, via Tolvöarna, d.v.s. Operation Accolade.

Året innan hade slaget vid El Alamein bidragit till Röda arméns seger vid Stalingrad genom att uppehålla flera tyska divisioner, vikta för Ryssland, i Nordafrika. Operation Husky skulle åstadkomma en liknande effekt på Unternehmen Zitadelle, slaget om Kursk. Axelmakternas situation i Medelhavet var prekär. Oberbefehlhaber Süd, fältmarskalk Albert Kesselring, var tvungen att luta sig mot Comando Supremo i Rom och ett sönderfallande Italien. Hitler hade förvägrat honom att ta hem resterna av Afrikakåren, 130 000 tyska och de bästa av italienska trupper. De hade kapitulerat i vad führern hade sett som fästning Tunisien.

I juli 1943 stod italienska sjätte armén för försvaret av Sicilien, under Generale d’Armata Alfredo Guzzoni, en övertygad fascist som varit både guvernör för Eritrea och italiensk försvarsminister under Mussolini. Han hade två italienska armékårer, XII och XVI, som även innefattade kustartilleri. Tysk förbindelseofficer var den ärrade generallöjtnanten Fridolin von Senger und Etterlin. General Guzzoni hade ytterligare två tyska förband till sitt förfogande på Sicilien. I aktiv reserv och under direkt befäl av von Senger und Etterlin, stod 15: e pansargrenadjärdivisionen, samt den förbandsmässiga anomalin Fallschirm-Panzer Division 1 Hermann Göring. Denna egotripp i Reichsmarschall Görings namn, hade existerat i olika former sedan 1935 och var ansedd som en elitformation. Samtliga av dess regementen och fristående bataljoner bar riksmarskalkens namn. Samtliga axelmaktens förband var underbestyckade. Tillsammans bestod försvaret av Sicilien av 200 000 italienska trupper och inledningsvis enbart 30 000 tyska soldater. Där fanns ca 260 tanks att tillgå mellan de två tyska pansarenheterna. Italienska och tyska luftstyrkor i regionen uppgick till 1 400 stridsflygplan.

Fältmarskalk Kesselring gjorde sig inga illusioner. I skenet av en kollapsande fascistregim och den allierade övermakten, hade han redan skissat upp planerna för Unternehmen Lehrgang, den kanske skickligaste genomförda evakueringen i militärhistorien. Han hade inte för avsikt att offra dyrbara förband för Sicilien. Planerna på en amfibieoperation mot Sicilien hade legat i lådorna sedan långt innan Casablancakonferensen. I krigsspel på kartborden hade den allierade stridsledningen målat upp olika scenarior baserade på de underrättelseuppgifter man fortlöpande fick in. Man förkastade idéer kring Sardinien, som skulle lämnas därhän som ren överkurs.

Vid den här tiden styrdes de allierade styrkorna fortfarande av Combined Chief of Staff, en ledningsgrupp bestående av USA: s och Storbritanniens respektive vapenslagschefer, underställda den politiska ledningen i Washington och London. Ännu hade man inte utsett en Europeisk överbefälhavare, idealet man strävade efter, men det var inför Husky som man tog ut general Dwight D. Eisenhower som ÖB för de kommande operationerna. Som hans ställföreträdare och de facto operativ chef för femtonde armégruppen i Medelhavet fanns general Sir Harold Alexander, tidigare chef för Middlle East Command. Staben, under ledning av den amerikanske generalmajoren Walter Bedell Smith, förlades på Malta, under Lascaris Battery, Valetta. President Roosevelt på Sicilien, med general Eisenhower.

Det finns en tendens i dagens militärhistorik att försöka passera debatten innan man spikade Husky i maj 1943. De aktuella armécheferna för operationen var alla upptagna i Tunisien under våren och diskussionerna inleddes utan deras närvaro. Det fanns två alternativa förslag på bordet. Den första utgjorde två separata anfall, ett vid den södra spetsen av ön, mellan städerna Syracuse i öster och Pozzallo i väster, samt ett vid den nordliga spetsen, kring staden Trapani. Båda landstigningsplatserna erbjöd goda stränder utmed flacka kuster, i ett annars mycket kuperat land. Det andra förslaget handlade om en gemensam operation i söder, den s.k. Combined Forces. Medan general Alexander, av kloka diplomatiska skäl, förhöll sig neutral, blev istället frågan en dragkamp mellan hans två arméchefer, general Bernard Montgomery, chef för åttonde brittiska armén, och så chefen för amerikanska sjunde armén, generallöjtnanten George S. Patton. Det var två likvärdigt goda argument.

Montgomery företrädde Combined Forces och propsade på säkerheten med att inte splittra styrkan, ett kontroversiellt ämne i militär planering, utan kraftsamla på ett ställe. Patton däremot föredrog den splittrade versionen, eller att helt koncentrera anfallet i norr istället. Historiskt kunde han inte se att någon överhuvudtaget någonsin invaderat Sicilien utan att först ta Palermo, öns största stad, hamn och administrativa centrum. – Palermo är nyckeln till Sicilien, sa han. Dessutom, fortsatte han, att operera enligt Combined Forces vore som att slå sig upp ur en tratt. Montgomery hade fördelen att komma loss tidigare från Afrika, men hans sätt att argumentera var som vanligt av den arroganta sorten, som fick åtminstone amerikanerna att misstänka att han hade personliga intressen i sin sakframställan. Patton bjöd på sitt sedvanliga jovialiska sätt på luncher, med drinkar och cigarrer. Han skrämde å sin sida en del höga potentater med att berätta att han minsann kom ihåg tidigare kampanjer på Sicilien, långt tillbaka i tiden. General Alexander var inte glad, klämd mellan två primadonnor. Eisenhower tröstade.

Det blev Combined Forces som vann argumentet, det fanns en klar majoritet för det säkra före det osäkra. De två arméerna drogs samman i hamnar från Oran i Algeriet, till Beirut i Libanon. Montgomerys åttonde bittiska armé, segrarna från El Alamein, bestod av två kårer, XII Corps, under generallöjtnant Miles Dempsey, och generallöjtnant Sir Oliver Leese: s XXX Corps, som även innefattande styrkans betydande kanadensiska inslag, 1: a infanteridivisionen och 1: a pansarbrigaden. De skulle landsättas kring Cape Passero, Siciliens sydspets, samt i Notobukten, kring staden Avola, på en sammanlagt 40 km bred front. Två kårer utgjorde även Pattons sjunde amerikanska armé. Den för ändamålet uppsatta US Provisional Corps, under generalmajor Geoffrey Keyes, samt den tidigare grundplåten till den armé som Patton själv byggt upp, II Corps, förärat genom personlig överlåtelse till generalmajor Omar N. Bradley. Sjunde arméns landstigningsområde var Gelabukten på den sydvästra delen av ön. Den sammanlagda, initiala styrkan utgjordes av 160 000 man, understödda av 600 tanks och närmare 3 000 stridsflygplan.

Ledaren för den gigantiska flottmanövern var som vanligt chefen för brittiska Medelhavsflottan, den hårdnackade amiral Sir Andrew Cunningham, som utkämpat svårartade sjöstrider med tyskar och italienare under två långa år. För flygstyrkorna, inkl. flottans enheter, stod brittiska Mediterranian Air Command, MAC, under Air Chief Marschal Sir Arthur Tedder. Därunder sorterade bl.a. generallöjtnant Carl Spaatz: s amerikanska Northwest African Air Forces, NAAF, som stod för merparten av bombkapaciteten. Till sist skulle 460 000 man transporteras till och underhållas på Sicilien. Kick off var satt till den 10 juli 1943. De allierade flygbombningarna intensifierades första veckan i juli, men gjorde så över hela Medelhavet, i Frankrike, utmed hela den italienska halvön och i Grekland. Axelmakternas flyg och sjöstridskrafter gjorde vad de kunde för att freda deras installationer.

För fältmarskalk Kesselring var Messinasundet, mellan Sicilien och det italienska fastlandet, av avgörande betydelse. Det var ordentligt minerat både söder och norr om farlederna. Kustartilleriet hade kalibrerat sina pjäser. Natten till den 10 juli, strax efter midnatt, igångsattes Operation Husky med inledande landsättningar av fallskärmstrupper. Det var sammanlagt fyra operationer planerade för enheter ur två allierade fallskärmsdivisioner. Delar av brittiska 1th Parachutebrigade och 1th Airlandingsbrigade – skillnaden dem emellan var fallskärmar och glidflygplan – ur generalmajor George F. Hopkinsons 1st Airborne Division, samt huvuddelen av amerikanska 505th Parachute Infantry Regiment ur generalmajor Matthew B. Ridgeways 82th Airborne Division, släpptes över vad som p.g.a. hårda vindar blev onaturligt stora delar av södra Sicilien. Endast ett fåtal glidflygplanen hittade rätt och femtio procent av överste James M. Gavins 505th PIR hamnade fel. Trots de stora logistiska problemen löste fallskärmssoldaterna sina uppgifter under mycket hårda och förvirrade strider. Broar och tillfartsvägare säkrades, väsentliga stödjepunkter antingen togs över, eller förstördes.

Överraskningen hade lyckats och för besväret befordrades den endast 36 år gamle överste Gavin av Patton till brigadgeneral. Efter Husky skulle han ta över 82th Airborne och leda den med framgång genom Normandie och Nijmegen. Han skadade ryggen potentiellt allvarligt vid uthoppet på Sicilien, något enbart hans närmaste officerare kände till under hela det resterande kriget. Vid gryningen den 10 juli, efter sedvanliga artilleri- och flygförberedelser från sjöss, gick de allierade arméerna iland vid sina respektive stränder på de sydöstra och sydvästra delarna av ön. General Guzzoni hade inte planerat för strid direkt på stranden, något som inte kan betraktas som en miss, utan enbart en version av lämplig taktik vid fientlig landstigning utmed en kust. En som antagligen lade märke till detta var fältmarskalk Erwin Rommel, som för tillfället befann sig i Grekland – väntandes på den allierade invasionen.

Operation Husky: s D-dag blev därför något av en antiklimax, där de flesta problemen uppkom genom geografiska och meterologiska tillkortakommanden. Guzzoni och von Senger und Etterlin hade kraftsamlat strax bakom strandlinjen. Vi det här laget hade tyska förband infiltrerat de italienska linjerna. De allierade märkte snart av allt hårdare motstånd och de italienska kustförbanden slogs väl. Det hårdaste motståndet mötte Pattons sjunde armé, där 1: a infanteridivisionen – The Big Red One – stötte på tyskt pansar, inklusive Tigertanks, ur Division Herman Göring, understödda av italienskt infanteri. Många italienska soldater kämpade tappert för kung och fosterland, men man deserterade också i stora mängder. Det verkade som om soldater anlände till Sicilien för att just desertera, nu när de västallierade befann sig i bakgården. Samtidigt ljög tyskarna för dem, både för Commando Supremo i Rom och på Sicilien. På en direkt fråga från general Guzzoni till von Senger und Etterlin, om tyskarna värmde planer på evakuering, svarade den sege, lille tyske generalen att så alls inte var fallet. De var ju vapenbröder.

Tyskarna höll tillbaka på ett mycket skickligt vis, samtidigt som fältmarskalk Kesselring gödde myterna med ytterligare tyska förstärkningar från fastlandet. 1: a fallskärmsjägardivisionen luftlandsattes på ön den 12 juli och 29: e pansargrenadjärdivisionen anlände med fartyg till Messina den 18: e, bildandes XIV Panzer Korps under italienska 6: e armén. De allierades anfallsriktning var rakt norrut, mot Messina. Detta hade etablerats redan under planeringsstadiet, ett beslut som innebar att Montgomery och hans åttonde armé skulle spela huvudfiolen utmed ostkusten, medan amerikanarna mera agerade vänster flankskydd i de svårmanövrerade sicilianska bergen. Vid slutet av juli hade motståndet hårdnat betydligt och under skuggan av den majestätiska vulkanen Etna ställdes Montgomery inför blodigt faktum – han satt fast.

General Alexander var inte nöjd, det här fick bara inte hända. Det fick svåra politiska implikationer om de allierades första större militära operation på den europeiska kontinenten utvecklades till ett blodigt ställningskrig på ön Scicilien. Kollegan Montgomery visade nu upp sina sämre sidor, han började skylla på allt och alla, utom sig själv. Vad värre var för Alexander, han hade Patton att ta hand om. Den reslige amerikanen var gnällig som ett barn, förbannande Montgomery i både indirekta och direkta ordalag, beklagande sin egen andrafiol, där bland de otacksamma bergen. Alexander kände det som att hålla tillbaka en gläfsande bandhund i koppel med ena handen, samtidigt som han piskade på en stillastående åsna med den andra. Han tog upp ärendet med Eisenhower som förhöll sig märkligt eftertänksam. Till sist hade Patton fått nog. Han hade förberett sig väl, det var inget uttryck av plötslig ingivelse. Mitt under pågående strid hade han omstrukturerat sin sjunde armé. I väster avlöstes Troy H. Middletons 45: e infanteridivision med Lucian K. Truscott Jr: s fräschare 3: e division och från Afrika anlände Manton S. Eddys 9: e infanteridivision och avlöste The Big Red One under Terry de la Mesa Allen Sr.

Åtgärden innebar två saker, Patton kastade om sammansättningen totalt i sjunde armén, samt han hade skapat en separat styrka, under eget befäl, med 1: a och 45: e divisionerna i västlig riktning, utmed kusten mot Palermo. Middleton, Truscott, Eddy, detta var Pattons män, vana vid den gamles sätt att tänka. Mot dessa ställdes kårchefen Bradley, som irriterades mycket av de i hans ögon lynniga kasten. Föga insåg han att vad Patton gjort var att skapa en kampgrupp i tysk anda. Patton lade sin hand på Bradleys axel och såg honom i ögonen. Han anförtrodde honom uppdraget att med II Corps fortsätta slå norrut, inte enbart skydda sjunde arméns högra flank, en föresats Patton avskydde. Bradley hade fått sitt första större stridskommando i sin karriär. Det gick som en elstöt genom hela den amerikanska krigsmakten, när Eisenhower bad general Alexander att släppa kopplet. Patton är lös, den gamle är i ledningen, Old Blood and Guts Rules.

I Washington DC höll man som bäst på med att flytta in i det nybyggda Pentagon. Stora kartor över Sicilien sattes upp överallt och militärerna kunde, allt eftersom rapporterna strömmade in, följa kollegernas framfart på den italienska ön. Det var fest. Axelmakterna kastades åt sidan och knappnålarna räckte snart inte till. Den 23 juli intog Patton Palermo och vände sedan kosan österut utmed Siciliens nordliga kust, riktning Messina. I Rom såg Kesselring utvecklingen på sina kartor. Han kände det allt för väl, Patton avancerade snabbt med mekaniserade enheter, nära understödda av attackflyg och tungt artilleri från havet. Rapporter kom in om att jänkarnas tät tog mycket vådabeskjutning och den gamle flyggeneralen log sarkastiskt, det var tyvärr normalt inom spelreglerna för äkta blixtkrig.

Den 25 juli störtades Il Duce, Benito Mussolini, från sin tron i Rom och han försattes av armén i husarrest. General Pietro Bodoglio, den gamle fascisten, tog makten på inrådan av kung Victor Emanuel III, med en interimsregering. Förhandlingar inleddes med Kesselring om krigets fortsättning, allt kom att hänga i luften någon månad ytterligare. Patton hade varit i förgrunden av en utveckling som blivit allt vanligare i den amerikanska armén, att förse infanteriet med pansar. De två infanteridivisionerna i Pattons tät hade tillräckligt med pansar under rådande omständigheter, starkt understöd samt mindre enheter fientligt pansar, för att kunna agera spjutspetsar på Sicilien. Patton höll samtidigt huvuddelen av sin andel Panzerwaffe i näsan med 2: a pansardivisionen, tillsammans med Bradleys II Corps.

Där, i de centrala delarna av ön utkämpades samtidigt mycket hårda strider när general Guzzoni försökte bryta in i Pattons buk. Precis som i Kesserinepasset året innan fick nu andra kåren slåss mot svåra odds, generallöjtnant Paul Conraths Division Hermann Göring, tigertanks och fallskärmsjägare i oländig terräng. Bradley var ingen dålig general, han skötte sig väl, hans ledarskap på Sicilien vilade på sund grund, men han tillät sig överdrifter i kritik och rent gnäll, som endast kan förklaras med att han visste redan där att han var Eisenhowers val till betydligt högre kommendering. Bradleys kritik mot Pattons sideshow var skarpare än Montgomerys. Han ansåg den farlig och potentiellt destruktiv. Han gnällde konstant rörande sina egna umbäranden som kårchef under ständig beskjutning. Bradley även kritiserade Patton för att ha utsatt general Truscott och hans 3: e division för onödigt lidande i syfte att ta sig fram än snabbare mot Messina. Denna s.k. tävling var ovärdig ansåg han.

Kollegorna varnade honom att inte knuffa Patton för hårt, hans rykte om att sällan avsätta generaler hade sina gränser. Bradley tycktes inte ens ta notis om Eisenhowers plågade tigande, men vid ett tillfälle påminde general Alexander honom – with a touch of British understatement – att ni har era order, Sir. Patton gjorde, å sin sida, ingen hemlighet av att det verkligen var en tävling till Messina, för det var det även om Montgomery hycklade i ärendet. Patton hade minsann synat – that limey bastards – bluff, men nu skulle han minsann få se på fan. Det finns en alldeles sann händelse från Pattons sicilianska fälttåg som mycket väl illustrerar hans formidabla ledarskap.

En regementschef hade ställt sig med sin stab vid en av öns vattendrag, för att konsultera kartorna. Det var en framskjuten position, han var ju förbandschef i Pattons armé, och italienskt artilleri lobbade granater omkring dem, ackompanjerad av infanterield. Plötsligt störs han i sitt bryderi av att medlemmar i hans entourage påkallar hans uppmärksamhet mot något på andra sidan floden, där fienden skall befinna sig. Framför sin halvbandvagn står general Patton, oklanderligt klädd i slips och ridstövlar, med händerna på höfterna och tre stjärnor ilsket glödande i den blankpolerade hjälmen. Han vrålar med sin förvånansvärt gälla röst över vattnet: – Colonel, Sir, what the fuck are you doing over there. There’s a perfectly good passage further upstream. Man får här tänka sig att hans ridspö svischade i luften när han pekade med hela armen. – Now, get the hell out of there, or by God you will command a platoon by this evening. Så vände han på klacken och försvann i fiendens riktning, på andra sidan floden – där väl endast spaningsenheter befann sig … som bäst … eller …?

Fältmarskalk Kesselring meddelade Adolf Hitler den 29 juli hans intentioner att evakuera Sicilien, ett beslut han tagit med sin stab redan två dagar tidigare. Att Hitler höll sig i skinnet berodde på att han i princip inte brydde sig, östfronten tog upp hela hans uppmärksamhet. Kesselring var dessutom en av Wehrmachts mäktigaste generaler med en nära vänskap med Hermann Göring. Om Kesselring ville utrymma Sicilien så var det ingen som skulle kunna hindra honom. Inte ens general Guzzoni, som protesterade mot det som blev allt mer uppenbart för honom. In i det sista ljög tyskarna, tills chefen för XIV Panzer Korps, generallöjtnant Hans-Valentin Hube, lättade på förlåten den 7 augusti. Samma dag fick Guzzoni utökat mandat som arméchef från Rom, hans befogenheter sträckte sig nu till Kalibrien på fastlandet, vilket innebar att han med sin stab hade rätt att flytta sig dit. Redan med början den 1 augusti hade tyskarna börjat skeppa över trupp, fordon och materiell. Det hela översågs personligen av Kesselring, men Unternehmen Lehrgang leddes direkt av en av hans absoluta spetskompetenser, överste Ernst-Günther Baade, snart general, divisionschef och kapten över Monte Casino. Tågordningen styrdes av general Hube, transporterna och försvaret av den italienska flottan och kustartilleriet. Allt fungerade perfekt, utan att förlora nämnvärda resurser utfördes evakueringen av både tyska och italienska förband mellan den 11 och 17 augusti 1943. Hube släppte fronten successivt varje natt med ca 8 och 24 km åt gången, kombinerat med fördröjningsstrid och minutläggning.Sammanlagt 135 000 man evakuerades, tillsammans med mycket dyrbar utrustning och förråd. Det var den sista egentliga militäroperationen mellan Nazityskland och det fascistiska Italien.

Den 8 september slöts ett fredsavtal mellan Italien och de allierade. Kesselring hade lyckats med sin plan såtillvida att han dragit sig undan en hopplös situation med merparten av sina tyska styrkor intakta. Totala förluster för Wehrmacht låg kring 20 000 man. Italienarna räknade in 130 000 man förlorade, varav minst 100 000 blev krigsfångar. Operation Husky blev en föraning av vad som komma skulle för de allierade. Terrängen och klimatet försvårade striderna. Tyskarna utan italienarna var farligt skickliga i bergen. Totalt hade man förlorat 25 000 man i stupade och sårade under striderna, vilket var betydligt mer än vad man hoppats på. General Patton intog Messina mitt på dagen den 17 juli. Tyskarna hade just lämnat brottsplatsen och Italienarna var allmänt lättade över situationens utveckling. Han erhöll faktiskt stadens nycklar av borgmästaren i en särskild ceremoni, lagom innan britterna siktades ett par, tre timmar senare. General Montgomery kunde inte låta bli att lägga märke till att färden in i staden kantades av amerikanska soldater med skyldrade gevär. Han fick veta att Patton väntade på honom med fanvakt i stadens centrum. Han kommenderade halt, böjde ner sitt huvud, men när han såg upp log han stramt. Patton skulle få som han ville. Han klev ur sitt fordon och började gå sista biten till den plats där hans rival väntade. Där stod den amerikanske generalen i stram givakt och förväntade sig defilering av Montgomery. Denne sträckte på sig och marscherade förbi, görandes en perfekt honnör på Patton som med en extra knick besvarade den. (Källa: Torbjörn Kvist www.krigochhistoria.blogspot.se)