Det finns olika synpunkter bland historiker när andra världskriget egentligen startade. Den brittiske författaren Antony Beevor menar att man bland annat bör ta med japansk-ryska gränskonflikterna från 1932 till 1939 och Japans invasion av Kina 1937 i beräkningarna.
Efter första kinesisk-japanska kriget, en järnväg i Korea som användes för att leverera japanska trupperna också gick igenom delar av Manchuriet, som var en källa till vissa av dessa leveranser . 1931 attackerade några japanska soldater kinesiska trupper i området med hjälp av en falsk attack mot järnvägen som en ursäkt. Striderna spred, och snart Japan kontrollerade en stor del av Manchuriet. Japan döptes området Manchukuo och sätta en symbolisk kinesiska regeringen på plats, men bakom kulisserna, behöll den japanska armén makten. Mellan 1933 och 1935 etablerade Kina två demilitariserade zonerna runt Manchukuo, ett tecken på försvagning motstånd.
Efter den japanska beslagta Manchukuo, Japan och Kina deltar i enstaka strider med varandra, men striderna sprids 1937 efter några kinesiska trupper anföll japanska trupper nära Peking. De flesta historiker är överens om att det andra sino-japanska kriget inleddes på allvar vid denna tid. Strax efter att Japan erövrade snabbt den viktigaste kuststäderna och kinesiska trupper drog sig tillbaka, främst på grund av sitt utbud brister, dålig utbildning och militär korruption.
Senare samma år fångade den japanska armén och plundrade Nanjing i en av de viktiga segrarna i andra sino-japanska kriget. Den japanska regeringen befarade att nyheten om stölder, våldtäkter och mord på kinesiska medborgare och besökande västerlänningar i Nanjing skulle spridas eftersom amerikanska, holländska och brittiska soldater i närheten bistå vid en närstående flykting utrymning. Japanska piloter fick order att anfalla, vilket leder till död två av de västerländska soldaterna. Detta chockerade utlänningar, men nyheten om vad som hände i Nanjing slogs ned för att förhindra krav på krigsförklaring mot Japan.
Inte långt efter erövringen av Nanjing, de invaderande japanska armén avtog på grund av storlek och tillgänglig arbetskraft i Kina och dess brist på infrastruktur. Ett dödläge uppstod och varade fram till 1941. Ockupationen var mycket svårt för kineserna, som villkor hade redan blivit orolig på grund av politisk instabilitet. Många led av brist på livsmedel, och de nationalistiska och kommunistiska ledarna deltog mer med att bekämpa varandra än slåss mot den japanska invasionen.
År 1941, när Kina trädde världskriget var inordnades i andra sino-japanska kriget i de större världskriget ansträngning. Förenta staterna och Sovjetunionen hjälp Kina i kriget mot Japan. Det andra sino-japanska kriget slutade 1945 som en del av Japans kapitulation i slutet av andra världskriget, då Japan tillbaka kontrollen över Manchuriet, Taiwan och Pescadores öarna till Kina. Eftersom det andra sino-japanska kriget kraftigt försvagat nationalisterna tog kommunisterna senare över Kina 1949. (Källa: www.debok.net)
Traditionellt säger de flesta dock att andra världskriget startade med Hitlers invasion av Polen den 1 september 1939 med Frankrikes och Storbritanniens krigsförklaring 3 september som bekräftelse. Den inledande ronden kompletterades med att Sovjetunionen anföll de baltiska staterna och den halva av Polen som de hade rätt till enligt Molotov-Ribbentrop pakten.
Bittrare fiender än de vapenskramlande stormakterna Sovjetunionen och Tyskland fick man leta efter under mellankrigstiden. Ända sedan den förre soldaten och konstnären Adolf Hitler blev ledare för ett litet obskyrt ”arbetarparti” i München 1919 hade han ständigt predikat om den bolsjevikiska faran. Och när han kom till makten i Tyskland 1933 kunde naziregimen utnyttja alla tyska massmedier för att basunera ut sitt budskap om det röda hotet.
Hitlers hat mot kommunismen var lika stort som hans hat mot judarna och i hans tankevärld växte dessa två samman till en: judarna låg bakom bolsjevismen i öst (på samma sätt som de enligt honom låg bakom storkapitalismen i väst). För Stalin utgjorde Tyskland i sin tur ett växande militärt hot och under åren efter Hitlers maktövertagande var ordkriget mellan de båda länderna mycket ilsket.
I början av 1939 närmade sig det politiska klimatet i Europa snabbt kokpunkten och många statsmän insåg att ett nytt världskrig hotade. Storbritannien och Frankrike hade hoppats trygga freden i Europa genom det så kallade Münchenavtalet i september 1938, i vilket Tjeckoslovakien fick avstå Sudetlandet till Tyskland. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlains ord om ”fred i vår tid” har i eftervärldens ögon blivit beryktade som ett uttryck för monumental godtrogenhet från den demokratiska världens ledare. Även Hitler uppfattade saken på det viset och menade att de brittiska och franska regeringarnas vilja att kompromissa bara var ett tecken på svaghet: ”Våra fiender är maskar, jag såg dem i München”, sade Führern till sina militära ledare några dagar före krigsutbrottet 1939.
Redan ett halvår efter avtalet bröt Hitler överenskommelsen när han den 15 mars 1939 lät sina trupper tåga in i Prag och utan ett skott göra slut på det amputerade Tjeckoslovakiens självständighet. Omvärldens lama protester var verkningslösa. Därefter började Hitler ställa krav på eftergifter från Polen, vilka den polska regeringen hårdnackat vägrade gå med på.
Dels krävde Hitler fri passage för tyska medborgare genom den ”polska korridoren” som skilde den tyska provinsen Ostpreussen från resten av Tyskland. (Se karta nästa uppslag.) Dels yrkade han på att staden Danzig (dagens Gdansk), som efter första världskriget brutits loss ur tyska riket och ställts under Nationernas förbunds (NF:s) förvaltning, skulle återgå till Tyskland.
Det första kravet såg polackerna som en ren kränkning av deras nationella suveränitet, det andra kravet ansågs som otänkbart eftersom Danzig riskerade att bli en besvärlig handelskonkurrent till den nygrundade hamnstaden Gdynia. I den tyska pressen inleddes en hatkampanj mot Polen samtidigt som Hitler i hemlighet gav order om militära förberedelser för ett krig mot det östra grannlandet.
Vid det laget hade Chamberlain och hans franske kollega Édouard Daladier alltför sent tvingats inse att Hitler behandlade ingångna avtal som värdelösa papper. I ett försök att stoppa den tyske ledaren utfärdade regeringarna i Paris och London den 31 mars en garanti till Polen att skynda till dess hjälp om Tyskland anföll. Därmed var det uppställt för ett farligt politiskt spel där Europas totalitära stater hela tiden låg steget före demokratierna.
Borta i Moskva tvivlade Stalin på västmakternas uppriktiga vilja att sätta stopp för Hitler efter Münchendebaclet. I samband med Sudetkrisen hade hans utsträckta hand ignorerats av västdemokratierna och han började misstänka att garantin till Polen bara var en bricka i spelet som britterna och fransmännen kunde offra när det passade dem. Han befarade att västmakterna inte skulle ha några skrupler att släppa tyskarna inpå Sovjetunionens gränser. Det var i denna atmosfär som Stalin började omvärdera Sovjetunionens utrikespolitik.
Den 3 maj 1939 kom plötsligt en viktig signal från Kreml. Det var en signal så subtil att nästan bara luttrade diplomater och statsmän förmådde uppfatta dess fulla innebörd mitt i de växande storpolitiska spänningarna.Stalin lät denna dag sparka sin mångårige utrikesminister Maksim Maximovitj Litvinov, en västorienterad politiker som varit inriktad på att skapa ”kollektiv säkerhet” i Europa genom att försöka få med sig Storbritannien och Frankrike i en militär pakt mot axelmakterna.
För Stalin stod det klart att Litvinovs linje hade misslyckats och han bestämde sig därför för att göra en vågad kursändring. Att Litvinov, vars judiska börd varit en självklar måltavla för nazistiska propagandister och karikatyrtecknare, ersattes av icke-juden Vjatjeslav Michailovitj Molotov, som ansågs vara mer öppet inställd mot Tyskland, var ett direkt budskap från Kreml till Hitler. Det underströks av att Molotov genast började rensa ut alla judiska diplomater från det sovjetiska utrikeskommissariatet. Hitler hörde den nya musiken från Kreml, men som den spelare han var avvaktade han tills vidare.
En av Litvinovs sista åtgärder som sovjetisk utrikesminister var att den 18 april 1939 föreslå britter och fransmän en gemensam militärallians riktad mot Tyskland. På grund av den så kallade ”appeasementpolitikens” skeppsbrott efter Pragaffären 1939 verkade britter och fransmän den här gången mer mottagliga och gick med på att inleda förhandlingar med Sovjetunionen. Regeringarna i London och Paris insåg i grund och botten att det inte gick att bygga upp någon effektiv front mot Tyskland utan Sovjetunionens medverkan, men förhandlingarna präglades ända från första början av ömsesidig misstro.
Redan femton dagar efter det sovjetiska utspelet var utrikesminister Litvinov historia och de ”rysk-brittiska förhandlingarna släpade sig fram”, för att använda den senare brittiske premiärministern Winston Churchills ord. Medan tonläget höjdes alltmer i den tysk-polska krisen under sommaren 1939 gick en brittisk-fransk förhandlingsdelegation ombord på en ångbåt med destination Sovjetunionen. Mer bråttom än så verkade Storbritannien och Frankrike inte tro att det var. Representanterna som västmakterna hade skickat hade skrattretande låg rang för att föra diplomatiska förhandlingar på hög nivå i ett så känsligt läge. Fransmännen representerades av generalen Joseph Doumenc och britterna leddes av en amiral med ett namn så komiskt långt att de flesta behövde en fusklapp för att komma ihåg det: sir Reginald Aylmer Ranfurly Plunkett-Ernle-Erle Drax.
När delegationen slutligen anlände till Moskva natten mot den 10 augusti hade det tysk-ryska närmandet hunnit bli allvarligare, eftersom Hitler till varje pris ville undvika att bli omringad av en antitysk allians. Om han fick över Sovjetunionen på sin sida skulle alla inringningsförsök misslyckats.
Stalin hade dock ännu inte bestämt sig för vilken sida han tänkte stödja, utan ville se vem som lämnade det bästa budet. Britterna skämde dock ut sig direkt eftersom det visade sig att amiralen med det konstiga namnet inte ens hade lyckats få med sig giltiga förhandlingsfullmakter från utrikesministeriet i London. Det fick ordnas i största hast i efterskott, men var för Stalin ännu ett tecken på att demokratierna inte tog Sovjetunionen på allvar.
Förhandlingarna med britter och fransmän sköttes av Stalins medarbetare marskalk Kliment Vorosjilov, men parterna stod alltför långt från varandra. Stalin krävde för mycket och västmakterna erbjöd för lite. Samma dag, den 12 augusti, skickade sovjetregeringen därför ett telegram till Berlin att Stalin var beredd att inleda förhandlingar med Tyskland.
Två dagar senare fattade Hitler beslut att skicka sin utrikesminister Joachim von Ribbentrop till Moskva för att förhandla om en allians. Den tyske diktatorn ansåg att om han kunde neutralisera Sovjetunionen skulle han ha ryggen fri att göra som han ville med Polen utan att västmakterna skulle våga blanda sig i. Därefter rasslade det diplomatiska maskineriet igång på högsta hastighet i Berlin och Moskva. Förhandlingarna med den brittisk-franska delegationen ledde ingen vart och Stalin tappade tålamodet.
”Nu får det vara slut på leken!”, utbrast han till Molotov. ”Engelsmännen och fransmännen vill ha oss som bonddrängar – utan att betala för det.”
Lördagen den 21 augusti kallade Molotov till sig den tyske ambassadören och överlämnade ett förslag till en nonaggressionspakt mellan de bägge länderna.
Hitler, som hamnat i tidsnöd på grund av att det planerade överfallet mot Polen skulle inledas den 26 augusti, skrev därefter ett personligt telegram till ”herr Stalin” för att bryta isen och be denne ta emot Ribbentrop så fort som möjligt.
Stalin svarade i ett kort telegram att Ribbentrop var välkommen till Moskva den 23 augusti. Västmaktsdelegationen skickades sedan på porten av marskalk Vorosjilov med lite passande mummel om att ”vänta tills allt ordnats upp…”.
På tisdagskvällen den 22 augusti klev Ribbentrop ombord på Hitlers plan ”Immelmann III” med en trettio man stark delegation. En mellanlandning med övernattning skedde i Königsberg (dagens Kaliningrad), innan Ribbentrops delegation nådde Moskva klockan 13 nästa dag.
Till sin förvåning hälsades tyskarna med hakkorsfanor och en orkester som spelade ”Deutschland über alles” på flygplatsen. Efter en avstickare till tyska ambassaden fördes Ribbentrop samma eftermiddag in i Kreml via Frälsarporten och stod snart öga mot öga med Stalin som hade Molotov vid sin sida.
Delegationerna slog sig ned på var sin sida av ett stort bord och Ribbentrop öppnade förhandlingarna med orden: ”Tyskland begär ingenting av Sovjetunionen – endast fred och handel.” Stalin gav därefter Molotov ordet, men denne bad ödmjukt Stalin att själv sköta samtalet. Snabbt kom man överens om innehållet i den officiella nonaggressionspakten samt huvuddragen i ett hemligt tilläggsprotokoll där man delade upp Polen och Östeuropa mellan sig i olika ”intressesfärer”.
Enligt detta avtal skulle Sovjetunionen få östra Polen, Lettland, Estland, Finland och Bessarabien, som Ryssland förlorat till Rumänien 1919. Litauen skulle däremot tillhöra den tyska sfären, hette det. När detta var avklarat föreslog Ribbentrop att nonaggressionspakten skulle förses med en bombastisk inledning om den nyfunna tysk-ryska vänskapen, men det var för magstarkt för Stalin, skriver historikern Simon Sebag-Montefiore i Stalin – den röde tsaren och hans hov.
”Tycker ni kanske inte att vi borde ägna mer uppmärksamhet åt den allmänna opinionen i våra två länder? Vi har år ut och år in kastat skit på varandra och sådant kan våra propagandagossar inte få nog av. Nu plötsligt ska vi få våra respektive folk att tro att allt är glömt och förlåtet? Så enkelt och snabbt fungerar det inte.”
Ribbentrop återvände till tyska ambassaden på kvällen för att telegrafera till Hitler som otåligt satt och väntade på sitt privata residens Berghof. Förhandlingarna hade avlöpt väl, meddelade Ribbentrop. Enda kruxet hade uppstått vid fördelningen av en viss del av bytet: Ryssarna ville att de lettiska hamnstäderna Ventspils och Liepaja skulle tillhöra den sovjetiska sfären, vilket Hitler genast gav klartecken till. Det var ingen stor eftergift för Führern, eftersom de bägge städerna hur som helst redan låg inom den sovjetiska intressesfären.
Klockan 22 var Ribbentrop tillbaka i Kreml och kungjorde att Hitler hade accepterat villkoren. Vittnen tyckte att det såg ut som om Stalin rös till när det stod klart att pakten var ett faktum. Vid detta möte undertecknades avtalen, varefter en kommuniké skickades ut till omvärlden. Den officiella pakten innehöll inget märkvärdigt i sak, men den var dynamit i den rådande politiska situationen: de bägge länderna lovade framförallt att inte angripa varandra och att hjälpa varandra om de blev anfallna av andra stater. Tilläggsprotokollet, som var än mer explosivt till sitt innehåll, hölls däremot strängt hemligt även om omvärlden så småningom började ana vad det var de båda diktatorerna kommit överens om.
Att det enbart var utrikesministrarna som satte sina namn under avtalen medförde att överenskommelsen kom att kallas för Molotov-Ribbentrop-pakten i stället för Stalin-Hitlerpakten.
Efter undertecknandet plockades vodkan fram och ett uppsluppet skålande för pakten, för varandra och för de respektive ledarna utbröt. Ribbentrops adjutant, SS-officeren Richard Schulze-Kossens (han ses längst till vänster på bilden på sidan 23), undrade vad det var som Stalin hade i sitt glas och såg till att få påfyllt ur samma flaska som Sovjetledaren. När tysken upptäckte att det var vatten log Stalin mot honom.
När det var dags att skiljas åt fram på småtimmarna förklarade Stalin för Ribbentrop: ”Jag kan ge mitt hedersord på att Sovjetunionen inte kommer att förråda sin bundsförvant.” Pakten var en sensation och omintetgjorde det sista hoppet om fred i Europa. Hitlers första reaktion var: ”Jag har dem, jag har dem!”
Bytet Polen var så gott som nedlagt. Även Stalin skroderade på sitt håll över framgången inför sina medarbetare: ”Det är förstås ett enda stort spel som går ut på vem som kan lura vem. Jag vet vad Hitler har i kikaren. Han tror att han har lurat mig, men det är i själva verket jag som har dragit honom vid näsan.” Han sade också att kriget ”kommer vi att hålla ifrån oss ännu en tid”.
Konsekvenserna av den tysk-sovjetiska alliansen var enorma. Hitler behövde inte längre befara att bli inringad av fientliga stormakter och ansåg att vägen till ett krig mot Polen nu låg öppen. Genom en rad handelsavtal med Sovjetunionen kunde Tyskland få olja och ett flertal andra råvaror som var nödvändiga för de fortsatta erövringstågen i Europa 1940–41.
Sovjetunionen skaffade sig framförallt betydande terrängvinster genom pakten, vilket fick förödande konsekvenser för flera andra europeiska folk och nationer. I september kunde Stalin i samarbete med Hitler lägga under sig östra delen av Polen och i juni 1940 införlivades baltstaterna med Sovjetunionen. (Efter krigsutbrottet 1939 gjordes en ändring i det hemliga tilläggsprotokollet som innebar att Sovjetunionen även fick Litauen, i utbyte mot att Tyskland fick en större del av Polen.)
Sovjetiska myndigheter arresterade och deporterade nästan omgående hundratusentals människor i dessa områden. I exempelvis östra Polen deporterades mer än en miljon människor varav en tredjedel var döda några månader senare. Cirka 60 000 personer arresterades och 50 000 avrättades.
Däremot misslyckades Stalin med att lägga under sig Finland vilket ledde till det finska vinterkriget 1939–1940. Detta militära fiasko resulterade i att Hitler på allvar fick upp ögonen för Sovjetunionens militära oförmåga. Kanske började han redan då fundera på att besegra Sovjetunionen. Främsta målet för Stalin med pakten hade varit att skapa ett bälte av buffertområden där ett tyskt anfall skulle kunna fångas upp.
Och efter att Hitler i juni 1941 överraskande hade gått till anfall mot Sovjetunionen försökte Stalin i ett radiotal rättfärdiga Molotov-Ribbentrop-pakten med att han hade köpt sig värdefull tid: ”Vi räddade freden åt vårt land i ett och ett halvt år och fick tillfälle att förbereda vårt försvar om det fascistiska Tyskland bröt pakten och angrep vårt land. Detta var en stor vinst för vårt land och en förlust för det fascistiska Tyskland.”
Huruvida Stalin verkligen hade utnyttjat tiden till att förbereda sig för ett kommande krig med Tyskland förblir omdiskuterat. Faktum är att han bortsåg från upprepade varningssignaler om en tysk offensiv och i praktiken togs på sängen när ”Operation Barbarossa” inleddes den 22 juni 1941.
För Sovjetunionen var det hemliga tilläggsprotokollet i Molotov-Ribbentrop-pakten en pinsam historia som avslöjades för omvärlden när de tyska diplomatiska arkiven föll i de allierades händer vid krigsslutet 1945. Men de egna medborgarna, inklusive folken i de länder som införlivats med Sovjetunionen och invånarna i satellitstaterna (framför allt Polen) fick inget veta på grund av den hårda censuren. Först 1989 medgav Sovjetunionen officiellt det hemliga tilläggsprotokollets existens. Den 24 december detta år upphävde Sovjetunionens folkkongress genom majoritetsbeslut paktens och tilläggsprotokollets giltighet.
För baltstaterna tog konsekvenserna av pakten slut först i och med självständigheterna 1990–91, vilka i dessa länder betraktades som slutet på en flera decennier lång rysk ockupation. Den del av Polen som Sovjetunionen lade beslag på 1939 återlämnades aldrig utan ingår i Litauen, Vitryssland och Ukraina. Området Bessarabien är i dag uppdelat mellan Moldavien och Ukraina.
Med facit i hand kan man säga att vägen till Tysklands undergång och till kalla kriget började med två utrikesministrars namnteckningar på ett papper i Kreml för 70 år sedan.
(Källa: Niclas Sennerteg, ur Populär Historia nr 6 2009, www.popularhistoria.se)
Då pakten undertecknades före anfallet mot Polen är det uppenbart att Sovjetunionen är lika medskyldigt till att kriget startade som Tyskland var. Tack vare Sovjets delaktighet i anfallskrigen kunde Hitler vända blickarna västerut utan att vara orolig för det tvåfrontskrig den tyska generalstaben planerat för sedan 1800-talet.
Från nazisternas maktövertagande 1933 rustade Tyskland upp medan de forna segerstaterna Storbritannien, Frankrike och USA inte gjorde motsvarande ansträngningar och höll sig med svaga, stående arméer och små möjligheter till breda mobiliseringar. Frankrike hade under lång tid satsat på att bygga en omfattande skyddsvall mot de forna ärkefienderna Tyskland, Maginotlinjen.
Under perioden inför krigets utbrott arbetade framförallt Storbritannien med att rusta upp sin krigsmakt. Framförallt fick Royal Air Force förstärkningar i form av jaktplanen Hurricane och Spitfire som kom i aktiv tjänst 1938.
Den 10 maj 1940 anfölls Beneluxländerna och Frankrike. Till skillnad från 1914 då Frankrike höll ut i fyra år tog det bara en dryg månad för Tyskland att betvinga Västeuropa och britterna tvingades evakuera sina styrkor och många franska soldater från bland annat Dunkerque.
Britterna var efter evakueringen av den brittiska expeditionsstyrkan en militärt mycket svag nation. Utöver en stark flotta och ett någorlunda starkt luftförsvar var Winston Churchill och regeringen mycket medvetna om att det skulle ta lång tid att återkomma till kontinenten och att USA behövdes i denna kamp.
Lyssna på utdrag ur de tre berömda tal Winston Churchill höll i maj och juni 1940:
|
"Blood, toil, tears and sweat" - 13 maj 1940 |
|
"We shall fight on the beaches" |
 "This was their finest hour!"- 18 juni 1940 ››› |
Ett för invasionen viktigt beslut var att gå vidare med planeringen av invasionen genom att skapa en stab för detta ändamål. I beslutet låg även att utse en överbefälhavare även om konferensen inte kom fram till vem som skulle utses. Staben kom att ledas av den brittiske generallöjtnanten Frederick Morgan med titeln Chief of Staaf, Supreme Allied Commander (dedignated) – men som kallades för dess akronym COSSAC.
Under Quebeckonferensen i augusti 1943 beslutades att en amerikan skulle utses för posten som överbefälhavare med britter som chefer för de tre vapenslagen; armén, flottan och flygvapnet. Titeln blev Supreme Allied Commander European Theater of Operations och högkvarteret skulle kallas för SHAEF - Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force. SHAEF skulle komma att bli en aktiv ledningsstab i februari 1944.
Efter det att slaget om Nordafrika var avslutat inleddes operation Husky, anfallet mot Sicilien 10 juli 1943. Husky skulle bli en generalrepetitionen vad gäller amfibieanfall för de allierade. Amfibiekrigsföring är en relativt ny företeelse i krigshistorien. Kort förklarat är ett amfibieanfall soldater som anfaller från båtar. Historiskt kan vi fram till första världskriget snarare visa på exempel på logistiska anfall från hav till land.
Två exempel är hertigens av Normandie – senare William erövrarens – överfart till England med sin armé 1066 och danskarnas anfall mot Sverige i Skåne 1709. I båda fallen handlar det om transporter och landstigningar medan själva stridsmomenten inleds efter den amfibiska delen är avslutad.
Två exempel på misslyckade invasioner är den spanska armadan 1588 där den engelska flottan lyckades förstöra överfarten från kontinenten så att spanjorerna tvingades till en neslig och katastrofal reträtt. I ett senare avsnitt i denna poddserie kommer vi att kika närmare på hur vädret i allra högsta grad påverkade invasionen 1944. Det andra exemplet är Napoleons planer att invadera Storbritannien 1805 som misslyckades när den franska flottan förlorade slaget vid Trafalgar. Flottan höll på att bryta sig ur Medelhavet för att hämta upp armén i norra Frankrike.
Ett av de första exemplen på landstigningar från hav mot befäst kust är Ententens anfall mot Gallipolihalvön i dagens Turkiet. Turkarna – eller egentligen osmanerna – var närvarande i ganska så små enheter till en början men tillfogade anfallarna stor skada och de kunde dessutom anfalla med större, reguljära, förband bara någon dag senare.
De allierade hade inga särskilda landstigningsbåtar utan soldaterna skeppades iland med hjälp av småbåtar och pråmar. Det är först nu amfibiekrigsföringen förändrade karaktär i och med att behovet av landstigningskapacitet steg med den nya krigsföring det totala kriget krävde.
Efter det att Frankrike fallit 1940 inledde tyskarna en intensiv planering av en invasion av Storbritannien över den engelska kanalen i operation Sjölejon (Seelöwe). Kriegsmarine - den tyska flottan – hade studerat möjligheterna till ett amfibieanfall sedan 1939 och kommit fram till att framförallt två krav var tvungna att uppfyllas..
För det första krävdes luftherravälde och för det andra måste transporter och landstigningsutrustning finnas i sådan mängd att kraften i ett anfall var tillräckligt för att motstå de oundvikliga motanfallen från britterna. Operation Sjölejon ställdes definitivt in 1941 och med Hitlers anfall mot Sovjetunionen försvann de sista resterna av tyska offensiva insatser på västfronten. Utöver Rommels Nordafrikakår var de tyska arméerna antingen i strid i öst eller i ockupationstjänst i Väst- och Sydeuropa fram till dess de allierade invaderade Sicilien.
Två amfibieanfall mot det tyskockuperade Europa genomfördes 1942 respektive 1943 och som båda skulle ge erfarenhet och information som planerarna av invasionen behövde.
Den 19 augusti 1942 genomförde de allierade en av deras kanske märkligaste och i efterhand mest kritiserade operationerna under kriget, räden mot Dieppe, operation Jubilee.
Det är i efterhand svårt att se nyttan med The Dieppe Raid, eller Operation Jubilee. Vad tänkte man egentligen? Efter att ha besegrat Nazityskland under slaget om Storbritannien året innan, förföll man till ett taffligt, fullständigt fruktlöst angrepp över kanalen. Varför gjorde man det? Varför Dieppe?
Det var, som alltid, flera faktorer inblandade. Året innan hade tyskarna angripit Sovjetunionen i den största krigsöppningen någonsin i historien och tryckt tillbaka Röda armén nästan till Ural, visserligen utan att nå ett avgörande. Under vintern 1941/42 hade Josef Stalin börjat avkräva Winston Churchill och Franklin Roosevelt en motsvarande krigsöppning mot tyskarna i Europa, för att avlasta ryssarna. De allierade hade så taktfullt de förmått försökt förklara för Stalin att något sådant inte var möjligt förrän tidigast 1943. Man hade stora strategiska hinder att överkomma och deras styrkor måste byggas färdigt. Pressen från Moskva var dock hård, inte minst moraliskt*.
Direkt efter Dunkirque 1941 hade britterna skapat Combined Operations Headquarters, en stabsenhet under War Office som hade till uppgift att, precis som namnet antyder, kombinera de olika vapenslagen i operationer mot den tyska Atlantvallen. Förutom att förbereda planeringen av en andra front och söka sabotagemål för strategiska vinster, så var Combined Operations Headquarters uppgift även att försöka binda tyska styrkor i väster och hindra förflyttningar österut mot Ryssland. Man hade lyckats med detta i Norge med räder mot Lofoten, Vågsöy och Haugesund. Fortsatta liknande räder, samt förstärkning av norska motståndsrörelsen band hela 250 000 tyska soldater till Norge hela kriget ut. Sedan oktober 1941 var amiral Lord Louis Mountbatten chef för staben. Han var ung och väl taggad för att eskalera verksamheten – varför inte direkt mot Frankrike?
En ytterligare faktor var Royal Air Force, RAF. Det märkliga var att direkt efter framgången med slaget om Storbritannien hösten 1941, så bytte RAF Fighter Command, slagets segrare, ledning. De två främsta flygvapencheferna någonsin, Air Marshal Sir Hugh Dowding och Air Vice Marshal Keith Park, chef för No 11 Group och operativ ledare under slaget, byttes ut mot Air Marshal Sir Sholto Douglas och Air Vice Marshal Trafford Leigh-Mallory. Detta var resultatet av den tjafsiga och mycket olyckliga konflikten om Big Wing**, d.v.s. olika taktiska förhållanden för jaktflyg i strid. Idag vet man att Douglas och Leigh-Mallory hade fel, åtminstone rörande slaget om Storbritannien, men de vann kampen politiskt, så Sir Hugh gick i pension och Park förflyttades till Medelhavet. Vid det laget hade Luftwaffe gått över helt till nattbombningar, vars motmedel från RAF, d.v.s. nattjakt, inte sköttes enbart av No 11 Group och i största allmänhet renderade Fighter Command nästan helt sysslolösa. De nya cheferna kände sig helt enkelt blåsta på konfekten.
Sir Sholto hade under vårvintern 1942 legat på War Office med sin nya plan för framtidens luftkrig i Västeuropa. Han ville in i hetluften. Man visste genom Enigma att slaget om Storbritannien hade skakat Luftwaffe i grunden, man kunde också se med blotta ögat att tyskarna agerade mycket försiktigt med sitt flygvapen kring britterna. Sir Sholto menade att det var dags för fas två, att man måste utnyttja tillfället och förorsaka Luftwaffe nya, stora förluster, nu över Frankrike. War Office var positiva till idén i största allmänhet, men kunde inte se RAF i en egen show över kontinenten. I rationalitetens namn måste det kombineras med motsvarande operationer till sjöss och till lands. Man vände sig därför till Mountbatten och Combined Operations Headquarters – vad med någon av deras större operationer? Man presenterades med ett antal tänkbara mål som skulle passa samtliga ovanstående faktorer. Man valde Dieppe därför att det låg väl inom RAF Fighter Commands operationsområde.
Så startades Operation Rutter, planeringsstadiet till Operation Jubilee, under våren 1942. Målsättningen med operationen var att slå ut de tyska militära installationerna i och omkring Dieppe, inta och hålla staden under en kortare tid, för att därefter återgår till England på andra sidan kanalen. Man räknade därmed med att räden skulle göra ett så pass starkt intryck på Berlin att det skulle få följdverkningar för säkerheten utmed hela Atlantvallen. Eftersom det var en så pass omfattande operation bjöd man in den reguljära armén i planeringen. Chef för Royal Army South-West Command var generallöjtnant Bernard Montgomery. Han studerade snabbt planerna och konstaterade omedelbart att överraskningsmomentet måste fullföljas till punkt och pricka, annars skulle det bli massaker på de egna trupperna och det ville han inte vara med om. Alla var givetvis överens om detta och Montgomery gav sig ut för att leta reda på en passande enhet för uppdraget. Han hade ett i bakhuvudet redan från början.
Royal Canadian Army höll som bäst på att bygga upp sin första armé i Europa med yrkestrupp och frivilliga. Enligt traditionen sedan första världskriget höll de till på Salisbury Plain i södra England och enligt samma tradition såg de mycket lovande ut. De marscherade beundransvärt och deras övningar skrämde även de mest härdade veteraner. De hade ett gammalt rykte om elitstyrka att leva upp till och de tog det på mycket stort allvar. Just därför var de också mycket frustrerade. De ville ut i kriget, men istället satt de i regniga England och rullade tummar. Arméledningen tog därför upp ännu en kanadensisk tradition, de gick till sin regering och klagade. Winston Churchill fick svara inför premiärminister William Lyon Mackenzie King – Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, ja, hela Indien deltar aktivt i kriget, de har trupper i Nordafrika, men vad med eran Nordamerikanska koloni, duger inte vi? Måste vi ta vårt pick och pack och istället slåss tillsamans med jänkarna i Stilla havet? Churchill hade vänt sig till War Office, röd i ansiktet av frustration – for God’s sake give them something to kill or they will drive me around the bend.
2nd Canadian Infantry Division var ansedd som deras bästa. De hade tjänstgjort på Island som ockupationsmakt under 1941, men på Churchills direkta order flyttats till England, redo för stridstjänst. Deras chef var generalmajor John Hamilton Roberts, en korpulent f.d. artillerist från första världskriget. Kanadensarna svarade mycket bra på general Montgomerys kallelse och de började genast träna landstigning från havet. Deltagande enheter, totalt 5 000 man, togs ut från två av divisionen tre brigader, samt enheter ur 14th Army Tank Regiment (The Calgary Regiment). För överraskningsmomentet lät Montgomery ta ut för honom befintliga fallskärmsenheter i syfte att slå ut de större tyska kustartilleripositionerna väster och öster om Dieppe, ett absolut krav från Royal Navy. Flottan åsamkade planeringen en hel del problem. Man hade p.g.a. försluster i Engelska kanalen under slaget om Storbritannien fattat ett principbeslut att inte operera större stridsfartyg än jagare i kanalen. Detta inverkade menligt på flottans förmåga att ge artilleriunderstöd, varför den rollen lades över till det ack så villiga RAF.
Den lilla hamnstaden Dieppe låg under Generalfeldmarschall Gerd von Rundstedts Armégrupp D: s ansvar. Till kusten hade han fördelat general Curt Haases femtonde armé och dess LXXXI armékår för norra Normandie. Förutom kustartilleriet och Luftwaffes luftvärn, låg arméns 302. (Bodenständige) Infantarie Division förlagd i och omkring staden. Beteckningen fast infanteri hade med dess status som ockupationsförband att göra. De var för östfrontens räkning strippade på merparten av deras offensiva tyngre vapen, som t.ex. artilleri och pansrade antitankfordon. Chef var generallöjtnant Konrad Haase. Liksom sin bror, Curt, liknande han karikatyren av den fete generalen vid Wehrmacht, vilket på intet sätt sa något om hans kompetens. Den allmänna uppfattningen hos britterna var att de befintliga tyska förbanden i Frankrike bestod av andra rangens soldater, nu när huvuddelen av Wehrmacht slogs mot ryssen. Detta var ett antagande som ofta återkom under kriget och det var fel. 302: a divisionen var vältränad och hade sin beskärda del av veteraner i leden. Ockupationsenheterna var personalpooler och rehabiliteringsbaser för östfronten och därför av bästa, tyska kvalitet.
Vad värre var för britterna, tyskarna hade lärt sig mycket tidigt att de var på väg över kanalen. Det hade skett i första hand genom skicklig spionering på den franska motståndsrörelsen. Dubbelspionerna hade meddelat att fransmännen förberedde för en större, allierad räd mot kanalkusten. Genom att intensifiera flygspaningen över den engelska kusten kunde man bekräfta att något var på gång. Det var osedvanligt stor närvaro av mindre flytetyg i hamnarna. Slutsatser drogs och samtliga kustförband förlades i högsta beredskap. 302: a divisionen började genast öva försvar och motanfall utmed kustbandet. Samverkan med de övriga vapenslagen, en tysk paradgren, stärktes. Britterna missade inledningsvis att både det tyska kustartilleriet och luftvärnet ökat sin målskjutning. De tyska markenheterna var medvetna om att Luftwaffes taktik var defensiv utmed kusten, att man tryckte i bakre positioner och inte skulle sättas in förrän fiendens flyg penetrerade allt för långt in. Man kompenserade detta bortfall av flyg med betydligt mer luftvärn, samt med anpassad infanteriövning.
Vädret över kanalen hindrade de ursprungliga planerna på anfall under juni, sedan även juli. Kanadensarna blev åter frustrerade. Risken fanns att ingen operation alls kunde ske, lärdomar inför Operation Overlord drogs därmed. Samtidigt utförde plötsligt Luftwaffe attacker mot förekomsten av landstigningsbåtar i brittiska hamnar. Med detta insåg man att överraskningsmomentet var överstökat och det hade inneburit ett stort problem, om bara general Montgomery varit kvar i England. Nu var han förflyttad till Nordafrika och Mountbatten, som nu alena tog över operationen, tycktes inte bry sig i den radikalt försvårande omständigheten. Däremot tog man ut fallskärmsmomentet ur planen, den ansågs nu allt för farlig. Istället gick Mountbatten till sitt eget folk – Commandos. Det var ovanligt stora ansamlingar som skulle medverka i det inledande skeendet mot kustartilleripositionerna på vardera sidan av Dieppe, sammanlagt sex Commando’s, var och en ungefär i två, tre kompaniers storlek. Det var en påfallande internationell styrka, med flera deltagare från olika ockuperade länder, såsom Frankrike och Norge. Till dessa knöts nu även ett halvt kompani ur 1st US Ranger Battalion. Det skulle bli premiär för amerikanska boots on the ground i Europa.
Operation Jubilee skulle genomföras i två faser. Den första handlade om att isolera Dieppe, samt att förstöra de två större kustartilleribatterierna på vardera sidan av staden, av britterna kallade Goebbels och Hess. Flygvapnet skulle bomba taktiska mål i Dieppes omgivningar, broar, järnväg och militära mål för att hindra att förstärkningar att föras fram. Samtidigt skulle Commando’s från havet angripa de två kustartilleribatterierna, ta dem och förstöra dem. Fas två utgjordes av den brigadstora kanadensiska huvudstyrkan som skulle vid lågvatten storma staden och dess närliggande stränder. De understöddes av stridsvagnar av typen Churchill – som senare skulle överges och sprängas – samt av flygvapnet. Vad man inte visste var att general Haase redan hade fört fram de divisionsreserver han behövde och att Luftwaffe kraftfullt förstärkt luftvärnet i området. Längre bak låg samtidigt det tyska jaktflyget i allra högsta beredskap, med betydande enheter i luften under kontinuerlig patrullering utanför RAF: s radarövervakning.
Man frågar sig idag varför den franska motståndsrörelsen inte förmådde varna de allierade för något som nästan liknade en fälla. Orsaken var något man skulle stöta på vid fler, kommande tillfällen, som t.ex. vid Operation Market Garden 1944. Motståndsrörelserna var civila organisationer med mycket bristfälliga militära kunskaper. De missade ofta att identifiera förflyttningar av förstärkningar framåt i leden, framför allt när fienden var medvetna om deras närvaro, vilket tyskarna alltid var och agerade följdaktige. De varningar som kom var för få och sporadiska för att man skulle ta dem med större allvar. The show was on.
Den allierade invasionsflottan lämnade sina hamnar utmed Englands sydkust natten mot den 19 augusti 1942. Den bestod av totalt 240 fartyg och båtar. En jagarskärm om åtta jagare eskorterade dem tillsammans med kanonbåtar och minsvepare, allt under befäl av Captain John Hughes-Hallett, ett mycket stridbart befäl som deltog i ledande ställning vid flera av Combined Operations Headquarters operationer. Anfallet öppnade klockan 04:50 samma morgon när de framskjutna enheterna med Commando’s gick mot positionerna Goebbels och Hess. I väster, Goebbels, stötte den närmast oförsvarade kolonnen av landstigningsbåtar på en tysk transportkonvoj försvarade av torpedbåtar. En ojämn eldstrid utbröt till sjöss, medan tyskarna drog sig tillbaka. Den brittiska jagareskorten missuppfattade situationen och trodde att man redan blivit engagerad av kustförvaret. Majoriteten av landstigningsbåtarna gick förlorade och hundratals Commando’s måste istället räddas ur vattnet. Kvar fanns enbart 18 man under befäl av en major, som ändå stormade stranden, klättrade uppför de höga klipporna och gick lös på en hopplöst överlägsen fiende. De tvingades givetvis tillbaka till havet, men de tyska kustartilleristerna hade ändå kommit sig för att svänga de stadiga 15.5cm pjäserna helt runt – mot infanteri? – vilket skapade en lucka i deras förmåga att engagera invasionsflottan till havs.
Anfallet mot position Hess, öster om Dieppe, under befäl av överstelöjtnant Lord Lovat, lyckades desto bättre. Tillsammans med amerikanerna stormade man under kraftig beskjutning upp till toppen och intog befästningarna. Över 100 tyska soldater dödades i den hårda striden, många massakrerade av hämndbegärliga soldater från ockuperade länder. Kanonerna sprängdes och man återgick till havs i god ordning. Vid det laget hade huvudanfallet startat vid femtiden på morgonen.
Kanadensarna gick iland utmed fyra strandavsnitt, Yellow, Orange, Blue och Green. Orange och Blue var riktade direkt mot promenadstråket framför Dieppe, medan Yellow och Green utgjordes av stränder på vardera sidan av staden. Det spelade ingen roll i sammanhanget. Tyskarna var mer än redo, de var väl förskansade och det fanns gott om rörliga reserver att sätta in. Striderna blev fruktansvärda, där kanadensarna med stor tapperhet, men förgäves försökte få fotfäste innanför stränderna inför en massiv moteld från tyska kulsprutor, granatkastare och det lättare kustartilleriet i och kring staden. Churchillstridsvagnarna slirade hjälplöst mot den helt stenbelagda, slippriga stranden, medan de tog emot träff efter träff från den mördande tyska elden. Från skyn regnade brittiska attackflygplan ner, träffade av ett luftvärn som aldrig skjutit så mycket och så väl vare sig före eller efter Dieppe. Längre in i landet tog Luftwaffe ut en gruvlig hämnd på de allierade taktiska bombflyget. De flög i perfekta formeringar rakt igenom dem och sköt ner allt de såg. De engagerade jakteskorten med stor skicklighet och beslutsamhet. Efter bara ett par timmar avbröt general Roberts slakten på stranden och drog tillbaka resterna av sin anfallsstyrka. Det var lättare sagt än gjort, de kanadensiska soldaterna tvingades löpa gatlopp ut till havs under en fortsatt svår beskjutning. De lämnade efter sig två tredjedelar av sin styrka, 1 000 stupade, 600 sårade och närmare 2 000 tillfångatagna.
Tyskarna räknade officiellt in 300 stupade, 280 sårade och 50 förlorade stridflygplan, samt en mindre patrullubåt, som kommit i vägen ute i kanalen. Wehrmacht drog inte alls de slutsatser de allierade hade hoppats på. Säkerheten var tillräcklig utefter Atlantkusten, ansåg man. Endast reperationer och några mindre förändringar utfördes. Några förstärkningar från östfronten var det aldrig tal om. Bland de allierade försökte man dra sina egna lärdomar. Operation Jubilee skulle få stor inverkan på samtliga efterkommande landstigningar i Europa och Nordafrika. Valet av stränders beskaffenhet, undvikandet av kuststäder, samt oändligt mycket större förberedelser. Trots det, operationen hade varit ett svidande nederlag och alla fick hädanefter svårt att se de kanadensiska vapenbröderna i ögonen. De hemkommande kanadickerna svor en helig ed, som de flesta av dem fick anledning att utveckla två år senare vid Operation Overlord.
Den främsta förändringen, eller lärdomen som drogs, på den allierade sidan, rörde Air Marshal Sir Sholto Douglas. Han fick avgå från sin post som chef för RAF fighter Command i november 1942. Han ersattes av Trafford Leigh-Mallory.
* Detta efter att Sovjetunionen endast ett halvt år tidigare varit i det närmaste allierade med Nazityskland.
** Under slaget om Storbritannien ledde Park sitt jaktflyg på så vis att skvadronerna larmades – Scramble – från marken, ledare togs ut av stridsledningen och dessa organiserade striden väl på plats i luften. Systemet hade stora fördelar i snabbhet, men kanske nackdelar i utförandet, d.v.s. ledarnas möjligheter att överblicka striden. Systemet var, med facit i hand, det bästa under rådande omständigheter. Big Wing handlade om att gruppera jaktflyget innan man gick i strid. Fördelen med detta – kanske – var att man var bättre samlade i strid. Systemet hade testats både före och under slaget om Storbritannien och visat sig vara förädiskt långsamt. (Källa: Torbjörn Kvist www.krigochhistoria.blogspot.se)
Diepperäden gav trots allt ge de allierade en hel del erfarenheter framöver. Bland dessa kan nämnas att undvika befästa städer vid själva anfallet, strändernas beskaffenhet för framförallt fordon och vikten av att utveckla landstigningsbåtar och stridsvagnar som skulle kunna ge det understöd det kanadensiska infanteriet saknade.
Nästa stora landstigningsoperation var då tidigare nämnda operation Husky, anfallet mot Sicilien den 10 juli 1943. Efter att de tyska och italienska trupperna efter många om och men besegrats i Nordafrika var nästa naturliga steg givetvis södra Europa. Sicilien var det uppenbara anfallsmålet av geografiska skäl men framförallt britterna visade att de nu behärskade lurendrejeri och falskspel på den allra högsta nivån efter att ha fått till och med Hitler att tro att det var Grekland eller Sardinien som var målet för amerikaner och britter. Operation Mincemeat, där en död uteliggare i London spelade rollen som en fiktiv major Martin som skulle ha dött i en flygkrasch utanför Spanien. Falska dokument satt i en portfölj fastsatt vid likets arm som planerades i havet från en ubåt. Spanjorerna fann liket och rapporten om de allierades planer för Sardinien fick till och med Hitler att skicka trupper från Sicilien till Grekland och Sardinien.
Operation Husky var på många sätt en generalrepetition inför D-dagen i Normandie. Två arméer med ett gemensam allierat överkommando skulle tillsammans med flygstridskrafter landsättas av den allierade flottan. För första gången inleddes anfallet med luftburna trupper i större förband från amerikanska 82:a och brittiska 1:a luftburna divisionerna. De allierade använde i stort sett samma taktik som sedan skulle användas i den europeiska krigsskådeplatsen där överraskningsmomentet var viktigt. Detta kan jämföras med den amerikanska taktiken i Stilla Havet där flottan och marinflyget kunde hamra de japanska försvararna på öarna i dagar före det att infanteriet från armén eller marinkåren sattes iland.
Amerikanarna gav med sig inför prospektet att en dubbel framgång, Medelhavet och Ryssland, skulle åderlåta Wehrmacht inför det stora språnget. Man började värma upp inför Sicilien när en seger där skulle tvinga Luftwaffe längre norrut, varvid transporterna över Medelhavet, in i Svarta havet och till Sovjetunionen den vägen gjordes enklare. Sedan var det frågan om Turkiet. Man hoppades få turkarna att gå i krig. Ankara förhöll sig neutrala på de allierades sida, dock inte beredda att ta det längre än så. Vid det här laget hade man åtskilliga erfarenheter av amfibieoperationer – Operation Jubilee: Dieppe 1942, Operation Torch; Marocco och Algeriet samma år. Amerikanska armén och Marinkåren hade i Stilla havet samlat på sig ytterligare kunskap att ösa ur.
Operation Husky var den hittills största allierade kampanjen i Europa, det var en amfibieoperation innefattade samtliga vapenslag, med landstigning av två arméer, till sist närmare en halvmiljon man, etablering av nödvändigt luftherravälde, massivt eldunderstöd och underhåll från havet, samt landsättning av trupp från luften. Det krävdes förberedelser, man ville till varje pris hålla platsen för landstigningen hemlig, samtidigt som man måste inleda flygbombning av militära mål och hamnar i Italien, vilket skulle bli allt för uppenbart. Operation Mincemeat förväntades lösa detta problem. Man använde sig av en död kropp, försåg den med hemliga papper som talade om en invasion av Grekland i första hand och via ubåt lät den landa på en strand i Spanien. Liket kom till tyska militära underrättelsetjänsten, Abwehrs, ägo – som genom ett under – och de tog det på allvar.
Operation Mincemeat bidrog genom ökat tyskt fokus på Grekland, till att sänka Churchills planer på en ytterligare front i Dardanellerna, via Tolvöarna, d.v.s. Operation Accolade.
Året innan hade slaget vid El Alamein bidragit till Röda arméns seger vid Stalingrad genom att uppehålla flera tyska divisioner, vikta för Ryssland, i Nordafrika. Operation Husky skulle åstadkomma en liknande effekt på Unternehmen Zitadelle, slaget om Kursk. Axelmakternas situation i Medelhavet var prekär. Oberbefehlhaber Süd, fältmarskalk Albert Kesselring, var tvungen att luta sig mot Comando Supremo i Rom och ett sönderfallande Italien. Hitler hade förvägrat honom att ta hem resterna av Afrikakåren, 130 000 tyska och de bästa av italienska trupper. De hade kapitulerat i vad führern hade sett som fästning Tunisien. I juli 1943 stod italienska sjätte armén för försvaret av Sicilien, under Generale d’Armata Alfredo Guzzoni, en övertygad fascist som varit både guvernör för Eritrea och italiensk försvarsminister under Mussolini. Han hade två italienska armékårer, XII och XVI, som även innefattade kustartilleri. Tysk förbindelseofficer var den ärrade generallöjtnanten Fridolin von Senger und Etterlin.
General Guzzoni hade ytterligare två tyska förband till sitt förfogande på Sicilien. I aktiv reserv och under direkt befäl av von Senger und Etterlin, stod 15: e pansargrenadjärdivisionen, samt den förbandsmässiga anomalin Fallschirm-Panzer Division 1 Hermann Göring. Denna egotripp i Reichsmarschall Görings namn, hade existerat i olika former sedan 1935 och var ansedd som en elitformation. Samtliga av dess regementen och fristående bataljoner bar riksmarskalkens namn. Samtliga axelmaktens förband var underbestyckade. Tillsammans bestod försvaret av Sicilien av 200 000 italienska trupper och inledningsvis enbart 30 000 tyska soldater. Där fanns ca 260 tanks att tillgå mellan de två tyska pansarenheterna. Italienska och tyska luftstyrkor i regionen uppgick till 1 400 stridsflygplan. Fältmarskalk Kesselring gjorde sig inga illusioner. I skenet av en kollapsande fascistregim och den allierade övermakten, hade han redan skissat upp planerna för Unternehmen Lehrgang, den kanske skickligaste genomförda evakueringen i militärhistorien. Han hade inte för avsikt att offra dyrbara förband för Sicilien.
Planerna på en amfibieoperation mot Sicilien hade legat i lådorna sedan långt innan Casablancakonferensen. I krigsspel på kartborden hade den allierade stridsledningen målat upp olika scenarior baserade på de underrättelseuppgifter man fortlöpande fick in. Man förkastade idéer kring Sardinien, som skulle lämnas därhän som ren överkurs. Vid den här tiden styrdes de allierade styrkorna fortfarande av Combined Chief of Staff, en ledningsgrupp bestående av USA: s och Storbritanniens respektive vapenslagschefer, underställda den politiska ledningen i Washington och London. Ännu hade man inte utsett en Europeisk överbefälhavare, idealet man strävade efter, men det var inför Husky som man tog ut general Dwight D. Eisenhower som ÖB för de kommande operationerna. Som hans ställföreträdare och de facto operativ chef för femtonde armégruppen i Medelhavet fanns general Sir Harold Alexander, tidigare chef för Middlle East Command. Staben, under ledning av den amerikanske generalmajoren Walter Bedell Smith, förlades på Malta, under Lascaris Battery, Valetta.
President Roosevelt på Sicilien, med general Eisenhower
Det finns en tendens i dagens militärhistorik att försöka passera debatten innan man spikade Husky i maj 1943. De aktuella armécheferna för operationen var alla upptagna i Tunisien under våren och diskussionerna inleddes utan deras närvaro. Det fanns två alternativa förslag på bordet. Den första utgjorde två separata anfall, ett vid den södra spetsen av ön, mellan städerna Syracuse i öster och Pozzallo i väster, samt ett vid den nordliga spetsen, kring staden Trapani. Båda landstigningsplatserna erbjöd goda stränder utmed flacka kuster, i ett annars mycket kuperat land. Det andra förslaget handlade om en gemensam operation i söder, den s.k. Combined Forces. Medan general Alexander, av kloka diplomatiska skäl, förhöll sig neutral, blev istället frågan en dragkamp mellan hans två arméchefer, general Bernard Montgomery, chef för åttonde brittiska armén, och så chefen för amerikanska sjunde armén, generallöjtnanten George S. Patton.
Det var två likvärdigt goda argument. Montgomery företrädde Combined Forces och propsade på säkerheten med att inte splittra styrkan, ett kontroversiellt ämne i militär planering, utan kraftsamla på ett ställe. Patton däremot föredrog den splittrade versionen, eller att helt koncentrera anfallet i norr istället. Historiskt kunde han inte se att någon överhuvudtaget någonsin invaderat Sicilien utan att först ta Palermo, öns största stad, hamn och administrativa centrum. – Palermo är nyckeln till Sicilien, sa han. Dessutom, fortsatte han, att operera enligt Combined Forces vore som att slå sig upp ur en tratt. Montgomery hade fördelen att komma loss tidigare från Afrika, men hans sätt att argumentera var som vanligt av den arroganta sorten, som fick åtminstone amerikanerna att misstänka att han hade personliga intressen i sin sakframställan. Patton bjöd på sitt sedvanliga jovialiska sätt på luncher, med drinkar och cigarrer. Han skrämde å sin sida en del höga potentater med att berätta att han minsann kom ihåg tidigare kampanjer på Sicilien, långt tillbaka i tiden. General Alexander var inte glad, klämd mellan två primadonnor. Eisenhower tröstade.
Det blev Combined Forces som vann argumentet, det fanns en klar majoritet för det säkra före det osäkra. De två arméerna drogs samman i hamnar från Oran i Algeriet, till Beirut i Libanon. Montgomerys åttonde bittiska armé, segrarna från El Alamein, bestod av två kårer, XII Corps, under generallöjtnant Miles Dempsey, och generallöjtnant Sir Oliver Leese: s XXX Corps, som även innefattande styrkans betydande kanadensiska inslag, 1: a infanteridivisionen och 1: a pansarbrigaden. De skulle landsättas kring Cape Passero, Siciliens sydspets, samt i Notobukten, kring staden Avola, på en sammanlagt 40 km bred front. Två kårer utgjorde även Pattons sjunde amerikanska armé. Den för ändamålet uppsatta US Provisional Corps, under generalmajor Geoffrey Keyes, samt den tidigare grundplåten till den armé som Patton själv byggt upp, II Corps, förärat genom personlig överlåtelse till generalmajor Omar N. Bradley. Sjunde arméns landstigningsområde var Gelabukten på den sydvästra delen av ön.
Den sammanlagda, initiala styrkan utgjordes av 160 000 man, understödda av 600 tanks och närmare 3 000 stridsflygplan. Ledaren för den gigantiska flottmanövern var som vanligt chefen för brittiska Medelhavsflottan, den hårdnackade amiral Sir Andrew Cunningham, som utkämpat svårartade sjöstrider med tyskar och italienare under två långa år. För flygstyrkorna, inkl. flottans enheter, stod brittiska Mediterranian Air Command, MAC, under Air Chief Marschal Sir Arthur Tedder. Därunder sorterade bl.a. generallöjtnant Carl Spaatz: s amerikanska Northwest African Air Forces, NAAF, som stod för merparten av bombkapaciteten. Till sist skulle 460 000 man transporteras till och underhållas på Sicilien.
Kick off var satt till den 10 juli 1943. De allierade flygbombningarna intensifierades första veckan i juli, men gjorde så över hela Medelhavet, i Frankrike, utmed hela den italienska halvön och i Grekland. Axelmakternas flyg och sjöstridskrafter gjorde vad de kunde för att freda deras installationer. För fältmarskalk Kesselring var Messinasundet, mellan Sicilien och det italienska fastlandet, av avgörande betydelse. Det var ordentligt minerat både söder och norr om farlederna. Kustartilleriet hade kalibrerat sina pjäser. Natten till den 10 juli, strax efter midnatt, igångsattes Operation Husky med inledande landsättningar av fallskärmstrupper. Det var sammanlagt fyra operationer planerade för enheter ur två allierade fallskärmsdivisioner. Delar av brittiska 1th Parachutebrigade och 1th Airlandingsbrigade – skillnaden dem emellan var fallskärmar och glidflygplan – ur generalmajor George F. Hopkinsons 1st Airborne Division, samt huvuddelen av amerikanska 505th Parachute Infantry Regiment ur generalmajor Matthew B. Ridgeways 82th Airborne Division, släpptes över vad som p.g.a. hårda vindar blev onaturligt stora delar av södra Sicilien.
Endast ett fåtal glidflygplanen hittade rätt och femtio procent av överste James M. Gavins 505th PIR hamnade fel. Trots de stora logistiska problemen löste fallskärmssoldaterna sina uppgifter under mycket hårda och förvirrade strider. Broar och tillfartsvägare säkrades, väsentliga stödjepunkter antingen togs över, eller förstördes. Överraskningen hade lyckats och för besväret befordrades den endast 36 år gamle överste Gavin av Patton till brigadgeneral. Efter Husky skulle han ta över 82th Airborne och leda den med framgång genom Normandie och Nijmegen. Han skadade ryggen potentiellt allvarligt vid uthoppet på Sicilien, något enbart hans närmaste officerare kände till under hela det resterande kriget.
Vid gryningen den 10 juli, efter sedvanliga artilleri- och flygförberedelser från sjöss, gick de allierade arméerna iland vid sina respektive stränder på de sydöstra och sydvästra delarna av ön. General Guzzoni hade inte planerat för strid direkt på stranden, något som inte kan betraktas som en miss, utan enbart en version av lämplig taktik vid fientlig landstigning utmed en kust. En som antagligen lade märke till detta var fältmarskalk Erwin Rommel, som för tillfället befann sig i Grekland – väntandes på den allierade invasionen. Operation Husky: s D-dag blev därför något av en antiklimax, där de flesta problemen uppkom genom geografiska och meterologiska tillkortakommanden. Guzzoni och von Senger und Etterlin hade kraftsamlat strax bakom strandlinjen. Vi det här laget hade tyska förband infiltrerat de italienska linjerna. De allierade märkte snart av allt hårdare motstånd och de italienska kustförbanden slogs väl. Det hårdaste motståndet mötte Pattons sjunde armé, där 1: a infanteridivisionen – The Big Red One – stötte på tyskt pansar, inklusive Tigertanks, ur Division Herman Göring, understödda av italienskt infanteri.
Många italienska soldater kämpade tappert för kung och fosterland, men man deserterade också i stora mängder. Det verkade som om soldater anlände till Sicilien för att just desertera, nu när de västallierade befann sig i bakgården. Samtidigt ljög tyskarna för dem, både för Commando Supremo i Rom och på Sicilien. På en direkt fråga från general Guzzoni till von Senger und Etterlin, om tyskarna värmde planer på evakuering, svarade den sege, lille tyske generalen att så alls inte var fallet. De var ju vapenbröder. Tyskarna höll tillbaka på ett mycket skickligt vis, samtidigt som fältmarskalk Kesselring gödde myterna med ytterligare tyska förstärkningar från fastlandet. 1: a fallskärmsjägardivisionen luftlandsattes på ön den 12 juli och 29: e pansargrenadjärdivisionen anlände med fartyg till Messina den 18: e, bildandes XIV Panzer Korps under italienska 6: e armén. De allierades anfallsriktning var rakt norrut, mot Messina. Detta hade etablerats redan under planeringsstadiet, ett beslut som innebar att Montgomery och hans åttonde armé skulle spela huvudfiolen utmed ostkusten, medan amerikanarna mera agerade vänster flankskydd i de svårmanövrerade sicilianska bergen. Vid slutet av juli hade motståndet hårdnat betydligt och under skuggan av den majestätiska vulkanen Etna ställdes Montgomery inför blodigt faktum – han satt fast.
General Alexander var inte nöjd, det här fick bara inte hända. Det fick svåra politiska implikationer om de allierades första större militära operation på den europeiska kontinenten utvecklades till ett blodigt ställningskrig på ön Scicilien. Kollegan Montgomery visade nu upp sina sämre sidor, han började skylla på allt och alla, utom sig själv. Vad värre var för Alexander, han hade Patton att ta hand om. Den reslige amerikanen var gnällig som ett barn, förbannande Montgomery i både indirekta och direkta ordalag, beklagande sin egen andrafiol, där bland de otacksamma bergen. Alexander kände det som att hålla tillbaka en gläfsande bandhund i koppel med ena handen, samtidigt som han piskade på en stillastående åsna med den andra. Han tog upp ärendet med Eisenhower som förhöll sig märkligt eftertänksam.
Till sist hade Patton fått nog. Han hade förberett sig väl, det var inget uttryck av plötslig ingivelse. Mitt under pågående strid hade han omstrukturerat sin sjunde armé. I väster avlöstes Troy H. Middletons 45: e infanteridivision med Lucian K. Truscott Jr: s fräschare 3: e division och från Afrika anlände Manton S. Eddys 9: e infanteridivision och avlöste The Big Red One under Terry de la Mesa Allen Sr. Åtgärden innebar två saker, Patton kastade om sammansättningen totalt i sjunde armén, samt han hade skapat en separat styrka, under eget befäl, med 1: a och 45: e divisionerna i västlig riktning, utmed kusten mot Palermo. Middleton, Truscott, Eddy, detta var Pattons män, vana vid den gamles sätt att tänka. Mot dessa ställdes kårchefen Bradley, som irriterades mycket av de i hans ögon lynniga kasten. Föga insåg han att vad Patton gjort var att skapa en kampgrupp i tysk anda. Patton lade sin hand på Bradleys axel och såg honom i ögonen. Han anförtrodde honom uppdraget att med II Corps fortsätta slå norrut, inte enbart skydda sjunde arméns högra flank, en föresats Patton avskydde. Bradley hade fått sitt första större stridskommando i sin karriär.
Det gick som en elstöt genom hela den amerikanska krigsmakten, när Eisenhower bad general Alexander att släppa kopplet. Patton är lös, den gamle är i ledningen, Old Blood and Guts Rules. I Washington DC höll man som bäst på med att flytta in i det nybyggda Pentagon. Stora kartor över Sicilien sattes upp överallt och militärerna kunde, allt eftersom rapporterna strömmade in, följa kollegernas framfart på den italienska ön. Det var fest. Axelmakterna kastades åt sidan och knappnålarna räckte snart inte till. Den 23 juli intog Patton Palermo och vände sedan kosan österut utmed Siciliens nordliga kust, riktning Messina.
I Rom såg Kesselring utvecklingen på sina kartor. Han kände det allt för väl, Patton avancerade snabbt med mekaniserade enheter, nära understödda av attackflyg och tungt artilleri från havet. Rapporter kom in om att jänkarnas tät tog mycket vådabeskjutning och den gamle flyggeneralen log sarkastiskt, det var tyvärr normalt inom spelreglerna för äkta blixtkrig. Den 25 juli störtades Il Duce, Benito Mussolini, från sin tron i Rom och han försattes av armén i husarrest. General Pietro Bodoglio, den gamle fascisten, tog makten på inrådan av kung Victor Emanuel III, med en interimsregering. Förhandlingar inleddes med Kesselring om krigets fortsättning, allt kom att hänga i luften någon månad ytterligare.
Patton hade varit i förgrunden av en utveckling som blivit allt vanligare i den amerikanska armén, att förse infanteriet med pansar. De två infanteridivisionerna i Pattons tät hade tillräckligt med pansar under rådande omständigheter, starkt understöd samt mindre enheter fientligt pansar, för att kunna agera spjutspetsar på Sicilien. Patton höll samtidigt huvuddelen av sin andel Panzerwaffe i näsan med 2: a pansardivisionen, tillsammans med Bradleys II Corps. Där, i de centrala delarna av ön utkämpades samtidigt mycket hårda strider när general Guzzoni försökte bryta in i Pattons buk. Precis som i Kesserinepasset året innan fick nu andra kåren slåss mot svåra odds, generallöjtnant Paul Conraths Division Hermann Göring, tigertanks och fallskärmsjägare i oländig terräng. Bradley var ingen dålig general, han skötte sig väl, hans ledarskap på Sicilien vilade på sund grund, men han tillät sig överdrifter i kritik och rent gnäll, som endast kan förklaras med att han visste redan där att han var Eisenhowers val till betydligt högre kommendering.
Bradleys kritik mot Pattons sideshow var skarpare än Montgomerys. Han ansåg den farlig och potentiellt destruktiv. Han gnällde konstant rörande sina egna umbäranden som kårchef under ständig beskjutning. Bradley även kritiserade Patton för att ha utsatt general Truscott och hans 3: e division för onödigt lidande i syfte att ta sig fram än snabbare mot Messina. Denna s.k. tävling var ovärdig ansåg han. Kollegorna varnade honom att inte knuffa Patton för hårt, hans rykte om att sällan avsätta generaler hade sina gränser. Bradley tycktes inte ens ta notis om Eisenhowers plågade tigande, men vid ett tillfälle påminde general Alexander honom – with a touch of British understatement – att ni har era order, Sir. Patton gjorde, å sin sida, ingen hemlighet av att det verkligen var en tävling till Messina, för det var det även om Montgomery hycklade i ärendet. Patton hade minsann synat – that limey bastards – bluff, men nu skulle han minsann få se på fan.
Det finns en alldeles sann händelse från Pattons sicilianska fälttåg som mycket väl illustrerar hans formidabla ledarskap. En regementschef hade ställt sig med sin stab vid en av öns vattendrag, för att konsultera kartorna. Det var en framskjuten position, han var ju förbandschef i Pattons armé, och italienskt artilleri lobbade granater omkring dem, ackompanjerad av infanterield. Plötsligt störs han i sitt bryderi av att medlemmar i hans entourage påkallar hans uppmärksamhet mot något på andra sidan floden, där fienden skall befinna sig. Framför sin halvbandvagn står general Patton, oklanderligt klädd i slips och ridstövlar, med händerna på höfterna och tre stjärnor ilsket glödande i den blankpolerade hjälmen. Han vrålar med sin förvånansvärt gälla röst över vattnet: - Colonel, Sir, what the fuck are you doing over there. There’s a perfectly good passage further upstream. Man får här tänka sig att hans ridspö svischade i luften när han pekade med hela armen. – Now, get the hell out of there, or by God you will command a platoon by this evening. Så vände han på klacken och försvann i fiendens riktning, på andra sidan floden – där väl endast spaningsenheter befann sig … som bäst … eller …?
Fältmarskalk Kesselring meddelade Adolf Hitler den 29 juli hans intentioner att evakuera Sicilien, ett beslut han tagit med sin stab redan två dagar tidigare. Att Hitler höll sig i skinnet berodde på att han i princip inte brydde sig, östfronten tog upp hela hans uppmärksamhet. Kesselring var dessutom en av Wehrmachts mäktigaste generaler med en nära vänskap med Hermann Göring. Om Kesselring ville utrymma Sicilien så var det ingen som skulle kunna hindra honom. Inte ens general Guzzoni, som protesterade mot det som blev allt mer uppenbart för honom. In i det sista ljög tyskarna, tills chefen för XIV Panzer Korps, generallöjtnant Hans-Valentin Hube, lättade på förlåten den 7 augusti. Samma dag fick Guzzoni utökat mandat som arméchef från Rom, hans befogenheter sträckte sig nu till Kalibrien på fastlandet, vilket innebar att han med sin stab hade rätt att flytta sig dit. Redan med början den 1 augusti hade tyskarna börjat skeppa över trupp, fordon och materiell.
Det hela översågs personligen av Kesselring, men Unternehmen Lehrgang leddes direkt av en av hans absoluta spetskompetenser, överste Ernst-Günther Baade, snart general, divisionschef och kapten över Monte Casino. Tågordningen styrdes av general Hube, transporterna och försvaret av den italienska flottan och kustartilleriet. Allt fungerade perfekt, utan att förlora nämnvärda resurser utfördes evakueringen av både tyska och italienska förband mellan den 11 och 17 augusti 1943. Hube släppte fronten successivt varje natt med ca 8 och 24 km åt gången, kombinerat med fördröjningsstrid och minutläggning. Sammanlagt 135 000 man evakuerades, tillsammans med mycket dyrbar utrustning och förråd. Det var den sista egentliga militäroperationen mellan Nazityskland och det fascistiska Italien. Den 8 september slöts ett fredsavtal mellan Italien och de allierade.
Kesselring hade lyckats med sin plan såtillvida att han dragit sig undan en hopplös situation med merparten av sina tyska styrkor intakta. Totala förluster för Wehrmacht låg kring 20 000 man. Italienarna räknade in 130 000 man förlorade, varav minst 100 000 blev krigsfångar. Operation Husky blev en föraning av vad som komma skulle för de allierade. Terrängen och klimatet försvårade striderna. Tyskarna utan italienarna var farligt skickliga i bergen. Totalt hade man förlorat 25 000 man i stupade och sårade under striderna, vilket var betydligt mer än vad man hoppats på.
General Patton intog Messina mitt på dagen den 17 juli. Tyskarna hade just lämnat brottsplatsen och Italienarna var allmänt lättade över situationens utveckling. Han erhöll faktiskt stadens nycklar av borgmästaren i en särskild ceremoni, lagom innan britterna siktades ett par, tre timmar senare. General Montgomery kunde inte låta bli att lägga märke till att färden in i staden kantades av amerikanska soldater med skyldrade gevär. Han fick veta att Patton väntade på honom med fanvakt i stadens centrum. Han kommenderade halt, böjde ner sitt huvud, men när han såg upp log han stramt. Patton skulle få som han ville. Han klev ur sitt fordon och började gå sista biten till den plats där hans rival väntade. Där stod den amerikanske generalen i stram givakt och förväntade sig defilering av Montgomery. Denne sträckte på sig och marscherade förbi, görandes en perfekt honnör på Patton som med en extra knick besvarade den. (Källa: Torbjörn Kvist www.krigochhistoria.blogspot.se)
Husky gav de allierade planerarna flera lärdomar som de skulle dra nytta av inför planeringen av Overlord. Två förändringar som kom att införas ett år senare i Normandie var utvecklandet av stigfinnarsystemet med radio/radar sändare och mottagare mellan en förtrupp och huvudstyrkans ledande plan. Samtliga allierade flygplan målades den 6 juni med tre breda vita och svarta streck på vardera vingen för att minska risken för vådaskjutning. Man beslöt också sig för att försöka undvika att flyga över fartyg på väg till och från målområdet.
Problemet med att snabbt få iland tung utrustning innebar att arbetet med specialutrustade båtar och fordon accelererade. Särskilt en idé som med Churchills gillande tagits fram att tillverka egna hamnfaciliteter och bogsera dem över kanalen bekräftades av operation Husky.
Kustförsvaret på landstigningsstränderna på Sicilien var svagt vilket gjorde att det inledande anfallet var snabbt överstökat. Men de tyska motanfall som gjordes med pansarstyrkor var så nära att lyckas orsakade många rynkade pannor hos generaler och planerare. Lösningen blev först och främst att på alla sätt försöka förhindra de tyska motanfallen så länge att de allierade fick iland egna pansar- och pansarvärnsstyrkor. Detta snabbade på den del av förberedelserna som kom att döpas till ”the transportation plan”.
En annan fördel var att de tre främsta befälhavarna i Normandie, generalerna Eisenhower, Montgomery och Bradley var vid denna tid Överbefälhavare i Medelhavet, Arméchef respektive armékårschef vilket givetvis var en stor tillgång i samband med Overlord. Eisenhower och Montgomery var i allra högsta grad inblandade i den amerikanska 5:e arméns misslyckade landstigning på det italienska fastlandet i september 1943. En av deras lärdomar var att armébefälhavaren, generallöjtnant Marc Clark, beslutade sig för att inte sätta in tillräckligt stora styrkor som kunde skydda sina egna flanker, ett misstag Eisenhower och Montgomery inte skulle komma att göra om i planeringen av Overlord.